biskop, riksdagsman. Född i Önnestads församling af Kristianstads län d. 29 april 1841, den föregåendes kusin. Föräldrar: landträntmästaren Magnus Billing och Charlotta Collin.
Student i Lund 1859, fil. kandidat 1864, fil. d:r 1865. Vikarierande lektor i teologi vid Lunds katedralskola 1864-66, utnämndes B. 1867 till lektor i teologi och hebreiska därstädes och blef s. å. docent i praktisk teologi vid universitetet. 1872 utnämndes ban till teologie adjunkt vid universitet med Husie och Västra Skreflinge till prebendepastorat samt prästvigdes. 1872-74 förestod B. professuren i exegetik och under kortare tider professuren i kyrkohistoria och symbolik samt i dogmatik och moralteologi. Från 1878 förestod han professuren i praktisk teologi, hvilken han tillträdde 1881, då han tillika blef kyrkoherde i Hellestad, Dalby och Bonderups prebendepastorat. 1883 kontraktsprost, utnämndes B. 1884 till biskop öfver Västerås stift och 1885 till k. öfverhofpredikant, 1898 till biskop i Lund samt kom 1900 på förslaget till ärkebiskop, efter A. N. Sundbergs frånfälle, i andra rummet, ehuru han undanbedt sig bli hågkommen vid valet.
B. kan sägas vara den förnämsta exponenten för den konservativt-högkyrkliga riktning, som för närvarande är rådande i den svenska statskyrkan, såsom framgår både af hans skrifter -- bland hvilka må nämnas: Några ord såsom inledning till den heliga skrift, Om »den sköna Herrens» gudstjenst, Olikheten bland Jesu vänner, Lutherska kyrkans bekännelse, P. Waldenström contra svenska kyrkan, En årgång högmessopredikningar, m. fl. -- och hans uppträdande vid kyrkomötet, där han varit prästerligt ombud för Lunds stift 1878 och 1883 samt såsom biskop själfskrifven ledamot 1888, 1893 och 1898, vid det sistnämnda vanligen förande ordet under ärkebiskop Sundbergs sjukdom. Det får nog tillskrifvas hans inflytande, att kyrkomötet 1893, om också endast med två rösters öfvervikt, beslöt, i motsats mot riksdagen och k. m:t, bibehålla hela konkordieboken såsom symbolisk för svenska kyrkan.
B. har äfven å andra områden varit verksam i det offentliga lifvet, såsom stadsfullmäktig i Lund och Västerås, ledamot af Malmöhus och Västmanlands läns landsting samt såsom af den sistnämnda korporationen vald representant i Första kammaren, vid alla riksdagar från och med 1889. Han började äfven här såsom den yttersta högerns man med häftiga anlopp mot Stockholms arbetareinstitut, baserade på föreläsarnas åsikter i politiska och sociala frågor. Anslaget afslogs ock af 1890 års Första kammare, men bifölls i gemensam votering. B. har dock så småningom lärt af förhållandena och under årens lopp visat sig mäktig en af opportunistiska hänsyn betingad moderation och har bland annat ådagalagt sina sympatier för den kommunala rösträttens begränsning, liksom han ej heller i fråga om den politiska tillhörde alldeles omedgörliga. Insatt i statsutskottet vid alla riksdagar från och med 1893, har han där visat sig angelägen att arbeta i samförstånd med Andra kammaren och i försvaret för å denna bas tillkomna kompromisser har han ej så få gånger brutit lans med Första kammarens ultras, med hvilka han äfven i öfrigt mer än en gång varit på krigsfot.
Som talare är han klar och logisk, om ock något didaktisk, men förlorar stundom herraväldet öfver sig själf, såsom vid ett tillfälle i ordförandestolen vid 1898 årskyrkomöte. Det gällde då väckt förslag att gå Andra kammarens önskningar till mötes, genom att som villkor för Hernösands stifts delning medgifva sammanslagning af tvenne andra stift. Utgången hängde på ett hår, och B., som alltid motarbetat en sådan sammanslagning, grep nu ordet från ordförandestolen för att hålla en ljungande straffpredikan mot motsidan, hvilken dramatiska slutscen ytterligare pointerades af ej mindre skarpa svar från dennas män, bl. a. Gunnar Wennerberg.
B., som 1900 blef medlem af svenska akademien, är sedan 1868 gift
med Frida Elisabeth Bring, dotter af biskop E. G. Bring i
Linköping.
