krigare, statsman. Född i Stockholm d. 3 dec. 1684; den föregåendes son.
Efter en uppfostran, värdig hans börd och familjens anseende, började B. vid tjugu års ålder sin krigarbana såsom simpel ryttare för ett faderns rusthåll, genomgick under Carl XII:s fälttåg alla graderna från korpral till kornett och utnämndes först 1711 till ryttmästare, sedan han följt konungen till Bender och dit återkommit från en beskickning till Konstantinopel och Pruth. I kalabaliken, där han med lejonmod kämpade vid konungens sida, blef han tillfångatagen af tatarerna, men lyckades undkomma och följde Carl från Bender till Demotika.
Efter konungens hemkomst deltog Bielke såsom öfverste för Bohusläns regemente i fälttåget mot Norge och blef, efter dess slut, generalmajor och tjänstgjorde för en tid som minister i Wien.
Efter att ha spelat en framstående roll vid frihetstidens första riksdagar blef han år 1727 inkallad i rådet, där han slöt sig till Arvid Horns parti. Han blef därför, när hattpartiet vid 1738 års riksdag kom till makten, jämte fyra andra entledigad ur rådet dock med bibehållande af sin titel och en årlig pension. Att ett dylikt behandlingssätt skulle hos B. framkalla bittra känslor, ligger i öppen dag, och han gjorde ock allt, hvad på honom berodde att bereda sina motståndare afbräck samt blef också i sin ordning från deras sida utsatt för ett bittert hat. Hattarne togo sig ock 1741 anledning att på grund af lindrigast sagdt otillräckliga, om ens några, bevis om hans delaktighet i de Gyllenstiernska stämplingarna fråndöma honom pensionen och ålägga honom vistas å sina gods. Det olyckliga ryska kriget föranledde dock snart en förändring i maktställningen vid riksdagen, och redan 1742 återfick B. sin pension, men försöken att återinsätta honom å sin forna plats i rådet lyckades hattarne afvärja. Under den bittra strid om makten, som föregick 1746-47 års riksdag och där erhöll sitt afgörande för en lång tid, ansågs B. jämte Sam. Akerhielm spela den förnämsta rollen i mössornas »krigsråd», och intet tvifvel förefinnes, att de inlåtit sig i ganska intima förbindelser med ryske ministern von Korff, hvars stötande och öfvermodiga uppträdande afgjorde segern till hattarnes förmån. Härigenom omöjliggjordes B:s fullständiga upprättelse, ända tills 1761 då efter hattarnes andra olyckliga krig deras välde började falla sönder och B. återfick sitt rådsämbete. B., som afled d. 11 maj 1763, ansågs genom sitt med hög börd förenade representativa uppträdande i hög grad danad till partichef, och var därför städse af sina motståndare föremål för liftig fruktan.
Gift 1: 1715 med grefvinnan Charlotta Christina Piper,
dotter af faderns gamle vederdeloman, k. rådet Carl Piper, och 2: 1731
med grefvinnan Anna Margareta Oxenstierna.
