Tvenne tilldragelser i B:s barnaår uttyddes af hans samtid, den ena som en yttring af det orubbliga mod som utmärkte hela hans lif, den andra som ett förebud till de stora värf, han af försynen var kallad att utföra. Under det den lille liflige gossen vistades på fädernegården Djursholm, ditkom en gång Carl IX. Konungen tog honom på sitt knä och frågade om han ej ville komma till hofvet och gå i hans tjänst. Det må hin onde tjäna dig som slagit hufvudet af min fader, svarade gossen oförfäradt.
Under en lek i ett öppet fönster i tredje våningen på Hörningsholme slott lät han näsduken fladdra såsom segel för vinden, menande sig segla ut till Tyskland; men midt under leken störtade han ut genom fönstret. Den förskräckta barnpigan återfann honom oskadd sittande på en stenhög, där han påstod att trädgårdsmästaren hade satt honom. »Det synes att du är bevarad för något stort,» yttrade Gustaf Adolf, i hvars härar han inträdde några år därefter. Han utgick först i ryska kriget där han deltog i belägringen af Pleskov och Riga samt i stormningen af Kockenhusen, öfverallt utmärkande sig för mod och rådighet. Han steg nu hastigt i konungens ynnest; befordrades efter hvartannat till öfverste och kommendant i Riga och Höfft, till kommissarie vid första Stuhmsdorferfördraget 1629, till riksråd 1630 samt till generalmajor öfver hela svenska arméen 1631. När Gustaf Adolf försökte stormningen af Wallensteins läger vid Nürnberg, sårades B. af en musketerare, så att fara var för hans lif. Konungens kort därefter inträffade död gjorde på den sjuke mannen ett så smärtsamt intryck, att han ville hemföra konungens lik och sedan för alltid lämna krigstjänsten. Axel Oxenstierna, som fruktade att förlora en af svenska härens skickligaste anförare, föreställde B., huru det ålag Gustaf Adolfs vänner att fullborda Gustaf Adolfs verk, och B. kvarstannade.
Det var emellertid först efter nederlaget vid Nördlingen som hans lysande bana riktigt började, för att sedan oafbrutet fortsättas till hans död.
1634 utnämnd till fältmarskalk öfver hela svenska hären, mottog han trupperna nästan i upplösningstillstånd. Han återställde ordningen och slog de kejserligas och sachsarnes förenade härar vid Wittstock 1636. Följande året belägrade han Leipzig och var nära att intaga staden, då österrikarna under Gallas tvingade honom till ett återtåg, hvarunder han behöfde hela sitt snille och mod för att hålla sig uppe och ej blifva alldeles förjagad ur Tyskland. Med nya förstärkningar från Sverige kunde han åter gå anfallsvis tillväga, inbröt 1639 ånyo i Sachsen och slog en förenad kejserlig-sachsisk här vid Chemnitz samt utbredde sig öfver hela nordöstra Böhmen. I början af 1641 inbröt han oförmodadt i Franken och sökte öfverrumpla Regensburg, där tyska riksdagen var samlad. Men öfvergifven af sina allierade, fransmännen, måste han anträda ett äfventyrligt återtåg, hvarunder han insjuknade, och döende buren på en bår, uppgaf han sin anda i Halberstadt d. 10 maj 1641.
I de fältslag, i hvilka B. förde öfverbefälet, beräknas åttiotusen fiender hafva stupat och sex hundra fanor blifvit eröfrade. Utan fråga den snillrikaste af Gustaf Adolfs lärjungar i krigskonsten, var han tillika häftig, stolt och utsväfvande, samt hård och skoningslös emot fienden.
B. var gift tre gånger 1: 1623 med Katarina Elisabet von
Pfuel, 2: 1636 med grefvinnan Elisabet Juliana Löwenstein
och 3: 1640 med den sjuttonåriga markgrefvinnan Johanna Margareta
af Baden-Hochberg. Då B. med henne firade sitt bröllop på slottet
Arolsen, inlopp underrättelse att österrikarne under Piccolomini voro
på väg att angripa svenskarnes läger. B. lämnade bröllop och brud och
ilade i sporrsträck till lägret. Ett par dagar därefter, när allt
åter var lugnt, lät han hämta sin unga maka och emottog henne under
dånande kanonad framför svenska hären uppställd i slagordning.
