neger. Född på danska ön S:t Croix omkring 1747 (enligt andra i Afrika), öfverfördes han till Europa af en kapten Ekeberg och skänktes af danska etatsrådet Reiser till drottning Lovisa Ulrika. Drottningen, som lät undervisa honom i kristendomen och högtidligen döpa honom i slottskapellet vid Drottningholm, därvid hela den kungliga familjen stod fadder, beslöt att göra ett experiment i uppfostringsväg med det svarta naturbarnet. Han skulle nämligen helt och hållet lämnas åt sin egen »goda natur», utan att denna i sin utveckling finge hämmas af någon aga eller tillrättavisning. Verkan häraf dröjde ej länge att visa sig. Den obegränsade friheten slog naturligtvis öfver i själfsvåld och till och med de kungliga prinsarna finge emellanåt höra sig tituleras med tillmälen sådana som »in skurk», munsjör snus», o. dyl. B. blef emellertid med åren en from, pålitlig och god man, hvars trohet och tillgifvenhet för drottningen bestod hvarje prof. På sin dödssäng befallde Lovisa Ulrika honom att rida till Fredrikshof och ur hennes byrå uttaga samt olästa uppbränna en mängd papper, hvilken befallning B. till alla delar verkställde. När Gustaf III, som gärna skulle velat kasta en blick i sin mors hemligheter, fick veta detta, sade han i vredgad ton till B.: Vet du, svarta människa, att detta kan kosta ditt hufvud.»
»Det är i ers majestäts våld,» svarade B. oförskräckt, »men jag har ej kunnat handla annorlunda.» Genom Lovisa Ulrika erhöll han förläning på tvenne hemman på Svartsjölandet och Gustaf III tillade honom titel af assessor hvilken B. likväl icke ville bära, utan svarade han alla som tilltalade honom därmed: »Har du någonsin sett någon svart assessor?»
Till sitt yttre var han liten och hjulbent. Ordensvurm i hög grad, innehade han värdigheter i en mängd mer eller mindre mystiska samfund, och han gick gärna klädd i frimurareuniform. Död d. 16 mars 1822.
Gift två gånger, men barnlös.
