Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zander, Johan David - Zander, Jonas Gustaf Vilhelm - Zebråzynthus, Jacobus Johannis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlicentkommissarien Paschen Zander och
Dorotea Elisabet Gantzeb.
Nyss befordrad till
underofficer vid ett mecklenburgiskt regemente,
ingick Z. i främmande krigstjänst, bevistade
fältlägret vid Moselströmmen, eröfringen af Löwen
samt belägringen af Sout-Löwen. 1706
öfvergick han i holländsk tjänst, anställdes som
brigadadjutant hos grefve Nassau-Wadenberg
och bevistade slaget vid Ramillies samt
belägringarna af Menningen, Ath och Ostende. Året
därefter trädde han under Carl XII:s fanor och
blef löjtnant vid öfverste Breitholtz’ regemente.
Då Carl mot slutet af 1708 tågade inåt Ukraine,
kvarstannade Z. vid den härafdelning, som
lämnades i Polen till konung Stanislaus’ skydd.
Efter någon tid infann han sig i Bender, deltog
i kalabaliken och belönades för sin tapperhet
vid detta tillfälle med kaptensfullmakt. 1714
major och 1715 adlad, blef han s. å.
generaladjutant hos fältmarskalken grefve Dücker och
1717 öfverste vid kavalleriet samt konungens
generaladjutant i armén. Efter Carl XII:s död
förordnades han till generaladjutant hos prins
Fredrik af Hessen och deltog i slaget vid Södra
Stäket 1719, blef 1730 kommendant, året
därefter öfverkommendant i Göteborg och 1741
generalmajor. 1743 blef han efter riksrådet von
Rosen ställd i spetsen för den i Bohuslän
sammandragna armén, utnämndes 1747 till generallöjtnant
och slutligen 1751 serafimerriddare och president i
Krigskollegium. I denna sin egenskap kan han
måhända sägas hafva bidragit att inveckla Sverige
i sjuåriga kriget, i det han jämte riksrådet von
Rosen och ett par af krigskollegiets ledamöter
1757 uppgjorde de »ytterst lättfärdiga
kostnadsberäkningar», som kanske icke så litet bidragit
att bestämma krigsbeslutet. Trots den snöpliga
roll, de svenska vapnen spelade i nämnda krig,
tillerkändes Z. af 1762 års riksdag rätt till
presidentlönen i pension vid afskedstagandet. Död
d. 9 sept. 1762, åttiotre år gammal, en af de
längst kvarlefvande af Carl XII:s krigare.
Gift med friherrinnan Anna Posse.
Zander, Jonas Gustaf Vilhelm,
läkare, medikomekaniska gymnastikens
uppfinnare. Född i Stockholm d.
29 mars 1835. Föräldrar:
rådmannen Jonas Gustaf
Zander och Margareta Vilhelmina
Beckstedt.
Efter att ha
genomgått Klara skola och
Stockholms gymnasium, blef Z. student
i Uppsala 1855, med. kand. därstädes 1860, med.
lic. vid Karolinska institutet 1864 och med.
hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 1877. Redan
i hans första studentår, då han emellanåt
sysselsatte sig med att anordna och leda
gymnastiköfningar, väcktes hos honom tanken på att genom
maskiner göra gymnastens ensidiga och
kraftuttömmande arbete öfverflödigt och på samma
gång ernå en säkerhet och likformighet i
rörelserna, som den manuela behandlingen icke kunde
åstadkomma. 1857 begynte han såsom ledare
af gymnastiköfningarna vid sina systrars
flickpension, Bårarp i Halland, konstruera några
apparater, visserligen enkla och ofullkomliga, men
hvilkas användning öfvertygade honom om, att
hans idé lät sig med fördel förverkligas. Sedan
nämnda pension 1862 blifvit flyttad till Partilled,
företog han sig att uttänka och bringa till stånd
ett på vetenskapliga grunder byggdt system af
utan människokraft verkande gymnastikapparater.
Och så var han 1865 färdig att i Stockholm öppna
den anstalt för mekanisk sjukgymnastik, som nu
sedan lång tid tillbaka varit känd och värderad
under benämningen Medikomekaniska institutet,
och för hvilket Z. var föreståndare under den
långa tiden 1865–98. Härunder utvecklade sig
anstalten alltmer och fullkomnades genom efter
hand införda, nya apparater, utgörande dessas
antal för närvarande mer än ett sextiotal.
Samtliga af Z. konstruerade apparater hafva af honom
blifvit beskrifna i hans arbete Die Apparate für
mechanisch-heilgymnastische Behandlung und
deren Anwendung, 4:de uppl. 1893. Utom i
Stockholm, som numera är försedt med två
mediko-mekaniska institut, finnas i Sverige mer
eller mindre fullständiga dylika i Göteborg,
Örebro, Norrköping och Uppsala, hvilka alla blifvit
försedda med apparelj af uppfinnaren. Hvad
utlandet beträffar, må såsom platser, där Z:s
uppfinning vunnit insteg, nämnas Helsingfors,
Petersburg, Kristiania, Hamburg, Berlin, Breslau,
Würzburg, Leipzig, Wildbad, Frankfurt a. M.,
Stuttgart, Mannheim, Wiesbaden, Baden-Baden, Aachen,
London, Buenos-Aires, New-york m. fl., som hafva
institut med fullständig uppsättning af apparater,
under det anstalter med ett större eller mindre
urval af sådana finnas i Åbo, Moskva,
Köpenhamn, Karlsruhe, München, Pforzheim,
Nieder-Schönhausen, Elberfeld, Bochum, Königshütte,
Chemnitz, Wien, Budapest, Baltimore, S:t Louis
o. s. v. I »Nord. med. arkiv» för 1889 finnes
intagen en afhandling af Z. Om den habituella
skoliosens behandling medels mekanisk
gymnastik, grundad på fleråriga, synnerligen
tillfredsställande rön vid behandling enligt antydda metod
af ryggradskrökningar. För denna afhandling
tilldelade honom Svenska läkaresällskapet 1892
sin halfsekelsmedalj i guld, och följande år
öppnade Z. en särskild afdelning af sitt institut,
enkom afsedd för behandling af nämnda kroppsliga
missbildning. Han blef 1896 invald i
Vetenskapsakademien.
Gift 1866 med Fanny Agnes Eleonore Hansen.
Zebråzynthus, Jacobus Johannis,
biskop. Född
i Själevads förs., Ångermanland, d. 17 nov. 1582.
Föräldrar: kyrkoherden Hans Larsson och
Kjerstin Zynthia. Fadern, af den gamla Bure-släkten,
blef slutligen, 1590, pastor i Säbrå, af hvilket
ord, med tillägg af moderns tillnamn, sonen tog
det besynnerliga namnet Zebråzynthus.
Efter mångåriga studier i Uppsala och i utlandet blef
Z. 1612 logices professor i Uppsala. Utnämnd
1616 till kyrkoherde i Vendel, kallades han 1621
»i anledning af sina utmärkta predikogåfvor» till
hofpredikant hos Gustaf II Adolf och följde i
denna egenskap konungen på fälttåget till
Preussen, befordrades 1624 till pastor primarius vid
Storkyrkan i Stockholm med Lofön till
prebende och blef 1639 efter enhällig kallelse
befullmäktigad biskop i Strängnäs, hvarefter han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
