Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Wrangel, Carl Gustaf Otto Kristian - Wrede - 1. Wrede, Henrik - 2. Wrede, Fabian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deltog i slaget vid Solferino. Han tog afsked 1863,
blef 1868 svensk kammarherre, hvilken befattning
han lämnade 1884, och var under 1868–78
redaktör af Tidning för hästvänner. 1879–81 var W.
redaktör af »Sporren», 1879–83 af
Jönköpingsorganet »Smålands Allehanda», där hans kvicka
krönikor väckte stort uppseende, och en tid
1884 tjänstgjorde han som souschef i »Dagens
Nyheter». Under åren 1889–94 var W.
korrespondent till Stockholms Dagblad och uppehöll
sig då bland annat på Balkanhalfön – 1885
utkom hans pigga och underhållande arbete Från
civilisationens utkanter, skizzer från
Balkanhalfön, skrifna under ett besök hos folk och
furstar i Rumänien, Bulgarien och Serbien
och 1885–86 skref han korrespondenser äfven
till »Neue Freie Presse». W. var vidare
1888–90 redaktör af »Hippologische Revue» i
Stuttgart och 1890–91 af »Der Sporn» samt »Die
SportWelt» i Berlin. Sedermera blef han
framför allt praktisk hippolog, i det att han
1892–95 var ledare af en mängd ungerska
privatstuterier och 1894–96 tjänstgjorde som ledare för
ett kapplöpningsetablissement i Hoppegarten i
Mark Brandenburg. Följande år inträdde W.
i »Svenska Dagbladets» i Stockholm redaktion
som chef för utrikes- och sportafdelningarna.
Han drog sig 1902 tillbaka från sin
tidningsmannatjänst för att bosätta sig å en egendom
i Småland och för öfrigt ägna sig åt sin första
och sista stora kärlek – hippologisk
verksamhet. 1897 blef han utsedd till ordförande i
1:sta och 4:de distriktens nämnder för
prisbelönande af hästar och till suppleant i
stuterikommittén, och han har på de senare åren haft
många viktiga uppdrag beträffande anskaffandet
af för Sverige lämpliga hästar. Bland W:s från
trycket utgifna arbeten märkas Nordiska
stuteriboken 1872–76, Taschenbuch des Kavalleristen
1890, Ungarns Pferdezucht in Wort und Bild
1894–95 och framför allt hans stora Handbok
för hästvänner 1887–88, hvaraf flere tyska
upplagor utgått.
Gift 1: 1863 med friherinnan
Julie Amelie Vilhelmine Kristine von Ripp och
2: 1891 med Tekla Sköldberg.
Wrede.
Enligt sägen skall ätten härstamma
från Italien och därifrån kommit till Tyskland.
Den flyttade sedan till Livland och Sverige.
Barnen till Henrik Wrede – se W. 1 – blefvo
1653 friherrar Wrede till Elimä. En gren
– se W. 2 – erhöll 1687 greflig värdighet, men
denna gren utdog 1712 med stiftaren själf. En
annan gren upphöjdes ock 1809 i grefligt stånd
men har för denna värdighet ej tagit
introduktion.
1. Wrede, Henrik,
krigare. Födelseåret okändt.
Föräldrar: Casper Wrede till Wredenhoff och
Köna Kropp.
W., som avancerat till ryttmästare,
har inskrifvit sitt namn å häfdens blad genom den
hjältemodiga själfuppoffring, hvarigenom han i
slaget vid Kerkholm d. 17 sept. 1605 räddade
sin konung Carl IX:s lif. Då denne, som vågat
sig för långt fram och redan var sårad, förlorat
sin häst och höll på att omringas af fienden,
lämnade honom W. i stället sin springare och
blef själf därefter omedelbart nedhuggen. Hans
bragd blef heller ingalunda glömd. Redan 1606
erhöllo hans änka och söner i förläning en del
af tullinkomsten i Åbo och Reval samt en större
jordförläning. 1608 erhöllo de en större
förläning, Elimä fjärding, omfattande 45 skatte- och
131 frälsehemman, hvilken donation, oberörd af
reduktionen, framgent bibehöll sin natur af
enskild egendom och frälse. Elimä blef ock ättens
friherreskap, då den 1653 på grund af Henrik
Wredes förtjänster erhöll friherrlig värdighet.
Sv. akad. lät 1805 slå en medalj öfver W., och
hans minne tecknas i dess handlingar af C. G.
Nordin.
Gift på 1590-talet med friherrinnan
Gertrud von Ungern-Sternberg.
2. Wrede, Fabian,
statsman. Född på Peipola
gård i Finland d. 20 mars l64l;
den föregåendes sonson.
Föräldrar: kapten-löjtnanten friherre
Kasper Wrede och friherrinnan
Sofia Taube.
Börjande sin bana som kammarherre,
utnämndes W. 1675 till landshöfding i
Viborgs län och insattes till
ledamot i stora kommissionen vid riksdagen 1680.
Året därefter förflyttades han till
landshöfdingplatsen i Uppsala län och anförtroddes vid 1682
års riksdag landtmarskalksstafven. Städse villig
att understödja Carl XI:s planer till enväldets
bekräftande och reduktionens utsträckning,
utnämndes han 1685 till k. råd och president i
bergs- och reduktionskollegierna, upphöjdes 1687
till grefve och insattes samma år som
president i kammarkollegium och kommerskollegium.
1697 utsågs han af Carl XI till en af
riksförmyndarna men skildes tills vidare från
presidentämbetet och fick i stället öfverseende öfver
flottans ärenden. Till Carl XII kom W. aldrig
i något förtrognare förhållande, men efter krigets
utbrott hade W. i första rummet att sköta
finanserna och anskaffade nödiga medel. 1711
dispenserades han från kammar- och finansärendena
men behöll presidentskapet i kommerskollegium.
Han afled i Stockholm d. 6 dec. 1712.
De många ämbeten, W. under en följd af år förenade
i sin hand, vittna om en man af ovanlig
duglighet och kraft. Också var han måhända den
mest ansedda af Carl XI:s många utmärkta
ämbetsmän. Alla samtida förenade sig i att
berömma hans klokhet, beslutsamhet och
användbarhet i alla möjliga förhållanden. Genom sin
mångsidiga ämbetsmannaverksamhet ägde han
den noggrannaste och på egen erfarenhet
grundade kännedom om statsförvaltningens alla
grenar; dock synes penninge- och kameralväsendet
varit hans starkaste sida. Ganska rik genom
arf, blef han det ännu mer genom en klok
hushållning och ägde till slut en ofantlig
förmögenhet. Tidigare än de flesta förutsåg han de
olyckor och utpressningar, som skulle blifva en
följd af Carl XII:s halsstarrighet att föra krig,
och började därför redan 1709 och 1710
hemligen till Tyskland utskicka sina dyrbarheter och
reda penningar. Likväl var han långt ifrån
obenägen att understödja det allmänna, då det lände
till ett godt ändamål, och försträckte vid flera
tillfällen staten summor, som vid hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
