Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winge, Mårten Eskil - Wingqvist, Olof - Wingård och af Wingård - 1. Wingård, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträdt på det område, på hvilket han som
konstnär sedan skördat sina lagrar, nämligen den
nordiska sagan och myten, som han skildrat i
kolossalformat. Ämnen ur samma källa, hvilka han sedan
behandlat, äro: Tor bortröfvar från jättarna
den stora mustsjudaren, Olof Tryggvesson och
Sigrid Storråda i Konghäll 1868, Loke och
Sigyn 1863, Hjalmar och Orvar Odd på Samsö
1866, Tors strid med jättarne 1872, (de tre
sistnämnda i Nationalmuseum) m. fl. Ehuru således
nordens stora minnen, eller rättare den nordiska
fornvärldens myter öfverhufvud lämnat ämnen
till W:s konstnärliga framställningar, har han
med stor framgång odlat äfven ett annat fält:
det religiöst-historiska. Således målade han från
1873 flera altartaflor för olika delar af landet,
såsom Kristus i örtagården, Kristi uppståndelse,
Kristus med brödet och vinet, Nedtagandet från
korset (alla i Småland), Kristi uppståndelse (i
Värmland), Kristi sista fridshälsning (i
Haparanda), Uppståndelsen med sidobilderna Petrus
och Johannes 1880, i Caroli kyrka i Malmö,
Kristi förklaring med sidobilderna Johannes
döparen och Paulus 1882, i Pauli kyrka i Malmö,
o. s. v. 1874 målade W. De fyra årstiderna,
takmålningar på Kulla Gunnarstorps slott. 1877
aflade W. ett kort besök i Italien. 1881
dekorerade han en del af 1:a våningen i Bolinderska
huset i Stockholm. 1889 erhöll han 2:a pris för
täflingsförslag till väggmålningar i
Nationalmuseum, där han för öfrigt utfört åtta
porträttmedaljonger under trapphusets tak. På de senare
åren målade han ibland strandbilder med
strömningar ellen svallvågor. W:s sista jättetafla
Asarnas invandring i norden blef aldrig färdig.
Död i Enköping d. 22 april 1896.
»W. hör till de modigaste försökarne inom vår konst.
Hans oförskräckthet har skärpt hans kraft, hans
ungdomliga hänförelse fört honom fram. Han
har uttalat ett kraftigt ord i frågan om den
nordiska guda- och hjältesagans användande
inom konsten. Och han är bland den götiska
riktningens representanter den ende, som
verkligen uppgått i sträfvandet att ställa den nordiska
fornvärlden lefvande fram för samtiden. Fantasien
har mer än en gång fört honom högre, än
vingarna burit. Men den har varit stark och full
af mod och hänförelse.»
Gift 1867 med Hanna
Mathilda Tengelin, född d. 4 dec. 1838, död
i Enköping d. 9 nov. 1896, begåfvad
genremålarinna. Fru W:s stora lifgärning är stiftandet af
det numera så bekanta sällskapet »Handarbetets
vänner», 1873.
Wingqvist, Olof,
historiker. Född d. 27 nov.
1800 i Västra Vingåkers församling af
Södermanland; fadern då tjänstedräng, blef sedermera
gårdsfogde i S:t Lars socken i Östergötland.
W. blef student i Uppsala 1819, erhöll filosofie
doktorsgraden vid promotionen 1827 och förordnades två
år därefter till Lidénsk amanuens vid
universitetsbiblioteket. Sedan han 1831 utgifvit och
försvarat en akademisk afhandling De societatibus
in Suecia mercatoriis, kallades han af Geijer
1834 till docent i fäderneslandets historia,
befordrades till adjunkt i historia och statistik
1837 samt erhöll 1843 fullmakt såsom Skytteansk
professor. 1846 förordnades han till ledamot i
den af regeringen tillsatta
representationskommittén, utarbetade 1849 på uppdrag af
reformvännerna ett förslag till förändrad
nationalrepresentation, hvilket i sina hufvuddrag lades till
grund för det vid andra reformmötet i Örebro
antagna förslag till regeringsform och ny vallag,
samt deltog äfven verksamt i redaktionen af
nyssnämnda mötes förhandlingar. Död i Uppsala
d. 6 sept. 1861.
Såsom författare har han
lämnat flera berömda historiska afhandlingar i
»Skandia», »Frey» och »Tidskrift för litteratur». Efter
hans död publicerades hans i handskrift
efterlämnade arbete Om svenska representationen i äldre
tider till och med riksdagen år 1617, utgifvet
1863, hvilket arbete W. som ledamot af
representationskommittén utarbetat och som skulle
omfattat hela svenska riksdagens historia.
Ogift.
Wingård och af Wingård.
Äldste kände stamfadern Anders Wingård, död 1645, var den
fjärde lutherska kyrkoherden i Krokstads
församling i Bohuslän. Hans sonsons sonsons – se
W. 1 – barn erhöllo 1799 adlig värdighet på
grund af faderns förtjänster. Denna adliga ätt
utdog redan 1854 med W. 2 (se nedan).
1. Wingård, Johan,
biskop. Född i Bräckegård i Qville socken i
Bohuslän d. 19 april 1738.
Föräldrar: rusthållaren Didrik
Wingård och Inga Helena
Qvildahl.
Med utmärkta vitsord
från Göteborgs läroverk anlände
W. 1758 till Uppsala och blef
magister därstädes 1764.
Prästvigd på kallelse till huspredikant af
presidenten friherre von Höpken, utnämndes han till
e. o. hofpredikant 1767 och blef två år
därefter ordinarie hofpredikant hos kronprinsen
Gustaf. Sedan han vidare 1773 blifvit befordrad
till biktfader och öfverhofpredikant hos
änkedrottning Lovisa Ulrika samt skickligt medlat
flere år i striderna mellan henne och Gustaf III,
utnämndes han 1775 till kyrkoherde i Jakobs
och Johannis församlingar i Stockholm, blef
teologie doktor 1779 samt undfick efter nästan
enhällig kallelse fullmakt som biskop öfver
Göteborgs stift 1780. Genom Gustaf III:s särskilda
bevågenhet erhöll han personellt för sin lifstid
Fjärås och Förlanda pastorat i Halland som
prebende, hvarjämte han för att erhålla större
inkomster 1785 fick med biskopsämbetet förena
domprostsysslan i Göteborg. Fastställelse å detta
val af magistraten, som understöddes af konungen,
skedde, innan församlingen hann klaga. Då Gustaf
III vid Svenska akademiens instiftelse själf
utsåg tretton ledamöter, var W. en af dessa på
grund af, som det hette, »att han på ett sällsamt
sätt med all vältalighetens behaglighet tolkat de
himmelska sanningar, och tjänt språket och
smaken, då han med ovanliga gåfvor uppfyllt sitt
viktiga kall». Led. af prästeståndet vid
riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792 och 1800 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
