Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallman, Johan Haqvin - 1. Wallmark, Peter Adam - 2. Wallmark, Ernst Adam - Wallmark, Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikingavård på Öland, Lemningar efter gamla boningar
från hedna tider på Öland, och Anmärkningar
öfver Skandinaviens forna handelsförbindelser med
Orienten. Han har äfven författat en Öfversigt af
svenska fornlemningar och Om Skandinaviens bebyggande
efter orientaliska och vesterländska källor,
båda uppsatserna prisbelönade af Vitt.-, hist.-
och ant.-akad. samt intagna i dess handlingar. I
naturalhistorien har han offentliggjort De
systematibus vegetabilium 1824.
Ogift.
1. Wallmark, Peter Adam, ämbetsman,
skriftställare. Född d. 31 dec. 1777
i Källsjö socken af Fagerreds
pastorat i norra Halland, där
fadern Anders Wallmark var
komminister, gift med Hedvig
Sofia Revigin.
W. blef student i Lund 1793, studerade
först medicin, därefter för den
filosofiska graden, men måste af
öfveransträngning 1799 afbryta sina studier och ingick då
på anmodan af Gjörwell som e. o. amanuens
vid k. biblioteket i Stockholm, där han 1803
blef amanuens och 1807 erhöll vice
bibliotekariefullmakt. Året därefter befordrades han till förste
amanuens och utnämndes 1811 till k. bibliotekarie.
Sedan 1805 var han tillika bibliotekarie vid
Engeströmska biblioteket. Antagen 1805 till
hofkanslersämbetets ombudsman vid tillsynen öfver
bokhandeln och boktryckerierna i riket, förordnades
han 1809 till sekreterare i den kommitté, som
hade att utarbeta förslag till ny
tryckfrihetsförordning, undfick 1816 kansliråds titel, tog
1843 afsked från k. bibliotekariebefattningen och
bosatte sig 1847 på Kungsör nära Arboga, där han
afled d. 19 mars 1858. Led. af Vitt.-, hist.- o.
ant.-akad. 1817 m. fl. in- och utländska samfund.
Vid början af sin Stockholmsvistelse hade W. blifvit
införd hos Leopold och fästes snart vid honom
med många band af tacksamhet och högaktning.
Denna bekantskap gaf riktningen åt W:s hela
följande lif och satte, så att säga, prägeln på
hela hans kommande offentliga verksamhet. 1804
författade han ett skaldestycke Handen, som
prisbelöntes med andra priset af Svenska
akademien. 1809 erhöll W. akademiens stora pris
för Sång till finska arméns ära. Af dessa blef
isynnerhet den förstnämnda föremål för en
skoningslös kritik i tidningen Polyfem; W. själf
gjordes längre fram i tiden till hufvudfigur i
den af fosforisterna utgifna komiska hjältedikten
»Markalls sömnlösa nätter».
W. bekämpade kraftigt sina ofta obilliga motståndare i den af
honom 1809–13 utgifna Journal för litteraturen
och theatern, hvilket publicistiska organ
1813 omdöptes till Allmänna Journalen och
fortgick till 1824, hvarefter den under titeln
Journalen fortsattes till 1836, då den upphörde.
Då Post- och Inrikes Tidningar 1834 ombildades
till Sveriges Statstidning, blef W. dess redaktör,
hvilket han var till tidningens upphörande 1844.
Han redigerade därefter Post- och Inrikes
tidningar 1844–47.
Såsom skriftställare i öfrigt har
han efterlämnat ett stort antal skrifter af politiskt,
polemiskt, statistiskt, historiskt, poetiskt, till och
med dramatiskt innehåll. Här må nämnas:
novellen Amalia, eller de finska flygtingarne
1808, i Lafontaines stil, Resa till Stockholm
år 1913, af Fuselbrenner 1813, antologien
Svenska språkets skönheter 1820–28, dramat
Sulioterna 1827, tonsatt af Berwald, Försök att
upplysa publiken om föremålet och
beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten inom vår litteratur
1821, Johan Gutenberg 1840, Historisk-statistisk
återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden
under de sist förflutna trettio åren 1843, o. s. v.
Han var en man med omfattande kunskaper
och förtjänar eftervärldens hågkomst för den
kraft och outtröttlighet, hvarmed han kämpade
för sin öfvertygelse och sina trägna mödor i
litteraturens tjänst.
Gift 1: 1802 med Sofia
Isoz och 2: med Hedvig Elisabeth Wallgren.
2. Wallmark, Ernst Adam, ämbetman,
skriftställare. Född i Stockholm
d. 3 april 1834; den föregåendes son i senare giftet.
I Uppsala, där W. blef student 1853, aflade
han 1857 kansliexamen och
ingick s. å. i civildepartementets
expedition af k. maj:ts
kansli samt i dåvarande krigskollegium. 1879
inträdde W. som e. o. amanuens i riksarkivet,
där han 1898 blef ord. amanuens. 1899 tog
han afsked med pension. Tillika var han under
många riksdagar anställd i riksdagens kanslis
tryckeriafdelning. Gjorde 1864–67 resor i utlandet,
deltog efter sin hemkomst i kommittén för utgifvande
af Musikaliska akademiens handlingar, 1868–70,
samt erhöll af nämnda akademi, af hvilken han 1866
blifvit kallad till associé, medaljen i silfver vid
sekularfesten 1871.
Efter att 1871–73 ha varit
associerad med direktören L. Zetterholm vid Södra
teatern, öfvertog han vid dennes frånfälle i bolag med
skådespelaren V. Holmqvist Djurgårdsteatern 1873 samt
ensam Ladugårdslandsteatern för spelåret 1873–74. För
teatern har han varit en synnerligen verksam arbetare,
som dels öfversatt, dels bearbetat eller författat ett
par hundra teaterpjäser på vers och prosa. En mängd af
de mest bekanta operetterna har sålunda försvenskats
af W. Hans originalsaker utgöras af åtskilliga
folklustspel, texten till operetter af Berens,
Littmark, v. Heland, Kjellander, till Ölanders
opera Blenda (med L. Josephson) 1876, Visor och
kupletter, fyra »knippor», 1880–90, diktsamlingen
Från ungdomstid – vid höstetid 1887 m. m. För svenska
och danska musikförläggare har W. öfversatt en ofantlig
mängd visor. Hans öfversättning (på rimmad vers) af
Plautus’ »Mostellaria» (»Spöket») belönades 1898
med guldmedalj af Göteborgs Vitterhetssamhälle.
Gift 1: 1864 med Lilly Amalia Scott och 2: 1886 med
Hulda Albertina Holmström.
Wallmark, Lars Johan,
fysiker. Född i Luleå d. 27
sept. 1810. Föräldrar: regementsskrifvaren,
sedermera fältkamreraren, Lars Anton Wallmark och
Margareta Katarina Ekman.
Redan som barn röjdes
hos W. kärleken till de ämnen, som sedan blefvo
hufvudföremål för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
