Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wallin, Georg, d.y. - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med flit uppsökte, vid lediga stunder utarbetade och
efterhand till trycket utgifne I del. 1747, hvilka,
ehuru i det rudbeckska fantasimaneret, bära vittne
om författarens trägna och berömliga forskningar,
2:a delen utgafs 1776 af sonen M. G. Wallenstråle
(se ofvan)
Clavis Numophylacii runici alloquium
1743, Observatio de etymo urbis Calmar 1743, Sigtuna
stans et cadens 1729–32; Antiquitates ecclesiasticæ
insulæ Rügen, Runographia gothlandica, Lapponia
christiana m. fl. Ett par af dessa arbeten äro tryckta
i Vet.-societ. i Uppsala handl. 1727–50.
Gift 1: 1714 med Elisabet Palmrot; 2: 1726 med
Margareta Schröder. Hans söner i senare giftet blefvo
adlade 1756 med namnet Wallenstråle.
Wallin, Johan Olof, ärkebiskop, vältalare,
skald. Född i Stora Tuna i Dalarne d. 15
okt. 1779. Föräldrar : dåvarande fältväbeln vid
Dalregementet, sedermera kaptenen Johan Abraham
Wallin och Beata Charlotta Harkman.
W. erhöll sin första undervisning vid skolan
i Falun, hvarefter han fick tillfälle att besöka
Västerås gymnasium. På grund af bristande medel
måste han likväl flera gånger af bryta vistelsen
därstädes och skaffa sig uppehälle genom att
undervisa yngre barn. Emellertid skötte han med så
mycken flit sina studier, att han med de vackraste
vitsord blef student i Uppsala 1799. Efter fyra
års vistelse därstädes promoverades han till
filosofie doktor 1803 och lät prästviga sig tre
år därefter, på kallelse till huspredikant af
öfverstekammarjunkaren frih. C. Hamilton på Boo,
i hvars hus han var lärare. W. erhöll s. å. den
efter Choræus lediga teol. adjunkturen vid
Karlbergs krigsakademi samt befordrades 1809
till slottspastor vid Karlberg, teologie lektor
vid krigsakademien samt till kyrkoherde i Solna,
blef teologie doktor s. å. och utnämndes 1812
till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i
Stockholm. Från denna tid utöfvades hans prästerliga
verksamhet förnämligast i hufvudstaden. Efter att
en kort tid, 1816–18, ha varit domprost i Västerås,
befordrades han det sistnämnda året till pastor
primarius och kyrkoherde vid Storkyrkoförsamligen
i Stockholm, där han kvarstannade till 1837, då han
uppnådde den högsta andliga värdigheten i Sverige:
ärkebiskop. Blott tvenne år hade han innehaft denna
plats, då han, djupt saknad af hela svenska folket,
afled i Uppsala d. 30 juni 1839.
Redan under studieåren i Uppsala hade W. diktat mindre stycken
och hade 1803 fått Svenska akademiens andra pris för
efterbildningar af några oden af Horatius men blef
egentligen först känd af allmänheten 1805, då han
af Svenska akademien erhöll ej mindre än tre pris
på en gång, däribland stora priset för sin lärodikt
Uppfostraren. I detta skaldeverk visar han sig ännu
såsom lärjunge af den gamla akademiska skolan, från
hvars didaktiska riktning han i sitt skaldskap snart
mer och mer frigjorde sig. Under de närmast följande
åren författade han stycken
sådana som: Sjömannen, Hemsjukan, Hösten, Försakelsen
m. fl., om hvilka det blifvit sagdt, att de endast
behöfva musikens hjälpmedel för att blifva lefvande
och oförgängliga för nationen. 1808 mottog W. den
största belöning, som Sv. akademien någonsin utdelat,
200 dukater, för Sång i anledning af Gustaf den
tredjes ärestods aftäckande. En del af denna
sång, den först tillkomna och särskildt publicerade
dityramben, utgör ett verkligen storslaget kväde. Men
snart inträffade en omständighet, som blef af stor
betydelse för den svenska litteraturen. Det var,
då W. nämndes till ledamot i den då nedsatta nya
kommittén för utarbetande af en ny psalmbok. I denna
kommitté blef han snart den ledande anden och ägnade
under många år åt psalmboksarbetet sin tid, sitt
snille och sin kraft. Icke nöjd med det af kommittén
1814 framlagda förslaget, utarbetade W. och utgaf
1816 sitt eget förslag, som med få ändringar af
konungen gillades och stadfästes 1819. Själf hade
han i denna bok författat 128 psalmer och omarbetat
en stor mängd andra, hvarjämte anordningen af det
hela nästan uteslutande var hans verk. Hans sista
religiösa dikt var Dödens ängel, allmänt beundrad
som ett af hans yppersta mästerstycken. Bland W:s
tillfällighetsdikter märkes hans präktiga Skål för
Georg Washington.
Af sina samtida var W. ej mindre
än som skald känd och beundrad som predikant och
andlig talare. Från vissa håll hafva hans predikningar
blifvit klandrade för bristande tankedjup, och i
afseende på det dogmatiska innehållet hafva flera
homileter blifvit honom föredragna. Men med hans
mäktiga stämma, med hans mästerliga och uttrycksfulla
framsägning af talet gjorde hans ord en oemotståndlig
verkan och fäste sig med öfvertygelsens makt i hans
åhörares hjärtan. Värderad, älskad och beundrad af
konungahus och folk, öfverhopades han med utmärkelser
och ärebevisningar. 1810 kallades han till en af
de aderton i Svenska akademien, utsågs 1811 till
hertigens af Södermanland lärare i kristendom och
var från 1814 hans ständige biktfader, 1815 och vid
alla riksdagar 1823–34 riksdagsman i prästeståndet,
som 1815 insatte honom i lagutskottet, 1823 i
konstitutionsutskottet och 1828 i lagutskottet samt
1812 valde honom till fullmäktig i riksgäldskontoret
och suppleant i riksbankens styrelse. 1815 ordinarie
bankofullmäktig, tjänstgjorde han som sådan till
1834. Han blef 1824 ordensbiskop i survi-vans och
året därefter verklig ordensbiskop, 1830 konungens
öfverhofpredikant och preses i hof-konsistorium,
hedersledamot af Vitterhets-, hist-. och
ant.-akad. 1826, 1818 ledamot af Musikaliska
akademien, och 1827 af Vetenskapsakademien. Led. af
kommittén för rikets undervisningsverk 1825 ägnade
han alltid varmt intresse åt uppfostrings- och
undervisningsväsendet. Minnen häraf äro bl. a. prins
Carls uppfostringsinrättning för fattiga barn samt
Wallinska skolan, bildad efter hans idé. Ledamot
i andliga ståndet af serafimerorden m. m.
Nya och förökade upplagor af hans Vitterhetsarbeten
ha blifvit utgifna efter hans död, äfvensom tvenne
årgångar af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
