Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Waldenström, Paul Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Waldenström, Paul Peter,
frikyrkoledare, riksdagsman. Född i Luleå d. 20 juli
1838. Föräldrar: provinsialläkaren Erik Magnus
Waldenström och Margareta Magdalena Govenius.
I Uppsala, der W. blef student 1857, aflade han
1862 filosofie kandidatexamen, utnämndes hösten
s. å. till adjunkt vid Växiö högre elementarläroverk
och blef filosofie doktor i Uppsala 1863.
Efter redan följande året aflagd prästexamen, mottog han i
samma månad prästerlig ordination, befordrades hösten
1864 till lektor i teologi, grekiska och hebreiska
vid Umeå högre elementarläroverk och företog 1867,
med understöd af statsmedel, en pedagogisk resa
till Hannover och Würtemberg. 1873–74 tillbragte
han med permission vid Uppsala universitet,
hufvudsakligen sysselsatt med studiet af lutherska
kyrkans symboliska böcker, samt utgaf som frukt
af dessa studier 1874 en latinsk afhandling om
rättfärdiggörelsen De justificatione quid statuant
libri symbolici ecclesiæ lutheranæ. 1874 blef
W. lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid
Gäfle högre elementarläroverk, hvilken befattning
han innehade till 1905.
Vid 19 års ålder började
W. fördjupa sig i bibelstudium. Efter C. O. Rosenius’
död, 1868, öfvertog han redaktionen af dennes
tidning Pietisten, men han höll icke fast vid
Rosenius’ ståndpunkt i religiösa frågor utan fattade
snart sin egen. »Genom rannsakning af bibeln hade
nämligen W. så småningom under åren 1870–72 kommit
till insikt därom, att den vanliga läran, att Gud
skulle genom Kristi död försonas, icke hade grund
i bibeln, hvilken icke på ett enda ställe gör Gud
till försoningens objekt. I en predikan i tidningen
Pietisten 1872 (på 20 sönd. eft. Tref.) uttalade
han med bestämdhet, att skriften ingenstädes lärer
en Guds försoning med människan, utan att bibeln
öfverallt såsom försoningens ändamål framställer
människans försoning med Gud. Denna predikan väckte
en utomordentlig uppståndelse, hvilken fick sitt
första offentliga uttryck i tvenne uppsatser i
tidningen »Församlingsvännen» (utg. af Welinder). Med
anledning däraf utgaf W. 1873 en skrift med titeln
Om försoningens betydelse, hvilken framkallade
en stor mängd motskrifter af Billing, Beckman,
Beskow, Landgren, Melin, M. Rosenius m. fl.»
W:s uppfattning om försoningsläran vann snart
stort insteg inom pietistiska kretsar, och stora
skaror vande sig snart att se upp till honom som
sin andlige lärofader, i all synnerhet sedan han
ytterligare fäst uppmärksamheten vid sin person genom
sin strid om sättet för nattvardens utdelning. I
de s. k. nattvardsföreningarna, i hvilkas bildande
W. deltog, fordrade man, att nattvarden skulle kunna
utdelas inom slutna kretsar, där flera eller färre
troende voro församlade. Då W. inom dessa utdelat
nattvarden, blef han 1877 af Uppsala domkapitel
tilldelad varning som för tjänstefel. Han åvägabragte
nu en petition med 22,000 underskrifter, utmynnande
i kraf på fri utdelning af nattvarden. Efter att ytterligare
flera gånger kommit i konflikt med de kyrkliga
myndigheterna, erhöll W. 1882 på begäran afsked från
prästämbetet. Efter denna tid har han i det 1878
bildade Svenska Missionsförbundets församlingar varit
outtröttligt verksam som predikant och har genom sin
breda, folkliga vältalighet förstått kring sig samla
ofantliga massor af åhörare. 1886 blef han predikant
vid Immanuelskyrkan i Stockholm och 1889 gjorde
han sin första af de rundresor till Nordamerika,
i hvilka han sedermera tid efter annan sökt
vederkvickelse. Han blef ock 1889 kallad till teologie
doktor vid åtskilliga amerikanska universitet.
W., hvilken var lekmannaombud vid första kyrkomötet 1868,
invaldes 1884 af Gäfle stad i riksdagens Andra kammare,
som han tillhörde till och med 1905, då han på grund
af sin anslutning till de proportionella valen föll
igenom. På grund af sin betydande fond af humor och
slagfärdighet, sin fyndighet och oförskräckthet samt
sitt goda minne kom W. snart att framstå som en af
kammarens främsta debattörer. Särskildt sköts han i
förgrunden vid behandling af religions-, nykterhets- och
sedlighetsfrågor, men äfven i diskussionen
om andra viktiga spörsmål deltog han med stort
intresse. Så var han bl. a. i 1880–90 talens
tullstrid en af frihandlarnas mest stridsdugliga
krafter. Sedermera drogs W., som själf plägade
skryta med att aldrig hafva anslutit sig till något
af riksdagens partier, mera åt höger. Att han icke
kom att i vårt parlamentariska lif intaga en ännu
mera framskjuten plats än han gjorde, torde kanske
få tillskrifvas just denna omständighet. Intet af
riksdagens partier hyste nämligen full tillit till W.,
som ansågs alltför nyckfull och oberäknelig. Efter att
i åtskilliga år varit ledamot i tillfälliga utskott,
hade han 1900–02 plats i konstitutionsutskottet och
1903–04 i lagutskottet. Han togs äfven i anspråk
för kommittéarbeten, var 1898–1900 ledamot af
maltdryckskommittén, 1899-1901 af egnahemskommittén
och 1901–1903 i kommittén ang. lagar om registrerade
icke ekonomiska föreningar och offentligen erkända
stiftelser. Från W:s flitiga författarverksamhet må,
förutom oräkneliga religiösa småskrifter, nämnas:
Brukspatron Adamsson eller hvar bor du? 1863,
Andliga sånger 1872, Försök till granskning
af M. Luthers lilla katekes med kort utveckling
1873, Herren är from 1875, Fader vår eller bön och
bönhörelse 1876, Predikningar öfver svenska kyrkans
nya högmessotexter, 4 delar, 1876, Barndopets
historia 1880, Om Guds rike och församlingen
1883, Genom Norra Amerikas förenta stater 1890,
Till Österland (skildringar af en resa 1894 till
Orienten och Palestina) 1895–96, Jesu pinas oeh
uppståndelses historia 1897, flygblad och föredrag i
tullfrågan, m. m. 1877–80 utgaf W. jämte E. J. Ekman
»Vittnet. Kristlig månadsskrift», började från 1881
redigera årskalendern »Ansgarius» och har varit
lifligt verksam som publicist i diverse frireligiösa
tidningar.
I Gäfle deltog W. verksamt i det
kommunala lifvet, under åtskilliga år stadsfullmäktig
och stadens representant i länets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
