Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Wachtmeister, Clas Adam - 8. Wachtmeister, Gustaf - 9. Wachtmeister, Hans Gabriel Trolle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken natt eller dag för att få ut svenska
flottan. Engelska flottan passerade likväl Öresund
den 30 mars, sedan danske kronprinsen icke antagit
svenske konungens förslag att på svenska stranden
uppkasta batterier. Flottan var emellertid den 1
april segelfärdig i Karlskrona och hade kunnat hinna
fram till Köpenhamn följande dag för att deltaga i
slaget, men W. och Palmqvist skyllde på vinden och
läto flottan bli hemma, så att danskarna lämnades åt
sitt öde. Krigsrätten dömde W. förlustig hans ämbeten
1801. Han återfick dock generaladjutantskapet och
amiralsvärdigheten 1802 men tog afsked följande år. W.
var en af dem, som hade tidigt reda på planerna till
Gustaf IV Adolfs afsättning och förberedde sin bror,
riksdrotset – se W. 6. – på en revolution, hvarom
denne icke ville höra talas.
1810 utnämndes
W. till öfverbefälhafvare på Gotland, Död d. 26
juni 1828 på sin egendom Södertuna i Södermanland.
Gift 1792 med Kristina Hall, syster till John Hall
(se I: 444).
8. Wachtmeister, Gustaf,
krigare. Född d. 25 juli 1757; den föregåendes bror.
Sedan W. genomgått Karlskrona kadettskola, utnämndes
han till fänrik vid Kronobergs regemente 1772 och
förflyttades därifrån 1776 såsom löjtnant till
konungens värfvade regemente. Två år senare
ingick han med kunglig tillåtelse i preussisk
tjänst och bevistade såsom adjutant hos en sin
anförvant, generalen grefve J. L. Hård, bayerska
successionskriget. Hemkommen befordrades han
till major i armén och öfveradjutant hos konungen
1780, blef öfverstlöjtnant vid Dalregementet och
generaladjutant af flygeln 1781 samt öfverste
i armén och generaladjutant 1787. På denna grad
gjorde han fälttåget mot Ryssland de följande åren,
kommenderade därunder arriärgardet vid återtåget från
Högfors samt blef i bataljen vid Valkiala sårad och på
valplatsen utnämnd till generalmajor. Efter krigets
slut befordrades han till öfverste för Bohusläns
regemente 1790, förflyttades därifrån efter tvenne år
såsom chef för Södermanlands regemente och blef innan
1792 års utgång generallöjtnant och befälhafvare för
norra fördelningen. Sedan Gustaf Adolf öfvertagit
regeringen, deltog han, såsom generaladjutant för
armén, i regeringen under konungens resa till Tyskland
samt hade senare ett befäl under kriget i Pommern. Det
var likväl först under det olyckliga krigsåret
1809, som W. skulle vinna sitt olyckliga rykte. Han
utnämndes då till öfverbefälhafvare öfver kustarmén
efter von Döbeln samt till general af infanteriet. För
att nedstämma Rysslands anspråk vid den redan öppnade
fredskongressen genom ett lyckligt krigsföretag,
afsändes i juni nämnda år en truppstyrka af omkring
nio tusen man under W. och Puke – den senare gjordes
till högste befälhafvare både till lands och sjös –
för att landsättas i Västerbotten bakom fiendens
rygg och förmå ryske generalen Kamenski att draga
sig tillbaka. Planen, väl uttänkt, blef illa utförd
därigenom att sjö- och landtmakten icke samverkade med
hvarandra. Vid Säfvar, där W. gjort mindre goda
dispositioner, blef den svenska landstigningstruppen
tillbakaslagen af ryssarna, och efter nya fel
af W. som vid Ratan hade ett samtal med den sluge
Kamenski, fingo de svenska trupperna inskeppa sig och
segla sin kos. Skulden för den snöpliga utgången af
företaget lades W. till last, och förbittringen mot
honom var allmän. Det torde nu få anses afgjordt,
att ansvaret bort drabba flera än honom, liksom att
litet hvar af ledarna i tid visat sig mycket angelägna
att få aflasta sin skuld på hans axlar. Efter fredens
afslutande drog han sig tillbaka till sina egendomar,
utnämndes 1809 till serafimerriddare, fick 1813 afsked
ur krigstjänsten och blef 1817 en af rikets Herrar.
Död på Näs i Södermanland d. 20 juli 1826.
Gift 1787 med grefvinnan Henrietta Elisabet Falkenberg.
9. Wachtmeister, Hans Gabriel Trolle-,
ämbetsman, naturvetenskapsidkare,
memoarförfattare. Född d. 11 sept. 1782; den
föregåendes brorson och son till W. 6.
Efter 1801 i Uppsala med utmärkelse aflagd juridisk
examen, inskrefs W. som auskultant i Svea
hofrätt och året därefter som e. o.
kanslist i justitierevisionsexpeditionen. Hans
befordringar gingo därefter så skyndsamt,
att han, ännu icke myndig, 1802 utnämndes till
protokollsekreterare, 1803 till adjungerad ledamot
af Svea hofrätt samt 1805 till lagman i Skåne. 1809
förordnad till revisionssekreterare, befordrades han
kort efter statshvälfningen, i hvars förberedelser han
spelat en ganska viktig roll, till justitiekansler,
med hvars ämbete chefskapet för justitierevisionen
och säte i statsrådet då voro förenade, och upphöjdes,
då han lämnade denna befattning, 1817 till en af
rikets herrar. Redan vid faderns frånfälle 1810
innehafvare af de betydande posessionerna Årup
och Trolle-Ljungby, nedsatte han sig efter sitt
afskedstagande i Skåne för att ostörd ägna sig
åt vetenskapliga sysselsättningar. 1840, när en
förändring af konseljen i mera liberal riktning
ansågs vara erforderlig, kallades han af Carl XIV
Johan till justitiestatsminister, men undanbad sig
detta förtroendekall och fortfor att, med undantag
af en och annan kortare utrikes resa, vistas i sin
födelseort till sin död i Kristianstad d. 11 juli
1871.
Såsom yngling omfattade han med varmt intresse
studiet af naturvetenskaperna. Han sysselsatte
sig då hufvudsakligen med zoologien. Senare, som
justitiekansler, begynte han studera kemi under
Berzelius. Denna vetenskap blef ock framgent hans
älsklingsämne, på samma gång hans förhållande af
lärjunge till Berzelius knöt mellan de båda männen en
vänskap, som underhölls genom en ända till Berzelii
död aldrig afbruten brefväxling. Man har anmärkt, att
grefve W., om han varit född inom ett lägre stånd,
ej uppfostrats till ämbetsman med en lysande bana
i sikte, utan fått följa sin naturliga fallenhet,
säkert skulle blifvit en vetenskapsman af framstående
rang. Hans vetenskaplighet var dock under alla
omständigheter så pass framstående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
