Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern-Sternberg, Mattias Alexander von - Unonius, Gustaf Elias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häst, blef 1731 öfverstelöjtnant samt deltog till
en början i 1741 års krig med en afdelning af
lifregementet. Vid 1734 års riksdag hade han visat
synnerligt nit i pröfningen af lagkommissionens
förslag till vår nu gällande lag och börjat vinna
anseende som politiker. Med anledning däraf, och
särskildt som en af Mössornas hufvudmän, hvilket parti
i följd af missnöjet med den eländiga krigföringen
började få ökadt inflytande, kallades han att vid
riksmötet 1742 emottaga landtmarskalksstafven,
ett förtroende, som äfven lämnades vid den följande
riksdagen 1746. Att ej Hattarnas regemente redan vid
förstnämnda riksdag fick stryka på foten, därtill
var U.-S., trots sin ställning som en af Mössornas
hufvudmän, icke utan skuld. Han medverkade nämligen
till att dels göra om intet en för Hattarne besvärlig
undersökning beträffande krigets uppkomst och dels
äfven till riksdagens afbrytande i förtid. Äfven
vid 1746 års riksdag följde han en politisk taktik,
som var minst sagdt af tvifvelaktigt gagn för hans
parti. Utnämnd till öfverste 1743, befordrades han
1745 till chef för lifregementet och 1747 till
generallöjtnant af kavalleriet, blef 1751 general
af kavalleriet och 1753 fältmarskalk. 1757 afgick
han såsom kommenderande general en chef med 16,000
man till kriget i Pommern men lämnade redan året
därefter kommandostafven i generalguvernören von
Rosens hand och drog sig tillbaka till privatlifvet
samt afled på sin egendom Äs i Södermanland d. 13
jan. 1763.
U.-S. kännetecknas af Geijer såsom »en
hederlig man af måttliga egenskaper». Såsom partiman,
och särskildt som landtmarskalk, skyggade han tillbaka
för hvarje häftigare brytning, och understödde därför
alla jämkningsförslag. Hans fältherreskicklighet
ställdes åtminstone af Fredrik den store ej
högt. Så mycket högre skattade U.-S. den själf,
då han efter sin hemkomst från Pommern, hvilken
skedde på uttrycklig befallning af regeringen,
aflämnade en omständlig berättelse öfver sitt förda
befäl, som hade till följd en kunglig skrifvelse,
i hvilken Adolf Fredrik förklarade sitt nådiga
välbehag såväl med öfverbefälhafvaren, som med de af
honom vidtagna åtgärderna. Det »nådiga välbehaget»
var säkerligen till icke ringa del att tillskrifva
den omständigheten, att U.-S. under senaste åren af
sin politiska verksamhet närmat sig hofvet.
Gift 1732 med grefvinnan Beata Sofia Mörner.
Unonius, Gustaf Elias,
vitter, reseskildrare. Född
i Helsingfors d. 25 aug. 1810. Föräldrar: lagmannen
Samuel Unonius och Maria Julia Gardberg, hvilka
efter Finlands förening med Ryssland öfverflyttade
till Sverige, där fadern blef postmästare och
tullförvaltare i Grisslehamn.
Från början bestämd för militärståndet, insattes U. vid
tretton års ålder som kadett vid Karlberg, där
han i likhet med de samtida kamraterna Ridderstad,
Adlersparre (Albano) och von Braun försökte sig på
det skönlitterära området och bl. a. lämnade poetiska
bidrag till åtskilliga den tidens kalendrar. Emellertid
lämnade han 1830 krigarbanan och inskrefs samma
år bland de studerande i Uppsala. 1833 aflade han
kameralexamen i afsikt att följande året undergå
examen för inträde i rikets rättegångsverk. Emellertid
utbröt koleran i Sverige 1834, och, då föreläsningarna
i Uppsala inställdes, sökte och erhöll han
plats såsom underläkare vid ett af hufvudstadens
kolerasjukhus. Detta väckte hans håg för läkarevägen,
till hvars examina han de följande åren beredde
sig i Uppsala. Då han likväl tyckte sig finna,
att framtidsutsikterna i fäderneslandet voro mindre
lofvande, utvandrade han, sedan han 1841 gift sig med
Charlotta Margareta Öhrströmer, s. å. med sin hustru
till Amerika och nedsatte sig som farmare i det då
glest befolkade och ännu af indianer genomströfvade
territoriet Wisconsin. I den mån den skandinaviska
utvandrarebefolkningen här ökades, yppade sig ock
behofvet af egen församlingsstyrelse och egen präst,
hvarför U. på anmodan af sina landsmän ingick vid det
af den protestantisk-biskopliga (anglo-amerikanska)
kyrkan i trakten stiftade seminariet och ordinerades
efter tvenne års studier till präst. Till en början
den enda svenska prästen bland de i allt större
mängd invandrande skandinaverna, fick han efter hand
flera ämbetsbröder. Då dessa emellertid tillhörde
den evangelisk-lutherska kyrkan och icke delade U:s
uppfattning af dennas endast formella skiljaktighet
från den anglo-amerikanska, uppstod mellan honom och
dessa präster ett mindre förtroligt förhållande. Då
därtill församlingen i det skandinaviska nybygget
på den trakt, där han först bosatt sig, efterhand
förskingrats, tillträdde han 1848 på kallelse en
amerikansk församling i norra delen af Wisconsin
men kallades redan följande året till Chicago,
hvarest han bland där bosatte svenska och norska
utvandrare bildade en ny anglo-amerikansk församling
under namn af S:t Ansgarii-kyrkan, jämte det han
med prästerliga förrättningar biträdde flera af de
skandinaviska settlementen i Illinois och Wisconsin,
I Chicago uppfördes för hans församling en kyrka för
insamlade medel, hvartill bidrag äfven lämnats af
Jenny Lind. Under ett kortare, 1853, i fäderneslandet
aflagdt besök vaknade hos honom en liflig håg att
där åter få taga sin varaktiga vistelse. Han vände
emellertid tillbaka till Chicago och kvarstannade där
ytterligare fem år. Med sin prästerliga befattning
förenade han de två sista åren af sin vistelse
i Amerika den af tillförordnad svensk-norsk samt
dansk vice konsul därstädes. 1858 återflyttade han
med familj till fäderneslandet, där han ville söka
anställning som präst i statskyrkan. Då emellertid
åtskilliga svårigheter yppade sig för honom att
få denna sin plan förverkligad, nödgades han
söka sitt lefvebröd i ett annat kall. Han ingick
sålunda i tullverkets tjänst och utnämndes 1863 till
tullförvaltare i Grisslehamn samt tog från antydda
befattning afsked 1888. Oaktadt U. efter sin återkomst
till Sverige ånyo inträdde som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
