Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Södermark, Olof Johan - 2. Södermark, Johan Per - Söderwall, Knut Fredrik - Sölfverberg, Sven Larsson - Sörensen-Ringi, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S:s konstnärsskap såsom porträttmålare är allmänt bekant.
S. hade ett skarpt öga för det andliga innehållet i ett
ansikte, detta linjernas oändliga spel, som så
skarpt och distinkt uttrycker det inneboende
själslifvet. Härigenom få hans porträtt icke
blott den kroppsliga likheten utan ett fängslande
uttryck af lif, som gör dem till konstverk af första
ordningen. Ehuru jämt eftersökt och upptagen af dem,
som ville hafva sina drag genom hans hand fästa på
duken, lämnade han aldrig konstens kraf ur sikte,
utan ägnade hvarje arbete samma noggrannhet och
utförlighet. Själf var S. aldrig nöjd med hvad han
gjorde, ty han visste själf alltför väl hvad som
fattades honom: gedigen underbyggnad, »handlaget att
teckna lätt och bestämdt», djärf och kraftig penselföring.
De porträtt, som lämnat hans staffli, uppgå
till ett betydande antal. De mest bekanta torde vara
dem af Carl XIV Johan och drottning Desideria, Oscar
I och drottning Josephine, Berzelius, Hartmansdorff,
grefve M. Brahe, Jenny Lind, Fogelberg, Byström,
Beskow, Fredrika Bremer, Hjalmar Mörner, Karoline
Bygler</i>, S:s själfporträtt m. fl. Han har äfven
målat åtskilliga genrestycken, såsom: Musikalisk
trio, Romerska flickor, Italienska pifferari o. s.
v. och till och med efterlämnat gravyrer i koppar,
etyder såsom skulptör i lera och marmor m. m.
Gift 1817 med Maria Charlotta Hazelius.
2. Södermark, Johan Per,
porträttmålare, Född d. 3 juni 1822; den föregåendes son.
Liksom fadern i valde S. i
ungdomen militäryrket och utnämndes till underlöjtnant
1843, men tog redan efter fem år afsked
från regementet och utgick ur armén 1855. De hos
honom inneboende fäderneärfda anlagen hade emellertid
yppats redan i skolan, där han som oftast öfverraskade
kamrater och vänner med väl utförda porträtt i
blyerts. Under faderns ledning och vid Konstakademien
gjorde han snabba framsteg och for 1845 till fadern i
Rom, där han kvardröjde en längre tid, hvarefter han
öfver Frankrike återkom till Sverige 1848. Fyra år
senare företog han en studieresa till Düsseldorf, i
hvars konstakademi han arbetade till 1854, hvarefter
han ånyo styrde kosan till Paris och målade där
under vintern 1855–56 på Coutures ateljér. Sedan
vistades S. nästan uteslutande i Stockholm,
där han med stigande anseende målade porträtt,
men äfven genrer och landskap. Bland porträtt
kunna nämnas: general M. J. Björnstjernas, grefve
C. M. Björnstjernas, generalmajor Hägerflychts,
friherre Leijonhufvuds, generalmajor
Silfverstolpes, landshöfding Malmstens,
generaltulldirektör Bennichs med fru,
öfverintendenten Dardels m. fl. Kort efter
det han återkommit hem från sin första konstresa,
invaldes han till agré vid Fria konsternas akademi
och kallades till akademiens ledamot 1874. Död d. 26
nov. 1889.
Gift 1855 med Anna Maria Örtenblad.
Söderwall, Knut Fredrik,
språkforskare. Född d. 1 jan. 1842 i Drengsered, Halland.
Föräldrar: kyrkoherden Per Söderwall och
Margareta Johanna von Wachenfeldt.
Student i Lund 1858, filosofie
kandidat 1863, filosofie doktor 1865 och s. å. docent
i nordiska språk vid Lunds universitet, blef S.
1872 adjunkt och 1886 e. o.
professor vid Lunds universitet samt tjänstgjorde
1865–72 äfven vid universitetsbiblioteket.
S. är en af de förnämsta nu lefvande kännare af
svenska fornspråket och har från trycket utgifvit
Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning 1870
– prisbelönt 1868 med Sv. akademiens andra pris. –
Om verbets rektion i fornsvenskan 1864, Några
anmärkningar öfver de svenska kasusformerna under
medeltiden 1865, Om främmande ords behandling i
fornsvenskan 1866, Några svenska medeltidsord
1880, Studier öfver konungastyrelsen 1880, 6:e bandet
af Bydqvists »Svenska språkets lagar», 1883, m. m. 1884
började S. på Sv. fornskriftssällskapets uppdrag
utgifva, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket,
för hvilket verk S. 1886 erhöll Sv. akademiens
Carl Johanspris. S. erhöll 1883 i uppdrag att
under professor Th. Wiséns öfverinseende redigera
Sv. akademiens stora ordbok öfver nysvenskan och
efterträdde 1892 Wisén som professor i nordiska
språk i Lund, som led. af Svenska akademien och som
högste ledare af arbetet med akademiens Ordbok öfver
svenska språket.
Ogift.
Sölfverberg, Sven Larsson,
mekaniker. Född d. 12 april 1653, i Nyköping, där fadern
Lars Svensson var handelsman och borgare.
I ungdomen reste S. till Norge för att lära sig
styckgjuteriet och uppehöll sig där i fem år, hvarefter han
begaf sig till Köpenhamn för att fullkomna sig i detta
yrke. Från Danmark ställde S. kosan till England,
där han tillägnade sig en synnerlig skicklighet i
mekaniska arbeten och uppfann ett eget behandlingssätt
för gjutstyckens temperering. I Holland, dit han
sedermera begaf sig, deltog han med utmärkelse i
fälttågen mot fransmännen och kom att genom sin
skicklighet göra armén viktiga tjänster. Efter
krigets slut återvände han till England, där han
lade sig på konsten att bogsera fartyg. Emellertid
hade ryktet om hans snille och utmärkta färdighet
kommit ända till Frankrike, dit Ludvig XIV kallade
honom att utföra åtskilliga vattenledningar och andra
mekaniska verk. Efter någon tid hemkallades han
till Sverige af Carl XI, som utnämnde honom till
ingenjörkapten 1683 och 1687 skänkte honom adlig
värdighet med namnet Sölfverberg. I sitt fädernesland
efterlämnade han många vackra prof af sin mekaniska
färdighet och uppfinningsförmåga, särskildt i
bergsmekaniken. 1721 lämnade han sin anställning i
statens tjänst med öfverstlöjtnants titel, tillbragte
sina sista lefnadsår i det enskilda lifvets lugn,
samt afled i Stockholm d. 7 aug. 1727.
Gift 1: med Elisa Küpper och 2: 1689 med Beata
Elisabet Ruuth.
Sörensen-Ringi, Harald,
skulptör. Född i Skön, Västernorrlands län, d. 3 mars 1872.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
