Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernblad, Jules Edvard - Stierncrona, Gabriel - Stierneld - 1. Stierneld, Lars - 2. Stierneld, Samuel Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ordf.), afsade han sig 1877
riksdagsmannauppdraget. Det enskilda lifvets
lugn afbröts endast 1881–83 af ledamotskapet i
bankkommittén. Ledamot af Landtbruksakademien
1861. Död å Marsvinsholm d. 14 juni 1886.
Gift 1848 med Anna Ulrika Berghman.
Stierncrona, Gabriel,
ämbetsman. Född i Uppsala d. 28 sept. 1669. Föräldrar:
slottsfogden Per Larsson Welt och Elsa Lindmarck.
Sin vetenskapliga bildning hade S. grundlagt vid
universitetet i sin födelsestad, när han 1691
anställdes såsom auskultant i Svea
hofrätt, där han tjänstgjorde till 1694, då
han förordnades till häradshöfding i Tjusts
härad i norra Småland. 1696 förflyttades han till
häradshöfdingbefattningen i Sotholms, Svartlösa och
Öknebo häraders domsaga i Södertörn, adlades 1699
med namnet Stierncrona och förordnades 1701 till
assessor i Svea hofrätt. Lagman i Nerike 1712,
utnämndes han 1714 till förste ombudsman, blef,
när detta ämbete efter regementsförändringen 1719
förändrades till justitiekanslersämbetet, Sveriges
förste justitiekanslär och erhöll s. å. friherrlig
värdighet. Hans sista befordran var till president i
Svea hofrätt 1723. Han hade likväl knappt tillträdt
denna plats, förrän han afled i Stockholm d. 8
sept. sistnämnda år. I förarbetena till 1719 års
regementsförändring tog S. en betydande andel,
men utmärkte sig alltid för mycken hofsamhet. I
kommissionen öfver Görtz, där han var en af
bisittarne, var hans votum mer frikännande än något
af de andra ledamöternas. Under de svåra krigsåren
och då den allmänna krediten var förspilld, hade
han sin förmögenhet ospard till rikets tjänst
och lämnade staten vid flera tillfällen ansenliga
förskott.
Gift 1708 med Antoinette Maria Amya.
Stierneld.
Ättens förste med säkerhet kände stamfader
är en Lars Eldh, som enligt en obestyrkt tradition
uppgifves vara född 1586 i Troppau samt vara son
till prins Gustaf Eriksson Vasa. Han var bosatt i
Norrköping och dog 1660. Af hans barn adlades äldste
sonen och blef friherre med namnet Eldstjerna. Den
yngre sonen, Samuel Larsson Eldh, adlades 1694 med
namnet Stierneld. Ätten utgick på manssidan 1857,
på kvinnosidan 1883.
1. Stierneld, Lars,
ämbetsman. Född i Stockholm d. 12 dec. 1669. Föräldrar:
förenämnde Samuel Larsson, adlad Stierneld,
och Betty Ratkind.
Efter tjänstgöring i kansliet utnämndes S. till
landssekreterare på Ösel 1689 samt blef, efter denna
sysslas indragning, öfverexekutionskommissarie för
svenska armén i Estland 1700. Utnämnd till kapten
vid enrolleringsmanskapet på Dagö samt kort därefter
befordrad till major och kommendant därstädes, måste
han 1710 vika för ryssarna och begifva sig till
Sverige, likväl efter att i tvenne år ha försvarat
ön med så mycken klokhet och tapperhet, att rådet
ansåg sig böra inberätta hans värdiga förhållande för
konungen. Efter sin ankomst till Sverige befordrades
han 1718 till assessor i Göta hofrätt,
utnämndes två år senare till lagman i Nerike
och afled på Fogdön i Mälaren d. 6 maj 1721.
Vid 1714 års riksdag var han Ulrika Eleonoras ifrige
förespråkare och talade högt om nödvändigheten
af hennes insättande i rådet. Efter Carl XII:s
död var han en af grundarne af Sveriges nya statsskick
och genomdref på riddarhuset 1719, att adeln icke
skulle votera klassvis, utan hvarje riksdagsman för
sig, samt yrkade på att alla stånden skulle
inom representantförsamlingen innehafva samma
makt.
Gift 1: 1696 med Anna Vendla Bloedysel, 2:
1704 med Kristina Nordenhielm och 3: 1709 med
Katarina Åkerhielm.
2. Stierneld, Samuel Gustaf,
krigare, politiker. Född på Dagerort på Dagön d. 26 dec.
1700; den föregåendes son.
S. var i sin ungdom page hos Carl XII och rönte af
honom mycken välvilja. Han har själf berättat,
huru, då han trött af dagens ansträngningar ibland
insomnade på sin post, konungen
höljde sin kappa på honom samt sedan smög sig ut
ur tältet för att oförmärkt taga den tillbaka, då
timmen nalkades, på hvilken S. hade order att väcka
konungen. Utnämnd till fänrik 1718, tjänstgjorde han
såsom ordonnans hos general Dücker, när Carl XII
föll vid Fredrikshald, och skickades då af generalen
att för hertigen af Holstein tillkännagifva konungens
död. Han befordrades under den följande tiden till
löjtnant 1737. Liksom så många andra officerare såg
S. uti ett krig med Ryssland ett medel att på en gång
befrämja fosterlandets ära och sin egen fortkomst. Vid
riksdagarna 1738–39 och 1740–41, vid den sistnämnda
medlem af sekreta utskottet, var han ock outtröttlig i
sina ansträngningar att få ett sådant till stånd. På
slagfältet visade han sig dock ej i handling lika
karsk som förut i ord utan anförde som adjutant hos
generalen grefve Lewenhaupt en deputation till
denne med yrkande på krigets afslutande. Efter kriget
befordrades han till kapten vid Lifgardet 1744 samt
till öfverste vid Västmanlands regemente 1747. Ännu
vid 1746–47 års riksdag ansågs S. för nog rätttrogen
Hatt att inrymmas plats i sekreta utskottet. Men
sedan brytning inträdt mellan detta parti och det unga
hofvet, ställde sig S. liksom många andra militärer
å det senares sida. Vid riksdagarna 1751–52 och
1755–56 lämnade han ock detsamma sitt stöd i dess
sträfvanden efter ökad konungamakt och belönades 1751
med friherrebrefvet. Han deltog därefter i pommerska
kriget och befordrades därunder till generalmajor,
blef 1764 generallöjtnant, 1770 chef för Jämtlands
regemente och 1772 general. När hofvet å 1760-talet
åter började närma sig Hattarne, följde S. i dess
kölvatten och uppmuntrades vid 1769–70 års riksdag
med ledamotskap af sekreta utskottet. Efter
statshvälfningen ville Gustaf III öfvertala
honom att taga afsked från sin chefsbefattning
för jämtlänningarna och lofvade honom i ersättning
fältmarskalksstafven. S. ingick på förslaget så till
vida, att han 1773 mottog fullmakten som fältmarskalk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
