Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Stenbock, Gustaf Otto - 10. Stenbock, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmarskalksstafven. Från Polen hemsändes han
1657 för att skydda den södra gränsen mot danskarna
samt utnämndes efter Bohusläns eröfring 1658 till
generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking. Då
kriget åter utbröt 1659, kämpade han mot danskarna
på Fyen, men blef slagen vid Nyborg, där hela hans
trupp blef tillfångatagen och han själf med möda
undkom. Efter freden i Köpenhamn fortfor han att
såsom generalguvernör styra de nyeröfrade landskapen
till 1661, då han utnämndes till riksamiral och
intog en plats bland riksförmyndarna. »Här kom han
på en plats, hvars göromål han ej mäktade uppfatta,
hvars åligganden han ej mäktade uppfylla och hvars
frestelser han ej mäktade emotstå, men en plats,
hvars höjd ådrog honom af både samtid och eftervärld
den oundvikliga granskning, som ej låter något fel
slippa oanmärkt.» Inom förmyndarstyrelsen följde
han i regeln slafviskt sin svåger, M. G. de la
Gardie. Som riksamiral utförde han mot Danmark en
för sent utrustad sjöexpedition, som lände både
landet och honom själf till skada. S. dömdes också
1676 förlustig riksamiralsämbetet och skyldig att
ersätta kostnaderna för flottans utrustning. Hans
sista militära värf var gränsförsvaret mot Norge
under kriget 1677–79. Vid reduktionen var han bland
dem, som hårdast drabbades af Stora kommissionens
efterräkningar. De återbetalningar, han ådömdes,
medtogo hela hans förmögenhet och bragte den
frejdade krigaren till tiggarstafven. 1666–84 var
han kansler för Lunds universitet. Sv. akad. lät
1872 prägla en minnespenning öfver honom och hans
minne är i dess handlingar för 1873 tecknadt af
F. F. Carlson. Död i Stockholm d. 24 sept. 1685.
Gift 1: 1645 med friherrinnan Brita Horn och 2:
1658 med grefvinnan Kristina Katarina de la Gardie,
dotter af riksmarsken Jakob de la Gardie (se I: 230).
10. Stenbock, Magnus,
härförare. Född i Stockholm 12 maj 1664; den föreg. son.
S:s ungdomslärare voro H. Spegel och O. Hermelin. 1678
inskrefs han som student i Uppsala, hvarefter
han 1683 begaf sig utrikes för att söka utländsk
krigstjänst. Såsom fänrik i Hollands armé uppehöll han sig
i Paris och Holland till 1687, då han ingick i svensk
tjänst och utnämndes till kapten vid Vellingks
regemente i Stade. 1688 blef han major vid Nils
Bielkes regemente. Sin krigsskola gjorde han sedan
1689–97 i de mot Frankrike förenade makternas härar,
i hvilka han bragte sig upp till öfverste och lämnade
många lysande prof på sin krigareskicklighet. Vid
nordiska krigets utbrott följde han Carl XII i
fält, såsom öfverste för Dalregementet, och deltog i
spetsen för detsamma i landstigningen på Själland, i
slaget vid Narva, öfvergången af Düna, slagtningen vid
Klissow, eröfringen af Krakau, slaget vid Pultusk samt
ledde såsom generaldirektör svenska krigskommissariet
under Carl XII:s krig 1702–07, då S., som 1706
utnämnts till general af infanteriet och
generalguvernör i Skåne, hemkom för att tillträda
sistnämnda befattning. När efter svenskarnas
nederlag vid Pultava Danmark ånyo visade sig
fientligt, skyndade S. vid första underrättelsen
om danska krigsrustningarna att sätta landet i
försvarstillstånd och visade sig härvid icke blott
som stor härförare utan ock som en utmärkt skicklig
organisatör. I saknad af penningar och allt annat,
som behöfves för en större krigsstyrkas utrustning,
lyckades han med otroliga svårigheter få tillsammans
de till Skånes skyddande nödiga trupperna. Med sina
oöfvade och illa klädda krigare började han genast
gå anfallsvis tillväga och mötte den samlade danska
hären vid Helsingborg. Utgången af den blodiga strid,
som här utkämpades den 28 februari 1710, känna vi af
historien. Med 6,000 ryttare, en del af dem i träskor,
och 8,000 fotknektar i vadmalströjor och skinnpälsar,
anföll han den 15,000 man starka danska hären, slog
den i grund och tvang den att draga sig tillbaka
till Själland. Sällan har väl underrättelsen om en
vunnen seger hälsats i Sverige med större jubel än
segern vid Helsingborg. Namnet Måns Stenbock flög
som en ljungeld genom landet »och inträngde i hvarje
hydda, hvarje hjärta, för att där i välsignadt minne
kvarlefva, så länge svenska hyddor finnas och svenska
hjärtan klappa». Den lysande segerbragden förskaffade
S. utnämning till fältmarskalk, hvarjämte han 1710
nämndes till k. råd och generalguvernör öfver Skåne,
Halland och Bleking. Dessutom förrättade han sysslan
som kansler för Lunds universitet, dock utan att bära
namnet. När året därefter befallning ingick från Carl
XII om en ny truppsändning till Pommern, genomdref
S. denna mot det öfriga rådets föreställningar och
betänkanden. Genom sin folkgunst och sin vältalighet
lyckades det honom att förmå Stockholms borgerskap
och andra rikets inbyggare till sammanskott i
penningar och nödvändighetsvaror för utrustning
af en ny här. Med denna öfvergick han 1712 till
Rügen men förlorade i en träffning under vägen med
danskarna trettio skepp. Oaktadt denna och flera
andra vidrigheter eröfrade han Rostock och vann
öfver danskarna den lysande segern vid Gadebusch
d. 9 dec. 1712, drog sig därpå in i Holstein och
brände vid årets slut Altona. Men hans bemödanden
att uppehålla det svenska väldet i Tyskland, under
det Carl fördröjde sig i Turkiet, misslyckades,
oaktadt hans och svenska folkets ansträngningar. Vid
kapitulationen i Tönning den 6 maj 1713, måste han med
sin här gifva sig fången åt danskarna, och härmed var
hans hjältebana slutad. Såsom krigsfånge i Köpenhamn
blef han i början behandlad med aktning, och man
såg honom ej sällan vid hofvet. Konung Fredriks
löftesbrott i kapitulationsfrågan och vägran att
utlämna honom, oaktadt den för hans utlösning bestämda
summan redan var anskaffad, uppväckte hos honom en
förbittring, åt hvilken han oförsiktigt gaf luft
i bref till vänner, på samma gång han uppgjorde en
plan till rymning. Denna upptäcktes och föranledde
hans arrestering. Till slut insattes han i ett rum på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
