Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Sparre, Per Georg - 20. Sparre, Gustaf Adolf Vive
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i reträtten öfver isen till Sverige samt medföljde
norra armén till Västerbotten, där han vid Säfvar
blef svårt blesserad, samt erhöll guldmedaljen för
tapperhet i fält. Befordrad till löjtnant 1812,
anställdes han vid tyska krigets utbrott såsom
brigadadjutant hos öfverste Hederstierna, bevistade
bombardemanget af Hamburg och blef adjutant hos
general Boye s. å. Under Carl Johans befäl deltog
han sedermera i slaktningarna vid Grossbeeren,
Jüterbock och Leipzig samt bevistade mot årets
slut belägringen af Glückstadt. 1814 utnämnd
till kapten, åtföljde han svenska trupperna till
Belgien, gjorde därefter norska fälttåget samt
deltog i träffningen vid Trögstad. Efter freden
inträdde han 1816 såsom kapten i den nybildade
generalstaben, blef major därstädes 1820, utnämndes
1823 till kompanichef och transporterades året
därefter såsom öfverstlöjtnant i armén till den
då inrättade sjöartillerikåren samt förordnades
till placemajor i Karlskrona s. å. (1824). När
sjöartilleriregementet (sedermera marinregementet)
1832 ordnades, blef han dess förste öfverste och
sekundchef, hvilken befattning han innehade till 1856,
då han erhöll afsked med pension. Död i Karlskrona,
åttioett år gammal, d. 23 juli 1871.
S. var redan en mogen man, när han offentligen uppträdde
på författarebanan med Den siste friseglaren 1832,
en historisk roman, som mottogs med allmänt bifall
och snart följdes af en annan historisk-romantisk
skildring, Adolf Findling, eller tre år under
drottning Kristinas regering 1835. Efter en längre
tids hvila uppträdde S. ånyo 1847 på en gång med
tvenne teaterstycken Kungslena-färden och Vid ett
bad samt med en roman, Standaret, en skildring från
snapphanekriget i Skåne. Den sista af hans romaner,
Sjökadetten, hvars händelser sammanlänkats med Gustaf
III:s historia, utkom 1850. Man har anmärkt att S:s
romantiska skildringar, som haft att glädja sig åt
flera upplagor, röja ett samvetsgrant historiskt
studium samt äga förtjänsten af trohet i tids- och
lokalteckning, äfvensom liflighet i berättelsen, men
sakna en djupare poetisk uppfattning. Att emellertid
poetisk begåfning ej hos honom saknades, har han
ådagalagt såväl i Kungslenafärden, som genom små
inströdda poem i sina romaner och i sina Dikter 1860,
det sista vittra arbete af hans hand. Af Svenska
akademien tilldelades S. 1870 Carl Johans pris för
litterära förtjänster.
Gift 1824 med sin kusin Eva Karolina Pijhlgardt.
20. Sparre, Gustaf Adolf Vive,
justitiestatsminister, riksmarskalk. Född på
Trolleholm i Skåne d. 4 sept.
1802; sonsons son af S. 18 och son af
majoren grefve Gustaf Adolf Sparre och
Ebba Charlotta Bonde.
Vid nyss fyllda fjorton års ålder student i Uppsala,
tog S. därstädes först kansliexamen, hvarefter
han i juni 1821 för första gången inträdde i allmän
tjänst såsom e. o. kanslist i Kanslistyrelsen,
fortsatte därefter sina juridiska studier och inskrefs
efter fullgjorda examina 1823 i Svea hofrätt och
nedre Justitierevisionen. Han tjänstgjorde sedermera dels
hos domare på landet, dels i Svea hofrätt, där
han 1830 blef extra fiskal, samtidigt med det han
erhöll fullmakt på häradshöfdings namn heder och
värdighet. År 1832 befordrades han till ordinarie
fiskal, blef 1835 assessor i förenämnda hofrätt
samt innehade detta ämbete till i juni 1840, då
han utnämndes till justitieråd. Efter ett sjuårigt
ledamotskap i konungens högsta domstol, nämndes han
till president i Kammarkollegium, samt inkallades
redan därpå följande år, 1848, i statsrådet såsom
justitiestatsminister. Under den tid af åtta och
ett halft år, han beklädde denna rikets högsta
värdighet, fungerade han såsom ordförande i nästan
alla de kungliga regeringar, som under konung
Oscar I:s frånvaro eller sjukdom förordnades,
äfvensom alternerande med norska statsministern
såsom ordförande i svensk norska interimsregeringarna
1852 och 1853. Den ministär, för hvilken han stod i
spetsen, och hvars mest framstående ledamöter voro
Gripenstedt och Sandströmer, hade till en början
ett relativt liberalt skaplynne. Under påtryckning
af 1848 års revolutionära rörelser framlade
detta kabinett samma år ett tämligen liberalt
representationsförslag, som det dock vid följande
riksdag, då åter en reaktionär vind drog genom
Europa, icke bemödade sig att genomdrifva. Efter hand
skeende förändringar i ministärens sammansättning
gåfvo den slutligen en afgjordt konservativ,
att icke säga reaktionär, prägel, hvilket bäst
framgår af det utaf S. kontrasignerade, vid
1853–54 års riksdag framlagda, men tillbakavisade
förslaget om tryckfrihetsförordningens uteslutande
ur grundlagarna. Då han 1856 utgick ur statsrådet,
utnämndes han till president i Svea hofrätt och erhöll
1857, under kronprinsens frånvaro i Norge såsom vice
konung, förordnande att förestå kanslersämbetet
för rikets universitet samt valdes 1859 till
kansler. Från presidentsämbetet sökte och erhöll han
entledigande 1867 samt nedlade sin befattning såsom
universitetskansler 1871, efter att i femtio år hafva
varit i rikets tjänst. Såsom medlem af ridderskapet
och adeln deltog han i elfva ståndsriksdagar
(1834–66) och vid tvenne af dessa 1847 och 1859 var
han landtmarskalk. Efter det nya riksdagsskickets
införande tillhörde han 1867–75 såsom representant för
Kopparbergs län Första kammaren, där han vid hvarje
riksdag var ledamot af talmanskonferensen. Vid sidan
af sina ordinarie ämbetsmannakall hade S. många andra
offentliga uppdrag sig anförtrodda. Så insattes han
1841 såsom ledamot i lagberedningskommittén och 1844
i den nya lagberedningen, var 1865–63 ledamot af
svensk-norska unionskommittén, ordförande-fullmäktig
i riksgäldskontoret 1857–63, ordförande i
riddarhusdirektionen sedan 1861, blef riksmarskalk
1864 o. s. v. Excellensen Sparre var sedan 1848
hedersledamot af Vitt.-, hist.- och ant.-akad., en
plats, den han med full rätt intog såsom allvarlig
häfdaforskare och såsom den främste kännaren af
vår medeltids genealogier, sedan 1855 ledamot af
Vet.-akad., föröfrigt ledamot af k. Samfundet för
utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
