Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Smitt, Johan Vilhelm - 2. Smitt, Fredrik Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företaga en världsomsegling, och Oxehufvud inbjöd
unga män af den välbergade klassen med
lust och fallenhet för sjömansyrket att mot en
afgift af 600 rdr om året medfölja på resan,
som beräknades komma att räcka i ett par år.
Bland dem, som medföljde, befunno sig A. O.
Wallenberg samt Eberhard Munck af Rosenschöld.
Då S. icke hade råd att betala den för
deltagarna bestämda afgiften, anställdes han som
superkarg (»fraktstyrman») ombord. Den Oxehufvudska
expeditionen fick emellertid ett snöpligt
slut. Efter att utanför Irlands kust ha nattetid
sammanstött med ett annat fartyg, som sannolikt
sjönk med man och allt, lyckades »Oscar» med
bräckta master och illa tilltygad taga sig fram
till Lissabon, där fartyget reparerades. Sedan
styrdes kurs på Kap Horn, men redan i Montevideo
brast bubblan. Oxehufvud sålde där sitt
fartyg och försvann, och de unga deltagarna fingo
reda sig bäst de kunde. De flesta sändes på myndigheternas
föranstaltande tillbaka till Sverige,
men Smitt stannade kvar i Sydamerika. S.
etablerade i Buenos Ayres en liten vinhandel –
den var mycket blygsam och själf låg han i
butiken med disken till sängplats – som under
hans energiska ledning på några år svingade sig
upp till en af Argentinas förnämsta vinimportaffärer.
Snart skulle det emellertid blifva annan
användning för hans företagsamhet.
Det var oroliga tider för Sydamerika. De olika stater,
som tillhört den sprängda La Plata-unionen, lågo
i ständig fejd med hvarandra, och Argentina,
som med diktatorisk makt leddes af general
Rosas, invecklades därjämte i det krig med Brasilien,
som kostade Rosas hans ställning och
tvang honom att fly till England. Under detta
krig var S. icke en overksam åskådare. Han
utrustade och befraktade nämligen fartyg, hvilka
uppträdde som blokadbrytare. I detta lika farliga
som inkomstbringande värf hade han lyckan
med sig, och han grundlade därunder till ej
oväsentlig del sin förmögenhet. Efter kriget
slog han sig ned i Argentina såsom egendomsägare
och lär såsom sådan ha innehaft betydande
domäner. Under dessa år aflade han ett kortare
besök i hemlandet, men på allvar vände han ej
Argentina ryggen förrän i slutet af 1850-talet,
då han för alltid bosatte sig i Stockholm och
realiserade sina egendomar därute.
Efter hemkomsten började S. ägna sig åt tomtaffärer och
inköpte bl. a. af major G. von Cedervald hans
stora egendom på Kungsholmen, som på den
tiden ännu var föga bebodd. I denna stadsdel
rådde han under 1860- och 1870-talen om nästan
alla de tomter, som gränsa intill nuvarande
Fleminggatan, och hans privata park sträckte sig
ända ned till stranden af Klara sjö, där aktiebolaget
Separator nu har sina verkstäder. Han
intresserade sig äfven för industriella företag och
deltog bl. a. i anläggningen vid Inedal af en
fabrik för tillverkning af hvitbetssocker, hvilken
dock gick med mindre framgång. Större glädje
hade S. af ett par andra industriella företag, i
hvilka han var lifligt intresserad, nämligen det
stora Nitroglycerinaktiebolaget och S:t Eriks
bryggeriaktiebolag. I det förstnämnda företaget,
som han grundlade tillsammans med Immanuel
och Alfred Nobel, var han från dess första början
till sin död styrelsens ordförande. Därjämte var
han under årens lopp delägare i en mängd andra
företag, bl. a. i de stora Graningeverken i Norrland.
Alla dessa företag hade S. bedrifvit med
sådan af drift och omtänksamhet betingad framgång,
att han vid sin död i Stockholm d. 8 okt.
1904 länge ansetts som »Sveriges rikaste man».
Vid sidan af sin stora verksamhet som affärsman
hade S. tid att ägna sitt intresse åt kulturella
uppgifter. Han var sålunda en entusiastisk svampvän
och utgaf redan 1863 en för sin tid förträfflig
bok jämte plansch öfver Skandinaviens
ätliga och giftiga svampar, hvarjämte han mycket
intresserade sig för naturvetenskapliga studier i
allmänhet.
S., som var generalkonsul för
Argentina 1875–1902, deltog äfven i kommunala
värf och var under en följd af år ledamot af
Stockholms stadsfullmäktige. Sin stora förmögenhet
använde S. endast i ringa mån för att
tillfredsställa sina egna behof. Hans personliga
fordringar på lifvet voro mycket små, och hans
lefnadssätt var enkelt, liksom hela hans uppträdande.
Bland större donationer, som han under
sin lifstid gjorde, märkas 100,000 kr., som
han 1878 under namnet »Wagener Smitts fond»
gaf till Stockholms högskola, likaledes 100,000
kr., som han till minne af en afliden son 1898
öfverlämnade till samma institution. Efter hans
död hugnades denna med ytterligare med 200,000
kr. till en fond för den kemiska undervisningen
och 200,000 kr. för utbildande af en juridisk
fakultet. I sitt testamente befanns han dessutom
ha förordnat om donationer till skilda ändamål
å ytterligare 400,000 kr., hvaribland 100,000
kr. till den fond för »fattiga folkskolebarns bespisning»,
hvartill S. förut till hugfästande af sin
sons minne anvisat 100,000 kr.
Gift med Ina Lundmark.
2. Smitt, Fredrik Adam, zoolog. Född i Halmstad
d. 9 maj 1839; den föreg. kusin. Föräldrar:
provinsialläkaren d:r Johan Jakob Smitt och
Anna Carolina Maria Strömberg.
Efter faderns död 1853 blef S. i tillfälle att
fortsätta sina studier genom frikostig hjälp af dels
godsägaren C. Hammar, dels en äldre broder,
Ertman J. Smitt. Sedan han vid sexton års ålder (1855) tagit
studentexamen i Lund, fortsatte han från 1856
sina studier vid universitetet i Uppsala och
förordnades 1859 till amanuens vid Marklinska
samlingarna därstädes. Tre år senare deltog han
i den svenska expeditionen till Spetsbergen,
aflade efter sin hemkomst fil. kand. examen i
Uppsala 1862 och kallades följande året, efter att
hafva promoverats till fil. magister, till docent
i zoologi vid samma universitet. I egenskap af
Byzantinsk stipendiat gjorde han 1865–67 en
resa till kontinenten, hvarunder han för zoologiska
studier vistades större delen af tiden i Köpenhamn
och Paris, deltog 1868 i en ny expedition till
Spetsbergen och medföljde 1869 såsom zoolog
fregatten Josephine, på en resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
