Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund - Signeul, Elof - Silfverhielm - 1. Silfverhielm, Göran - 2. Silfverhielm, Claës Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom en af sina bättre konungar, och »i själfva
verket var han också mer passande att styras af
de polska herrarne, än att själf styra det svenska
folket».
Hans hufvudfel voro bristande öppenhet
och tillgänglighet, en ytterlig långsamhet och
en njugghet i småsaker, som ofta kom hans största
företag att misslyckas. Däremot hade han flera goda
egenskaper, redlighet, gudsfruktan, godhjärtenhet
och en ovanlig ordhållighet, så framt det icke gällde
kättare. Till sitt yttre var han storväxt och manlig,
med ett ädelt, ehuru något dystert, ansiktsuttryck;
ögonen voro stora och blå, näsan hög, munnen välbildad
samt omgifven af mustacher och ett några tum långt
spetsigt pipskägg. Han var förmäld tvenne gånger, 1:
1592 med prinsessan Anna, dotter till hertig Carl af
Österrike, 2: 1605 med sin första drottnings syster
prinsessan Constantia.
Signeul, Elof, diplomat. Född i Göteborg d. 5
jan. 1771. Föräldrar: färgerifabrikören Fredrik
Signeul och Rebecca Hellberg.
Efter att någon tid
vistats som student i Uppsala, lämnade S. redan 1790
universitetet och anställdes vid legationskansliet
i London, hvarifrån han följande år begaf sig till
Paris som sekreterare hos svenska ambassadören Stael
von Holstein, genom hvilken han knöt förbindelser
med de franska frihetsvännerna. 1793 hemsändes han
som kurir till Stockholm, då han med möda undgick
att som misstänkt »jakobin» indragas i »Armfeltska
sammansvärjningen». I Paris, där han snart blef
vice konsul, kvarstannade han, äfven sedan Gustaf
IV Adolf afbrutit de diplomatiska förhandlingarne
med Frankrike, ända till 1806, då han, misstänkt för
»kunskaperi» af den franska regeringen, utnämndes till
svensk konsul i den schweiziska republiken. Efter
revolutionen 1809 förflyttades han åter som
generalkonsul till Paris och tog en väsentlig del
i fredsunderhandlingarna. Likaså bemedlade S. Otto
Mörners (se II: 169) företräde hos Bernadotte och
skref till svenska utrikesministern ett bref, som
icke oväsentligt utöfvade inflytande på tronföljarevalet
i Örebro 1810, hvarför Carl Johan också kontant
visade honom sin erkänsla. Sedan S., efter en konflikt
med den svenska envoyén Lagerbjelke, måst afgå från
sin befattning som generalkonsul, kvarstannade han
likväl i Paris som vårdare af drottning Desiderias
angelägenheter. Han kom nu i närmare förhållande
till kejsar Napoleon, å hvars vägnar han till Sverige
framförde anbud att mot deltagande med 30,000 man i
angreppet mot Ryssland återfå Finland och Pommern,
hvilket dock upprepade gånger afböjdes. Efter att
någon tid i Hamburg förmedlat penningtransaktioner
för svenska arméns räkning, skickades han 1814 som
diplomatisk agent till Schweiz. 1815–16 var han
som chargé d’affaires Sveriges egentliga minister
i Paris men lämnade 1817 samma stad för alltid,
för att som ministerresident i Hamburg och envoyé
för Hansestäderna bevaka våra finansiella intressen
därstädes och från denna genom sina postförbindelser
centrala ort införskaffa underrättelser om den
politiska ställningen å kontinenten. S. verkade här
med allmänt erkänd skicklighet till sin död d. 30
okt. 1835.
Gift 1: 1802 med Maria Henrietta Décle 2:
1815 med Marie Louise de Carara.
Silfverhielm. Ätten, hvilken härstammar från Tyskland
och inkom till Sverige i slutet af 1400-talet, adlades
1575.
1. Silfverhielm, Göran, krigare. Född d.
8 dec. 1681. Föräldrar: ryttmästaren vid Smålands
kavalleriregemente Erik Silfverhielm och Anna Maria
Patkull.
Volontär vid Lifgardet 1696 anställdes
S. vid början af Carl XII:s krig bland konungens
drabanter och gjorde alla de följande årens
fälttåg, hvarunder han utmärkte sig vid flera
tillfällen. 1704 förflyttades han såsom major till
Södra skånska kavalleriregementet och utnämndes till
öfverstlöjtnant vid samma regemente 1706. Under slaget
vid Pultava var han med tre hundra ryttare posterad
vid Stokolkow, hvarigenom han undgick de öfrigas
fångenskap och eskorterade därpå med sin afdelning
konungen till Bender. Här utnämndes han 1712 till
öfverste, deltog i kalabaliken och anlände strax
efter Carl till Stralsund, hvarest han blef sårad
och fången af danskarna. Åter försatt på fri fot,
bevistade han fälttågen mot Norge 1716 och 1718,
befordrades därunder till generalmajor, blef 1719
generallöjtnant och upphöjd i friherrligt stånd,
hvarefter han skref sig friherre till Flishult, samt
slutligen general af kavalleriet och fältmarskalk
1734. Död d. 7 januari 1737.
När efter Carl XII:s
död arfprinsen Fredrik ifrigt yrkade på, att de
samlade regementena skulle utropa Ulrika Elenora till
drottning, var S. den förste, som dristade säga honom,
att detta icke kunde ske, med mindre än att prinsessan
afsade sig envåldsmakten. Han var sedermera en af de
ifrigaste underhandlarna för att få kronan flyttad
från Ulrika Eleonoras på hennes gemåls hufvud samt
deltog vid 1734 års riksdag i det första politiska
anloppet mot Arvid Horn.
Gift 1717 med grefvinnan Hedvig Ulrika Ekeblad.
2. Silfverhielm, Claës Erik, militär, ämbetsman.
Född d. 25 januari 1725; den föreg. son.
S. inskrefs såsom gosse vid faderns regemente
– Smålands kavalleri – och utnämndes till
ryttmästare 1745.
Blott 24 år gammal, när han
befordrades till öfverstlöjtnant, utnämndes han 1760
till öfverste i armén och blef 1762 chef
för Smålands ryttare, men förordnades, innan
han tillträdde sin chefspost, till landshöfding
i Jönköpings län, hvarifrån han 1778 förflyttades
till Skaraborgs höfdingedöme och slutligen 1784 blef
landshöfding i Uppsala län. Under utöfningen af
sistnämnda civila ämbeten avancerade han inom armén
till generalmajor 1770 och till generallöjtnant
1775, tog afsked från landshöfdingebefattningen
i Uppsala 1784 och afled i Stockholm den 21
nov. 1792.
I politiskt hänseende bekände sig
S. liksom fadern till Hattarna och uppfördes
af partiet vid 1769 års riksdag på
riksrådsförslag. Icke fullt två år senare, vid
1771 års riksdag, råkade han illa ut för Mössorna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
