Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergel, Johan Tobias - Seseman, Hans Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevistade de tyska och franska skolorna i
hufvudstaden, framträdde hans inneboende anlag,
i det han utan undervisning, endast ledd af
sin naturliga fallenhet, begynte modellera och
teckna. Senare erhöll han någon handledning i båda
dessa konstgrenar, i teckning af hofintendenten Rehn
och i modelleringskonsten af ornamentsbildhuggaren
Masreliez. Med den underbyggnad, han sålunda
kunnat förvärfva, anställdes han 1757 hos den då
nyligen till Sverige ankomna Larchevesque, hvilken
han fick biträda i ornamenteringsarbetena för
kungliga slottet och 1758 åtfölja till Paris, där
han under en tre månaders vistelse lyckades eröfra
en Konstakademiens medalj. Hemkommen därifrån,
blef han 1759 af slottsbyggnadsdeputationen
antagen till bildhuggare. Under flitig öfning vid
Konstakademien utvecklade han alltmer sin konstnärliga
förmåga med den framgång, att han tillerkändes flera
belöningar och slutligen 1761 erhöll akademiens stora
guldmedalj. Samtidigt med det att han var Larchevesque
behjälplig vid fullbordandet af några bland denne
mästares förnämsta verk, utförde han på egen hand
åtskilliga porträttmedaljonger samt några försök
i radering. Sedan han 1767 af slottsbyggnadsfonden
och Konstakademien erhållit ett årsanslag, som han
sedan uppbar i elfva år, blef det honom sistnämnda
år förunnadt att enligt sin ifriga, länge närda,
åstundan få begifva sig till Italien. Anländ till
Rom, fann han sig så gripen af antikens mästerverk,
att han tillbragte ett helt år i overksamhet, kanske
likväl gagneligare för honom själf och konsten, än
om han genast gripit sig an med sina arbeten. Han
frigjorde sig härunder fullständigt från »ett afskyvärdt
franskt maner», som han tillägnat sig af sin
lärare Larchevesque, och, hufvudsakligen ledd af sitt
eget snilles ingifvelser, kom han till en alldeles ny
konstuppfattning och konstutöfning. Under de många år,
han vistades i konstens hufvudstad, frambragte hans
mejsel en rad af mästerliga konstverk, hvaribland
främst att märka Liggande faun 1770, hvilket arbete
med ens gjorde honom till den grad ryktbar, att han,
enligt utsago af den lärde svensken Björnståhl, som
samtidigt befann sig i Italien, hölls för att vara
»den förnämste skulptör, som nu finnes i Rom». Vidare
äro från denna tid att nämna Diomedes bortförande
Palladium, Mars och Venus, Amor och Psyke, Apollo –
nu i Nationalmuseum – m. fl. 1778 måste han på Gustaf
III:s befallning återvända hem, for att fylla den
plats vid Konstakademien, som Larchevesque vid sin
död lämnat ledig. Under hemresan modellerade han i
Paris Spartanen Othryades, hvilket ypperliga verk
ytterligare utvidgade hans rykte och beredde honom
inträde såsom agré i Målare- och bildhuggareakademien
i Paris. I Sverige, dit han anlände 1779 och där han
1780 blef professor vid Konstakademien, möttes han
icke blott af beundran och välvilja utan af en sådan
mängd beställningar, att de för konstens skull gjorde
honom verkliga bekymmer. På den resa, Gustaf III 1784
gjorde till Italien, fick han åtfölja konungen och
sålunda ännu en gång återse konstens hemland. Med afbrott
af ett par kortare utflykter
till Köpenhamn, 1794 och 1796, tillbragte han
efter hemkomsten från Rom hela sin tid i Stockholm,
där han hade sin ateljé i närheten af Hötorget
och som en furste emottog besök af sin samtids
storheter. Konsternas vän och beskyddare Gustaf III
omfattade honom alltid med synnerlig aktning och
satte honom, genom pensioner och beställningar,
i tillfälle att, utan störande omsorger, lefva
för sin konst. Gustaf Adolf, ehuru föga konstvän,
följde dock häri faderns exempel och tilldelade den
frejdade konstnären alla utmärkelser, som den tiden
ansågos lämpliga för en person i hans ställning. 1803
erhöll han hofintendents fullmakt och förlänades 1808
med adelsbref, då han förändrade sitt förut burna
fädernenamn till Sergel.
Han afled i Stockholm d. 26 febr. 1814.
Sergel var ej blott en af sin
tids och sitt lands störste konstnärer, utan en af
de största bildhuggare, världen ägt sedan antikens
dagar. Ännu djupare skulle hans inflytande blifvit
på den europeiska konstbildningen, om han ej så
tidigt blifvit dragen från Rom utan fått kvarstanna
i det land, han genom sin ande och sitt snille
tillhörde. Det inre väsendet af hans konstnärsskap
har Franzén tecknat med följande vackra ord: »Flere
tänkare ha inbillat sig en inre etherisk skapnad såsom
själen följaktig, då hon skiljes från kroppen. Om
man föreställer sig den lik en mänsklig gestalt, men
genomstrålad af den befriade själens skönhet, så får
man kanske det fattligaste begrepp om den hemligheten
i konsten att idealisera naturen, som Sergel så väl
förstod och använde, hvarigenom han blef, icke en
härmare af de gamla, utan en skapare liksom de och går
icke efter utan i bredd med dem till odödligheten.»
Utom de redan nämnda har S. efterlämnat en stor mängd
konstverk, såsom: Badande Venus, Venus Callipyga,
Minnesvården öfver Cartesius i Adolf Fredriks kyrka,
Axel Oxenstierna dikterande Gustaf Adolfs bragder för
historien, Svea sörjande vid Gustaf III:s byst, Gustaf
III:s staty vid Skeppsbron, åtskilliga dekorativa
stoder i marmor såsom Thalia och Melpomene, Ceres
sökande Proserpina m. fl., porträtt-medaljonger
o. s. v.
S. var ogift, men hade en legitimerad son,
som fortplantade den adliga ätten.
Seseman, Hans Jakob, rimmare, matematiker. Född d. 6
sept. 1751 på Alms rusthåll i Tingstads socken,
Östergötland.
Intagen i Jönköpings trivialskola,
lyckades den obemedlade ynglingen genomgå denna genom
att, så snart han det förmådde, uppehålla sig genom
meddelande af undervisning åt yngre kamrater. Sedan
han 1774 blifvit student i Uppsala, kvarstannade
han därstädes någon tid. Nödgad att förskaffa sig
sitt uppehälle genom undervisning i enskilda hus,
fortfor han därmed i många år. Han sökte förgäfves
1777 en docentur i aritmetik, men konsistoriets afslag
å hans ansökan var åtföljdt af den förklaringen,
att »det gärna skulle se honom till häradsskrifvare
eller någon dylik räkenskapssyssla befordrad.» Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
