Svenskt biografiskt handlexikon / II:451 (1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segerstedt, Albrekt Julius - Sehlstedt, Elias - Selander, Nils Haqvin - Sellergren, Peter Lorens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Psalmkomiténs förslag till förbättrade
kyrkosånger1815, m. m. — Gift 1790 med Gustafva
Bergius.


Sehlstedt, Elias, skald. Född d. 8 dec. 1808
i Hernösand, där fadern,
Abraham Sehlstedt, var handlande.
— Efter att ha genomgått skola
och gymnasium i sin
födelsestad, blef S. student i Uppsala
1829 och ingick, efter någon tids
vistelse vid universitetet,
såsom tjänsteman vid tullverket
1836. Tulluppsyningsman 1842 vid Mem, blef
han 1847 »resinspektor» vid Hornstull och
utnämndes 1852 till tullinspektor vid Sandhamns
tullkammare i Stockholmsskären, från hvilken
befattning han såsom pensionsmässig tog afsked
1869. Redan året förut öfverflyttad till
Stockholm tillbragte han därstädes sina sista lefnadsår
och afled på K. Djurgården den 22 juni 1874.
Genom frivilliga bidrag af hans talrika vänner
och beundrare af hans sångmö åstadkoms en
minnesvård med en bronsmedaljong,
framställande hans af Fr. Kjellberg modellerade bild.
Vården, som restes på hans graf å Nya
kyrkogården, invigdes i maj 1875. — Få skalder hafva
vunnit den popularitet som S. genom sina sånger
och visor, hvilka, först offentliggjorda i kalendrar
och tidskrifter, utkommo samlade i 5 delar
1862—76 samt sedermera utgifvits i nya upplagor,
däribland särskildt att nämna den af Snoilsky 1893
ombesörjda samlingen E. S:s Sånger och visor i
urval med illustrationer af Carl Larsson. Om han
än icke kan mäta sig med skaldestorheterna af
första ordningen, har han dock beredt sig och
skall alltid intaga en aktningsvärd plats i våra
litterära häfder. En naiv uppfattning af naturens
och hvardagslifvets små företeelser och en lycklig
förmåga att humoristiskt teckna dem äro de
utmärkande dragen hos hans sångmö. Flera af
hans målningar täfla likväl i varm kolorit eller
okonstlad idyllisk ljufhet med det bättre, svenska
skaldekonsten frambragt. S. kan, i korthet sagdt,
betraktas såsom en af de mest lyckade utöfvarne
af den diktart — den humoristiska idyllen —
som bör anses såsom någonting för den svenska
skaldekonsten egendomligt. Han förenar sålunda
»ett verkligt svenskt släktdrag med den
fyndighet, det goda lynne och den sinnesrenhet, som
gjort honom så uppburen.» — Gift 1843 med
Augusta Ulrika Ekman.



Selander, Nils Haqvin, astronom,
riksdagsman.
Född d. 20 mars 1804 i Vibyggerå socken af
Ångermanland. Föräldrar: hemmansägare och
gästgifvaren Daniel Selander och Kristina Elisabet
Arenberg.

Sonen blef, efter att ha genomgått Hernösands skola och
gymnasium, student i Uppsala
1821 och 1827 promoverad fil. magister med första
hedersrummet. Året därefter kallades han till docent
i astronomi, företog 1830 såsom byzantinsk stipendiat
sin första utländska vetenskapliga resa, hvarunder
han besökte de förnämsta observatorier i Finland,
Östersjöprovinserna och mellersta Europa samt invaldes
efter sin hemkomst 1833
till ledamot af Vetensk. akad. och blef adjunkt
vid dess observatorium. 1837 utnämndes han till
akademiens astronom och professor, efter att
s. å. ha afböjt det hedrande anbudet att blifva
astronomie professor vid universitetet i Helsingfors
och direktör för därvarande observatorium. Utrustad
med ovanlig praktisk duglighet, fick han rikligt
tillfälle därmed göra gagn, i det hans tid och krafter
snart togos i anspråk i olika riktningar. 1830
förordnades han till ledamot af kommittén för
granskning af en ny lärokurs i sjömansyrket samt
för utarbetande af förslag till navigationsskolor
i riket. Ledamot af Vetenskapsakademiens
förvaltningsutskott i egenskap af sekreterarens
ständige vikarie, var han från 1844 akademiens
representant vid ståndsriksdagarna. 1850 utnämndes han
till professor och lärare i astronomi vid Topografiska
kåren, invaldes 1854, efter att sedan 1845 hafva haft
plats i Riksgäldskontorets styrelse, i stället till
fullmäktig i Riksbanken, där han fortfarande stod
kvar till sin död och det sista året af sin lefnad
fungerade som ordf. för fullmäktiges deputerade för
växelärenden, samt beklädde en mängd offentliga och
enskilda uppdrag. Efter det nya riksdagsskickets
införande, som af honom afgjordt förordades, var han
1867–70 ledamot för Västernorrlands län i riksdagens
Första kammare. Död i Stockholm d. 18 juni 1870.

Hans vetenskapliga verksamhet kom väl i följd af
dessa många olikartade bestyr icke att motsvara de
förväntningar, man i hans yngre år haft skäl att göra
sig om honom såsom astronom, men den var dock icke
obetydlig, och hans under åtskilliga år (1837–1841)
afgifna Berättelser om astronomiens framsteg utgjorde
både till innehåll och form fullgiltiga intyg om,
att han följde med sin tid och sin vetenskap. Hans
mest anmärkningsvärda astronomiska verk var den
del, han tog i det jordmätningsarbete, som på ryska
regeringens bekostnad företogs för att få till stånd
en noggrannare bestämning af jordens gestalt, hvilket
arbete skildrats af den ryske astronomen Struve i
»Arc du méridien de 25° 21’ entre le Danube et la
mer glacial». Hans flesta skrifter finnas intagna i
Vetenskaps-akad. handlingar. Utom af nämnda lärda
samfund var S. ledamot af Krigsvetensk.-akad.,
Vetensk.-societeten i Uppsala samt af The royal
astronomical Society i London.

Gift 1844 med Maria Mathilda Kristina Neijber.


Sellergren, Peter Lorens, väckelsepredikant. Född
d. 9 april 1769 i Jönköping, där fadern var
pistolsmed vid gevärsfaktoriet.

Student i Lund
1788, väckte S. där uppseende genom sina mestadels
improviserade predikningar, på samma gång han bland
studenterna utmärkte sig såsom lyckad skåltalare vid
deras fester. Sedan han blifvit prästvigd i Växiö
1794, anställdes han såsom adjunkt vid därvarande
domkyrka. Han gjorde sig här särdeles omtyckt, men
hade icke nog karaktärsstyrka att motstå de i staden
starka lockelserna till ett oregelbundet lefnadssätt,
detta så mycket mindre som hans religiösa tro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>