Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Rundbäck, Jöns - Rundgren, Claes Herman - Runeberg - 1. Runeberg, Efraim Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade R. plats i bankoutskottet 1868–70. I början
helt uppgående i landtmannapartiets sträfvanden, kom
han snart att inom detsamma intaga en framskjuten
plats, invaldes i dess niomannaråd och insattes
1871–77 i det mäktiga statsutskottet. Då han under
försvarsstriderna vid sistnämnda års riksdag, i viss
mån trampade sina egna vägar, aflägsnades han 1878
från båda dessa poster och förflyttades till det
mindre maktpåliggande konstitutionsutskottet, liksom
han beröfvades den suppleantbefattning i riksbanken,
han från 1874 innehaft. Han kom heller aldrig att
fullt återknyta de forna banden, utan intog under de
följande åren en blygsammare post såsom ledamot af
bankoutskottet 1879 och af konstitutionsutskottet
1880–82. Vid 1883 års riksdag bidrog R. jämte sin
broder Abraham (se R. 1) högst väsentligt till
den Posseska ministärens fall. 1884 åter ledamot
af konstitutionsutskottet, såg dock R. vid samma
års val sina drömmar om ett stadigvarande större
inflytande i Andra kammaren grusade och »gruppen
Rundbäck» fick inskränka sin verksamhet till de
gemensamma voteringarna. Han ägnade nu förnämligast
sin uppmärksamhet åt främjandet af de idéer om
nyttan af tullskydd, som besjälat honom under hela
hans politiska bana. För detta mål arbetade han
särskildt som ledamot af bevillningsutskottet vid
januaririksdagen 1887 samt riksdagarna 1888–89. Vid
bildandet af »nya landtmannapartiet» invaldes
R. i dess förtroenderåd. 1890 föll han igenom
vid valet och tillbragte sina sista lefnadsår å
sin egendom Assmundtorp å Hisingen, där han afled
ogift d. 29 okt. 1895.
I hufvudsak konservativt
anlagd, särskildt angående frågor om vidgad
religionsfrihet, intresserade sig dock R. särskildt
för folkundervisningens befrämjande och hade äfven
glädjen att bringa mer än ett af sina önskningsmål
fram till seger, bl. a. den af honom och hans broder
1889 framburna motionen om småskolelärarekårens
pensionering. Ledamot af sitt läns landsting 1866–90,
var han 1886–89 dess vice ordf. 1871–72 var han
statsrevisor.
Rundgren, Claes Herman, biskop. Född
i Stockholm d. 12 aug. 1819. Föräldrar:
handlanden Johan Rundgren och Inga
Sofia Sandin.
I Uppsala, där R. blef student 1837,
promoverades han 1842 till filosofie doktor och
aflade teol. kand. examen 1845.
Sedan han s. å. blifvit kallad
till docent i homelitiken, lät han prästviga
sig 1846 och anställdes såsom vice pastor vid
Uppsala domkyrka. 1851 skötte han som vikarie
adjunkturen i pastoralteologi och utnämndes 1852
till kyrkoherde i Norrköpings S:t Olofs och S:t
Johannes församlingar, tillträdde denna beställning
1853 och blef kontraktsprost 1855. Teologie doktor
1860. Vid biskop A. N. Sundbergs förflyttning till
ärkebiskopsstolen i Uppsala, utnämndes R. till hans
efterträdare såsom biskop i Karlstad 1871. Såsom
fullmäktig för Linköpings stifts prästerskap deltog
R. i alla ståndsriksdagar 1859–1866, var 1870–1872
representant för Norrköpings stad i Andra kammaren,
där han äfven hade plats 1876-82 såsom representant
för Karlstad. Såsom ombud för Linköpings stift
bevistade han allmänna kyrkomötet 1868 och såsom
biskop kyrkomötena 1873–98 samt var detta mötes
vice ordförande 1888 och 1893. Efter F. F. Carlson
invaldes han 1887 i Svenska akademien, där han
samma år tog sitt inträde med ett tal öfver sin
företrädare. Förutom disputationer, teologiska
uppsatser, tal och predikningar har R. utgifvit
»Norrköpings Kyrkotidning» 1859–64. Af hans tal
äro de flesta samlade i hans Minnen som började
utkomma 1870 med »Minnen från grafven», efterföljda
1883 af »Minnen från templet» och 1888 af »Minnen
från lärosalen». Biskop R., som från början af sin
ofentliga bana i kyrkliga och politiska frågor
intog en strängt konservativ ståndpunkt, begynte
på 1890-talet till allmän öfverraskning såväl i
tidningarna som vid kyrkomötena taga till orda i
allmänna angelägenheter på ett sätt, som vittnade om
en förändring i hans åsikter i mer liberal riktning.
Gift 1847 med Charlotta Maule.
Runeberg. Äldste kände stamfadern Lars Falk,
sannolikt född omkr. 1650 i Runneby i Jämtland, blef
underofficer i Carl XII:s här och omkom 1718 under
fälttåget mot Norge. Efter hans födelseort ändrades
släktnamnet af hans son.
1. Runeberg, Efraim Otto, matematiker,
landtmäteridirektör, nationalekonom. Född
å Drottningholm d. 29 juli 1722. Föräldrar:
slottspredikanten, sedermera kyrkoherden Lars Runeberg
och Agneta Elisabet Maistrin.
Vid universitetet
i Uppsala, dit R. 1753 skickades med ett par äldre
bröder, gjorde han i synnerhet de matematiska
vetenskaperna till föremål för sina studier och ingick
1746 såsom volontär vid fortifikationen, hvarjämte
han erhöll en privat anställning hos Louis De Geer på
Finspong. Två år senare lämnade han dock denna plats
för att med allvar begynna sin tjänstgöring i statens
tjänst. På rekommendation af öfverdirektör Faggot,
som lärt känna R:s redbara kunskaper, kallades han
1750 af Ehrensvärd till Sveaborg för att biträda
vid fästningsbyggnaderna därstädes. Här utnämndes
han genast till konduktör, men hans duglighet och
framstående personliga egenskaper hade från första
stunden gjort honom så bemärkt, att han på Ehrensvärds
förord s. å. utnämndes till direktör för Finlands
geografiska landtmätningskommission. Under hans
hand fick denna inrättning en alldeles förändrad
riktning, i det R. utbytte det förut brukliga
geografiska mätningssättet mot det geometriska,
och själf författade topografiska och statistiska
afhandlingar till mönster för sina underordnades
arbeten. Sin lediga tid, särdeles vintermånaderna,
använde han till studier och författarskap, och
sträckte det senare jämväl till ämnen, som lågo utom
hans egentliga fack, såsom filosofi, konsthistoria
o. d. Såsom nationalekonomisk författare gjorde han
sig bemärkt genom bl. a. sin anonymt utgifna skrift
Undersökning om wåre näringar äro komne eller huru
de kunna komma till en emot folkhopen svarande högd
1763. Ansträngande arbete i ungdomen och svåra
resor grundlade hos honom tidigt en sjuklighet,
som ändade hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
