Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roslin, Alexander - Rossander, Carl Jakob - Rossi, Frans Josef Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna isynnerhet var det, han förtjuste och
hänförde sin samtid. Däremot anses hans karnation i
allmänhet något hård, ehuru hans ansikten icke, såsom
skett, kunna kallas kalla och uttryckslösa.
»Roslin var i främsta rummet virtuosen, som på
ett raffineradt sätt förstod att återgifva stoffer.
Ansiktena på hans målningar kunde vara
stela och liflösa, fastän detta långt ifrån var
regeln – men med öfverlägsen virtuositet voro
kläderna målade – siden, guld, broderier, sammet»
(Georg Nordensvan).
Gift 1759 med Marie Susanne
Giroust, skicklig målarinna och medlem af franska
konstakademien.
Rossander, Carl Jakob, ögonläkare, kirurg. Född
i Stockholm den 20 juli 1828. Föräldrar:
medicine doktorn Erik Rossander och Johanna
Sofia Back.
R. blef, efter att ha genomgått
Maria skola och Stockholms gymnasium,
student i Uppsala 1844,
med. kand. därstädes 1849, med.
lic. 1852, kirurg. magister 1854 och med. doktor s. å.,
sedan han utgifvit afhandlingen Om blennorhoea
urethræ hos mannen. Såsom läkare åt en ung
patient tillbragte han vinter semestern 1851–52 i
Montpellier, där hans håg för kirurgien ytterligare
utvecklades af de berömda vetenskapsmännen Bouisson
och Alquié. Efter slutad medicinsk kurs utnämndes
han 1855 till kirurgie adjunkt vid Karolinska
institutet samt anställdes, sedan han 1856–57
gjort en ny utländsk resa, under hvilken han
hufvudsakligen studerade oftalmologi under Jæger i
Wien och kirurgi under Nélaton och Velpeau i Paris,
det sistnämnda året såsom biträdande öfverkirurg vid
Serafimer-lasarettet. Han gjorde sedan flera utrikes
vetenskapliga resor, såsom 1858 till Petersburg,
1859 till Berlin för att studera ögonsjukdomarna
under v. Græfe, 1861 till Frankrike, Schweiz och
norra Italien för att taga kännedom om därvarande
militärmedicinska institutioner, 1865 åter till
Berlin, 1867 till Paris o. s. v. Under fransk-tyska
kriget 1870 besökte han i allmänt uppdrag flera
af de nyinrättade militärsjukhusen i Tyskland och
Frankrike, hvarjämte han flera veckor uppehöll
sig i Versailles under belägringen. 1872 gjorde
han längre och kortare besök i Amsterdam, London
och Edinburgh, 1873 i Bonn, Heidelberg, Würzburg,
Halle, Paris m. fl. städer. Utnämnd 1863 till
e. o. professor, förestod han en del af år 1864
samt hela läsåret 1868–69 kirurgiska professuren
vid Karolinska institutet, där han 1885 erhöll
befattning såsom ordinarie kirurgie professor, från
hvilken befattning han 1893 tog afsked. Riksdagsman
i Andra kammaren för Stockholms stad 1875. Led. af
Krigsvetenskaps-akad. Ledamot af »Hygieas»
redaktionskommitté, en af hufvudredaktörerna i
»Medicinskt Arkiv» samt medarbetare i »Nordiskt
Medicinskt Arkiv», offentliggjorde han så väl i
dessa tidskrifter som i »Svenska läkaresällskapets
handlingar» en myckenhet uppsatser af oftalmologiskt
och kirurgiskt innehåll, utgaf dessutom
särskildt åtskilliga större afhandlingar, såsom Om
etherisationen 1856 samt Om de militärmedicinska
institutionerna i några främmande länder 1861,
Om ögoninflammationerna 1883. Framstående talare,
uppträdde han bl. a. såsom sådan i ordenssällskapet
Par Bricoll, där han länge var en af de högsta
ledande männen. Efter sitt afskedstagande gjorde
han vidsträckta resor, som gåfvo upphof till de
med stilistisk talang skrifna Rubinön, Reseminnen
från Ceylon 1894 och Ur Indiens historia.
Död i Stockholm d. 5 febr. 1901.
Gift 1: 1861 med Emma
Maria Godenius; 2: 1888 med Vendla Forsgrén.
Rossi, Frans Josef Anton, läkare. Född i
Stockholm d. 26 april 1774. Föräldrar: optiske
instrumentmakaren Giuseppe Rossi från Milano och
Birgitta Lychou.
Efter dels i Stockholm och Uppsala,
dels i utlandet, idkade studier, aflade R. 1795
kirurgie magisterexamen och blef tre år senare,
1798, medlem af Collegium medicum. 1799 företog
han en utrikes resa, därunder han promoverades till
med. och kirurg. doktor i Jena 1800. Efter hemkomsten
till Sverige tjänstgjorde han såsom fattigläkare i
Stockholm 1801–05. Anställd 1802 såsom prosektor
vid Theatrum anatomicum i hufvudstaden, erhöll han på
förord af dåvarande öfverdirektören A. J. Hagström
befattningen såsom lifkirurg vid hofvet 1805 och
tjänstgjorde i denna egenskap dels hos de kungliga
barnen, dels hos Gustaf IV Adolf, som 1807 utnämnde
honom till sin lifmedikus. Såsom sådan fortfor han
att tjänstgöra äfven hos Carl XIII och förordnades
i slutet af 1809 till den nyvalda kronprinsen Carl
Augusts läkare. Beordrad att inställa sig hos prinsen
till tjänstgöring efter dennes afresa till de södra
orterna i maj 1810, var han närvarande i Skåne vid
kronprinsens därstädes timade död den 28 i samma månad
och verkställde liköppningen ett par dagar därefter,
i närvaro af ett par tillkallade läkare från Lund. Men
knappt hade R. återkommit till Stockholm, förrän han
anklagades för att ha varit vårdslös vid obduktionen,
att ha försummat tjänliga medel till det kungliga
likets förvaring mot förruttnelse, samt att vid
liköppningen ej iakttagit den omtanke, hvarigenom det
sedan blef möjligt att vederlägga de utspridda ryktena
om en förgiftning. I följd af denna anklagelse blef
R. häktad och d. 20 juli 1810 af Öfre borgrätten dömd
förlustig sin befattning såsom lifmedikus och att
landsförvisas. Det senare straffet upphäfdes väl af
k. m:t, men R. ansåg sig icke längre kunna kvarstanna
i Sverige, utan afreste därifrån i Januari 1811 och
nedsatte sig som praktiserande läkare i Mecklenburg,
först i Goldberg och sedan i Schwerin, där han afled
d. 9 juli 1854.
Samtida underrättelser skildra
R. såsom en samvetsgrann och insiktsfull läkare samt
såsom en oförvitlig och rättskaffens man. Också lär
väl nu icke vara mer än en tanke därom, att han mot
all billighet blifvit lagförd, hans ära kränkt, hans
bana förstörd och hans minne höljdt af en skugga, som
det icke förtjänt. Själf hoppades han i det längsta
att blifva återkallad till Sverige, men förgäfves;
likaså hafva de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
