Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Rosenhane, Schering, d.ä. - 3. Rosenhane, Gustaf - 4. Rosenhane, Johan Scheringsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fredsunderhandlingarna med Polen i Lybeck
samt i upprättandet af det s. k. Wismarska tribunalet.
Först i slutet af 1653 återkom han till
Sverige. I Stockholm fortsatte han nu sitt ärofulla
värf med hufvudstadens bebyggande och
förskönande. Drottningen, som önskade blifva
Axel Oxenstierna kvitt och ersätta honom med
R., gaf denne en mängd viktiga, den förstnämndes
ämbetsförvaltning egentligen tillhörande, uppdrag,
bl. a. att utarbeta en ny kansliordning, dem
R. fullgjorde med all den taktfullhet, som fordrades
för att icke såra den gamle, om riket
högt förtjänte rikskanslären. Vid afsägelseriksdagen
hade han att uppträda på ett sätt, hvarigenom
han i flera fall kom att framstå såsom
rikskanslärens ställföreträdare. Det oaktadt blef
han icke af Carl X Gustaf utsedd till Oxenstiernas
efterträdare, om han än äfven af denne konung
fick sig flera maktpåliggande uppdrag anförtrodda.
Ett af de viktigaste bland dessa var såsom en
af kommissarierna vid de underhandlingar med
Danmark, som efter konungens död ledde till
den af R. och den andre kommissarien, Sten
Bielke, undertecknade freden i Köpenhamn 1660.
Efter Carl X Gustafs död framträdde R. som en
af de mera betydande personligheterna. Det var
han, som 1660 utarbetade det s. k. additamentet
till 1634 års regeringsform, hvarigenom åtskilliga
viktiga förändringar vidtogos i Axel Oxenstiernas
verk. Under den därpå följande förmyndarregeringen
bistod han riksskattmästaren Gustaf Bonde
i dennes ihärdiga kamp för en försiktig och sparsam
politik. Beklagligt nog bortrycktes han
dock af döden redan d. 6 aug. 1663 å Torp i
Södermanland.
»R. var ej blott en af tidens
skarpsinnigaste statsmän samt en sällsynt dugande,
i mångfaldiga värf pröfvad, diplomatisk och administrativ
förmåga. Han var äfven en man af
mångsidig bildning, en stor bokvän, en förträfflig
talare och en utmärkt skriftställare. I detta
sistnämnda afseende har han förutom en del
lärda arbeten och stridsskrifter också författat
en skildring af sin lefnad, hvilken tillika med
en intressant bild af tiden äfven lämnar en god
inblick i R:s ädla, rättrådiga, godhjärtade och
anspråkslösa väsen. Om bland den lysande rad
af stormän, 1600-talets Sverige har att uppvisa,
han måhända ej är att räkna som en af de främsta
i snille och dådkraft, framstår han helt visst
som en af de älskvärdaste och mest sympatiska.»
(N. von Dardel i Personhist. Tidskrift 1900.)
En myckenhet af honom författade bref och
uppsatser förvaras i Rosenhaneska samlingen på
biblioteket i Uppsala.
Gift 1636 med Beata Sparre.
3. Rosenhane, Gustaf, ämbetsman, vitterhetsidkare.
Född på Torp den 19 maj 1619;
den föregåendes broder.
Liksom de äldre
bröderna erhöll R. en vårdad uppfostran, som
ytterligare fullkomnades genom utländska resor.
Hemkommen till Sverige, ingick han i
rikets tjänst och upphöjdes 1654 i friherrligt
stånd. Redan då vice president i Svea
hofrätt, blef han 1661 president i Dorpts hofrätt
och utnämndes 1672 till häradshöfding i Uppland,
hvilken befattning han dock icke länge torde ha
innehaft.
Död ogift i Stockholm d. 26 mars 1684.
R. älskade vitterhet och var för sin tid
en diktare icke utan betydenhet. Det tidigaste
och förnämsta af hans arbeten är Venerid 1680,
hvari han, liksom Petrarca, besjunger sin kärlek
till en annans maka i en mängd sonetter. Han
röjer här »en ren och fin fast ej synnerligen stark
fantasi, ett för sin tid ovanligt välde öfver språket
samt en mild och sedlig känsla.» Han har dessutom
författat: Fyratijo små wijsor 1682 samt Thet
swenska språketz klagemål at thet som sigh
borde icke ährat blifver 1658, ny uppl. 1706,
för hvilka vitterhetsverk han, liksom för den förstnämnda
samlingen, begagnat författarnamnet
»Skogekiär Bärgbo». Hans arbeten äro omtryckta
af G. E. Klemming och äfven intagna i
Hansellis samling. Därjämte äro af R. utgifna
Förklaring öfver then 103 k Davidz psalm 1680
samt Respublica glacialis, som utgör en skildring
af vinterfisket i Norden. Jfr E. Meyer: Gustaf
Rosenhane (1888).
4. Rosenhane, Johan Scheringsson, ämbetsman.
Född i Stockholm d. 16
mars 1642; den föregåendes
brorson och son af R. 2
När fadern såsom resident afgick till
fredsverket i Tyskland, anförtroddes
den lille sonen åt en sin farbroder,
Johan Rosenhane, som
var landshöfding i Viborg, och
erhöll i dennes hus sin första undervisning. Hans
lärare därstädes var en ung student vid namn
Folcher Uhr, vid hvilken gossen fäste sig med
innerlig hängifvenhet, och i hvars sällskap han
efter slutade studier företog sina utrikes resor
1660–63. Efter faderns hemkomst till Sverige,
skickades Johan 1650 med sina äldre bröder till
Uppsala, där han under den äldre Schefferi uppsikt
i tio år vinnlade sig om lärda studier. Sedan
han återkommit till Sverige från sin förut antydda
vistelse i utlandet, hvarunder han i synnerhet
gjort sig förtrogen med främmande länders historia
och statsförfattning, utnämndes han 1664 till
assessor i Kommersekollegium och afgick 1667
till Wismar för att där upprätta ett nederlag för
svenska handelsvaror. Kallad 1671 till hofmarskalk
hos änkedrottning Hedvig Eleonora,
förordnades han fyra år senare till ledamot i
granskningskommissionen öfver förmyndarestyrelsen
och insattes 1680 i den kommission, som
hade att granska förvaltningen af rikets inkomster
af Räknekammaren och reduktionen. Utnämnd
1685 till president i Wismarska tribunalet,
innehade han denna befattning till sin död, som
inträffade i Wismar den 3 sept. 1710.
»Om jag hade velat blanda mig i ärendena för den tiden»
– säger han i sina memoarer – »skulle det för
ingen bättre lyckats än för mig, ty genom de
förrättningar, som jag hade från 1675 till 1687,
hade jag förvärfvat mig sådan kunskap om
Sveriges invärtes stat, att jag bättre hade kunnat
understödja konungens afsikter, än de öfrige
unge gunstlingar, som icke förstodo sig därpå. Jag
blef ock ofta tilltalad öfver detta ämne af konungen,
som frågade, hvarföre jag icke ville bidraga till
statens här ställande, men som jag fann afsikterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
