Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhyzelius, Anders Olofsson - Ribbing - 1. Ribbing, Bengt - 2. Ribbing, Lindorm - 3. Ribbing, Seved
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och homiletisk författare och jämväl såsom latinsk
skald. Hans Monasteriologia sueogothica
eller Klosterbeskrifning 1740, Sviogothia munita
eller historisk förteckning på borgar, fästningar,
slott, kungshus och kungsgårdar i Svea och
Götha riken 1744, samt Episcoposcopia suiogothica,
eller Sticht och Biskopschrönica 1752 vittna
om berömlig forskning och utgöra, med all
deras gammaldags utrustning, icke oviktiga källor
för vår äldre historia. Vid de riksdagar, han
som biskop bevistade, tillhörde han Mösspartiet.
Hans barn blefvo på grund af faderns förtjänster
1751 hugnade med adligt stånd under namnet
Odencrantz.
Gift 1721 med Katarina Ihre.
Ribbing. Enligt uppgifter, hvilka dock icke
äro bevisliga, leder ätten sina anor från de norska
Ribbungarna och skulle således bland sina ättefäder
räkna både jarlar och konungar.
Hur pass mycken historisk grund kan finnas för denna
släktledning, må lämnas därhän. Med säkerhet
kan emellertid den nu lefvande ätten ledas tillbaka
till en Peder R. vid midten af 1400-talet.
Detta under förutsättning, att denne varit fader
till den Knut R., som i slutet af 1400-talet
var häradshöfding i Marks härad. Alla nu
lefvande grenar af ätten härstamma nämligen
från Knuts sonson, Peder Svensson. Med Peders
son Kristofer introducerades ätten 1625 på
riddarhuset. Den har utgrenat sig i två friherrliga
ätter: Ribbing af Zernawa och Ribbing
af Koberg. Den förra utgången på svärdssidan
1882, härstammade från landshöfdingen
Peder R. – se R. 7, – som 1654 förlänades
friherrlig värdighet. Den senare, utg. på svärdssidan
1883, härstammade från landshöfdingen
Bengt R., som 1731 upphöjdes i friherrligt
stånd. Dennes son Fredrik R. – se R. 11 –
erhöll 1778 greflig värdighet, men grefliga ätten
R. upphörde därigenom, att hans ende efterlefvande
son – se R. 12 – dömdes grefskapet
förlustig. Den ursprungliga adliga ätten har delat
sig i två grenar, Österby- och Ulfsnäs-grenarna.
Adliga ätterna:
1. Ribbing, Bengt, riksråd. Född på Fästered
i Västergötland »måndagen före Margarethæ
dag» 1541. Föräldrar: Sven (Ribbing) till Bjurbäck
och Fästered, samt Anna Gylta.
Vid några och tjugu års ålder utsågs R. af Erik XIV
till medhjälpare åt ståthållaren på Kalmar slott
samt behöll samma post under Johans regering.
På Kalmar stannade han till 1583, men hade
redan året förut blifvit förordnad till lagman på
Öland. Sex år senare upptog Johan honom
bland Svea rikes råd och utnämnde honom 1590
till lagman i Västmanland, Dalarne och Bergslagen.
Hos Johan stod han i mycken gunst och
användes till åtskilliga förtroendevärf. Efter Johan
III:s död slöt han sig till de rådsherrar,
som 1592 med hertig Carl ingingo föreningen till
styrelsens förande under Sigismunds frånvaro i
Polen. R. var bland dem, som underskrefvo Uppsala
mötes beslut, och deltog äfven i rådets allvarsamma
föreställningar till Sigismund 1593 och
1594. Död helt plötsligt d. 9 juli 1594. Rörande
anledningen till hans död uppkom det underliga
ryktet, att han skulle af hertig Carl fått sin
bane. R. skulle nämligen vid något tillfälle, då
hertigen varit vred, så eftertryckligt fått smaka
hans silfverhammare, att han däraf afled.
I alla händelser hvilar ett visst mörker öfver orsaken
till R:s plötsliga död. Hertigen visade
sig högst uppbragt öfver det utspridda ryktet
och vidtog kraftiga åtgärder för att rentvå sig
från den gjorda beskyllningen.
Gift å 1570-talet med Brigitta Gabrielsdotter (Oxenstierna).
2. Ribbing, Lindorm, riksråd. Född på
Svansö i Älfsborgs län d. 25 april 1569; den föregåendes
brorson. Föräldrar: ståthållaren å Vadstena
slott Peder Ribbing och Märta Jonsdotter
Oxehufvud.
Nämnes i ungdomen Johan III:s
»fanjunkare» och erhöll vid tjugufem års ålder fullmakt
såsom häradshöfding i Seminghundra härad
af Uppland. 1604 utnämndes han till hofmästare
och råd hos hertig Johan af Östergötland, blef året
därefter befallningsman öfver Vadstena stad och
län samt 1615 lagman i Östergötland. Tre år
senare förordnades han till landshöfding i Östergötland
och upphöjdes till riksråd 1624. S. å
finner man honom såsom en af de fyra kommissarier,
som under Axel Oxenstiernas ledning
afslöto traktaten med Danmark i Sjöared.
Död den 1 april 1627.
Den 24 sept. 1598 sändes
han af hertig Carl till Sigismund, som då låg i
Linköping, med ett fredsförslag, och kom därigenom
att utöfva något inflytande på utgången
af slaget vid Stångebro. R. hade nämligen ännu
icke lämnat konungens högkvarter, då hertigens
skaror tidigt följande morgon anryckte mot Stångån.
Under den hetaste striden, då Sigismunds folk
begynte vika och Johan Gyllenstierna med adelsfanan
skyndade till undsättning, ropade R., som
i detsamma kom ridande ur staden, att adelsfanan
borde stanna såsom vakt kring konungens person.
Som detta ansågs som en order af Sigismund,
stannade Gyllenstierna overksam, och detta
uppskof afgjorde i icke ringa mån hertig Carls
seger.
Gift 1605 med Märta Bonde.
3. Ribbing, Seved, riksråd och riksskattmästare.
Född på Fästered i Västergötland »fastlagssöndagen»
1552; den föregåendes farbror och
broder till R. 1.
Af Johan III, i hvars tjänst
R. redan 1580 var anställd, åtnjöt han mycken
ynnest. Hugnad af honom med stora förläningar
i Västergötland, var han 1588 anställd
såsom lagman därstädes och utnämndes 1591 till
konungens hofmarskalk. Efter att under de inbördes
stridigheterna med anledning af Sigismunds
tronbestigning till en början hafva hållit
sig neutral, slöt han sig sedermera till hertig Carl.
Utnämnd 1604, utan att ännu tillhöra rådet,
till »riksens öfversterentemästare», utsågs han vid
riksdagen i Stockholm 1605 till en af bisittarna
i domstolen öfver Hogenskild Bielke, men
hans namn saknas bland namnteckningarna under
domen. Vid Carl IX:s kröning 1607 officierade
R., som 1605 blifvit inkallad i rådet, såsom riksskattmästare,
i hvilken egenskap han bekräftades
af Gustaf Adolf efter dennes tronbestigning
1612. Utan att vara någon förmåga af första
ordning, var dock R. en man, som både ägde
och förtjänade sin konungs förtroende. Detta ses
bland annat däraf, att ehuru Carl IX icke sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
