Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterdahl, Henrik - Reuterholm - 1. Reuterholm, Nils Esbjörnsson - 2. Reuterholm, Esbjörn Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
e. o. adjunkt i teologiska fakulteten. Prästvigd
1825, förordnades han följande året till prefekt
vid teologiska seminariet och hugnades s. å.
med Kärrstorps prebendepastorat. Teol. doktor
1830, befordrades han tre år senare till teol.
adjunkt och kyrkoherde i Uppåkra, blef 1838
akademibibliotekarie, 1844 professor i dogmatik
och moralteologi samt kyrkoherde i Husie och
året därefter förste teologie professor och domprost
i Lund. 1852 kallades han af konung
Oscar I till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
samt innehade detta förtroendekall
till 1855, då han utnämndes till biskop och
prokansler i Lund. Icke fullt ett år efter det
han mottagit dessa förenade ämbeten erhöll han
kallelse och fullmakt att vara Svea rikes ärkebiskop.
Vid de tre riksmöten, som inföllo 1844–51,
var R. fullmäktig för Lunds stifts prästerskap. Vid
de följande ståndsriksdagarna, utom den 1853–54
hållna, satt han såsom själfskrifven ledamot
af prästeståndet och var de fyra sista dess själfskrifne
talman. Äfven i det första svenska kyrkomötet
1868 intog han platsen som själfskrifven ordförande.
Död i Uppsala d. 28 juni 1870.
Det hos R. mest framstående och tilltalande var
– människan. Aldrig, ej en gång på sin äras höjd,
glömde han, att han genom andra blifvit, hvad
han var, och betraktade sitt timliga goda endast
som ett lån till andras understöd. Mången ung
man hade honom att tacka för ett kraftigt handtag
på sin studiebana, och många behöfvande
välsignade i honom sin räddare och välgörare.
På teologiens och den historiska forskningens
fält var han en flitig arbetare, och många af
hans skrifter t. ex. hans Svenska Kyrkans
Historia del. I–IV, 1838–65 skola alltid
trots sin torra och kärfva stil hafva ett bestående
värde. För sin afhandling Öfversigt af den
behandling, som det hedniska Sveriges historia
erhållit före medlet af 17:de årh. erhöll han
Vitt. hist. och Ant. akad:s högsta pris 1833. I
Svenska akademien invaldes han 1852.
Ogift.
Reuterholm. Svensk ätt, härstammande från
en Per Gisslesson, som lefde vid medlet af
1600-talet och var fiskare under Stensjö på Nyckelön
i Mälaren. Hans sonson Nils Esbjörnsson
– se R. 1 – adlades 1708 under namnet
von Reuterholm, hvilket han ändrade till Reuterholm,
då han 1735 erhöll friherrlig värdighet.
Ätten utslocknade 1864.
1. Reuterholm, Nils Esbjörnsson, ämbetsman.
Född på Fiholms kungsladugård
i Rytterne socken i Västmanland
d. 16 sept. 1676. Föräldrar: arrendatorn
af nämnda egendom Esbjörn
Pedersson och Elisabet
Krok.
Efter idkade studier
i Västerås och Uppsala antogs
R. 1697 såsom biträde vid svenska
ambassadens kansli i Haag under de då
pågående fredsunderhandlingarna i Rijswijk, mellan
Frankrike och de mot detsamma förbundna
makterna, vid hvilka Sverige uppträdde som
medlare. Sedan han därefter med den ena af
de svenska ambassadörerna vid nämnda tillfälle,
grefve Carl Bonde, gjort en resa till England,
anställdes han s. å. vid svenska beskickningen i
Holland samt 1700 såsom kommissionssekreterare
vid Kur-Hannoverska hofvet. Fyra år därefter
medföljde han såsom kommissionssekreterare
svenska ambassadören till konungavalet i Warschau.
Knappt hade detta försiggått och Stanislaus
blifvit utropad till konung förrän staden
öfverrumplades af konung August, och hela
svenska beskickningen råkade i hans händer.
Utväxling företogs dock så fort som möjligt,
och R. uppsatte sedan nästan ensam förbundstraktaten
mellan Carl XII och Stanislaus. Efter
slutad förrättning utnämnd till k. hofsekreterare
i fält, erhöll han 1708 adlig sköld med namnet
von Reuterholm, blef två år senare krigskommissarie
och 1715 krigsråd men fortfor ända
till Carl XII:s död att bestrida befattningen som
krigskommissarie. Såsom sådan utvecklade han en
synnerligen förtjänstfull verksamhet om Vadstena
krigsmanshuskassa, hvars förvaltning han öfvertog
1719, och som genom hans välbetänkta åtgärder
snart lämnade underhåll åt ett dubbelt
större antal gratialister än förut. 1732 förordnades
han till landshöfding öfver Stora Kopparbergs
län och upphöjdes 1735 till friherre, då han
bortlade von framför namnet samt förflyttades
slutligen 1739 till landshöfding öfver Nerkes och
Värmlands län. Själf utrustad med stor bildning,
gynnade han vetenskaper och deras idkare, bland
hvilka senare Linné var en af dem, som hade
att fägna sig af hans understöd och välvilja.
Vorden blind på sin ålderdom, tog han 1756
afsked och afled samma år i Örebro.
Gift 1708 med Hedvig Sofia Leopolden från Hannover.
2. Reuterholm, Esbjörn Kristian, riksråd. Född
d. 12 mars 1710; den föregåendes
son.
Anställd 1728 såsom e. o.
kanslist i Generalförrådskassakontoret
i Krigskollegium, öfvergick
R. följande år till samma
tjänstegrad i Justitierevisionen.
Härmed var emellertid hans tjänstemannabana
afslutad, om man
undantager, att han en kortare tid var vikarierande
lagman i Skåne samt att han vid vissa
tillfällen var sin fader behjälplig vid skötandet
af dennes landshöfdingssyssla. Utnämnd 1739 till
hofjunkare hos drottning Ulrika Eleonora, blef
han kammarherre 1744. Så snart han nått laga
ålder, hade han börjat deltaga i riddarhusets debatter
och framträdde redan 1734 som en oförfärad
kämpe mot samvetstvång och kyrkliga förföljelser.
Lika energiskt motsatte han sig vid
1740–41 års riksdag det så lättsinnigt inledda
kriget mot Ryssland. Sedan han 1744 ingått giftermål
med friherrinnan Maria Gyllenstierna, drog
han sig tillbaka från hoftjänsten, erhöll vid afskedet
hofmarskalks titel samt tillbragte omkring tjugu
år, först på Tunbyholm i Skåne, och efter 1753
på sin egendom Svidja i Finland. Här ansågs han
för i hög grad besynnerlig och skall långa tider
uppehållit sig i skogarna, utan att se eller tala
vid någon människa. Dock var han icke sysslolös,
utan hans tid upptogs dels af jordbrukets
skötande, dels af skriftställeri i politiska frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
