Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Rappe, Axel Emil - Raumannus, Johannes Svenonis - Reenhielm, Jacob (Isthmén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan då ingått å den militära banan och föregående
år utnämnts till underlöjtnant vid Upplands
regemente. 1861–63 genomgick han högre artilleriläroverket
vid Marieberg och blef 1863
löjtnant samt 1865 generalstabsofficer. På regeringens
uppdrag uppehållande sig i Paris vintern
1869–70, för att studera den franska krigsstyrelsens
organisation, anställdes han i maj 1870
i franska armén. Vid krigets utbrott samma år
placerades han som generalstabsofficer vid andra
armékårens andra fördelningsstab och deltog med
stor utmärkelse i dess strider, bl. a. i slaktningen
vid Gravelotte. I det blodiga slaget vid Vionville
sårades R. af en gevärskula och blef å slagfältet
af fördelningschefen marskalk Bazaine, dekorerad
med hederslegionen. Med Rhenarmén efter
slaget vid Gravelotte innesluten i Metz, lyckades
R. efter arméns kapitulation (d. 27 okt.) att undkomma
och begaf sig till norra Frankrike, hvarest
den s. k. Nordarmén då höll på att organiseras.
Såsom adjutant hos general Lecointe deltog han
i hela dess ärorika fälttåg och bevistade icke
mindre än 12 fältslag och träffningar. Efter afslutande
af vapenstilleståndet i jan. 1871, anställdes
R. som adjutant hos befälhafvaren öfver Algeriet
och deltog i 5 träffningar mot de upproriska
arab- och kabylstammarna. Vid den sista af
dessa vid Youkouss (d. 25 mars 1871) förde han
en sviktande jägarbataljon fram till förnyadt anfall
och afgjorde slagets utgång till förmån för
fransmännen samt blef med anledning häraf omnämnd
å dagordern för visad tapperhet. I det
i april s. å. började fälttåget mot stammarna i
Stora Kabylien deltog R. i 18 drabbningar, bl. a.
det blodiga slaget vid Ischeriden (d. 24 juni).
1871–72 bevistade han italienska arméns höstmanövrer.
R., som 1870 blifvit kapten i svenska
armén, lämnade i okt. 1872 sin tjänstgöring i
Frankrike och återvände till Sverige, där han
1873 blef kapten och 1874 major vid generalstaben
samt 1879 öfverstlöjtnant och 1882 öfverste
och chef för Bohusläns regemente. Omedelbart
därefter förordnades han att med chefs makt och
myndighet föra befälet öfver generalstaben, hvilket
chefskap 1885 öfvergick till ordinarie, samtidigt
som R. utnämndes till generalmajor i armén.
Under tiden hade R. varit ledamot af flera kommittéer,
bl. a. 1880 års stora landtförsvarskommitté,
samt utarbetat och afgifvit yttranden öfver
en mängd viktiga försvarsfrågor. Han hade äfven
tillkämpat sig ett framstående namn som
militärskriftställare genom såväl afhandlingar och
uppsatser i Krigsvetensk.-akad. tidskrift och handlingar
som de i bokform utgifna Franska arméns
fälttåg 1870–71, 1874 och Hvad innebär
det kungl. härordningsförslaget? 1883. Då
han därjämte deltagit i utarbetandet af det härordningsförslag,
som 1891 första gången framlades
för riksdagen, ansågs han, sedan detta följande
år för andra gången förkastats, vara, om
någon, ägnad att föra det fram till seger och
kallades d. 22 juni 1892 till statsråd och chef för
landtförsvarsdepartementet. En urtima riksdag
sammankallades å hösten samma år och vid
denna lyckades R., mot vederlag af grundskatternas
fullständiga afskrifning samt motsvarande
lindringar i rustnings- och roteringsbördan, få
antagen en härordning med 90 dagars öfning för
de värnpliktiga samt bildande af åtskilliga nya
regementen m. m. R., hvilken i dec. 1892 hugnades
med generallöjtnants värdighet, åtnjöt ock
vid denna tid stor tillit af representationen, hvilken
under de följande åren gaf sitt samtycke
till väsentliga förbättringar i afseende på arméns
beväpning och intendenturutrustning, o. s. v. Det
goda förhållandet kallnade dock så småningom,
och R. blef tid efter annan föremål för häftiga angrepp
för bristande öppenhet och maktfullkomlighet.
Slutligen afgick han d. 27 okt. 1899
från sin statsrådspost och återtog chefskapet för
generalstaben. R., hvilken 1873 blef led. af
Krigsvetensk.-akademien, innehar sedan 1903 generals
värdighet och är sedan 1904 serafimerriddare.
Gift 1875 med Anna Sandahl, dotter
till prof. O. Th. Sandahl (se nedan).
Raumannus, Johannes Svenonis, präst, lärd.
Född i Raumo socken i Finland omkr. 1570.
Fadern Sven Bertilson, sedermera proviantföreståndare
i Finland, var då fogde.
R. studerade
i Wittenberg och blef där fil. magister 1597 med
första hedersrummet. Samma eller följande år utnämnd
till professor i matematik vid universitetet i
Uppsala, blef han 1600 tredje teol. professor. För
att fortsätta sina studier begaf han sig 1601 utrikes
och befordrades 1604 till pastor primarius
i Stockholm. S. å. hedrades han med diplom
såsom teologie doktor i Marburg, den förste
svensk, som ernått denna värdighet efter reformationen.
Hans verksamhet i hufvudstaden
förändrades likväl snart till en helt ny vid Uppsala
universitet, där han 1610 förordnades såsom
»tillsyningsman och öfverste-läsemästare», innefattande
en prokanslers åliggande, jämte föreläsningsskyldighet
såsom professor primarius.
Härigenom kom han i tillfälle att gagna både
med sin lärdom och sitt personliga anseende. I
de upphetsande stridigheter, som vid denna tid
föreföllo mellan Messenius och Johan Rudbeckius
och hvilka väsentligen voro framkallade af de
båda lärda männens ömsesidiga afund och täflan
om de studerandes hyllning, ställde sig R. på
den förres sida. Däraf föranleddes Gustaf Adolf
att 1612 förordna om årligt ombyte af rektoratets
innehafvare. Också kvarstod R. icke längre
än till febr. 1613 såsom rektor. Han afled 1614.
Gift 1605 med Margareta Eriksson.
Reenhielm, Jacob (Isthmén), militär, riksantikvarie.
Född i Uppsala 1644; son af d. v. professorn,
sedermera prosten och kyrkoherden i Örebro
Isak Isthmenius och Anna Gestricius.
Efter Isthmenii död gifte modern om sig med den lärde
fornforskaren Olof Verelius, under hvars tillsyn
och ledning sonen erhöll sin akademiska bildning.
Krigarståndet tyckes dock för den unge Isthmén
haft större lockelser än de lagrar, som vinkade
på den lärda banan. Han inskrefs därför i
armén och hade där fortgått till löjtnant, när
han 1675, antagligen på sin styffaders förord,
befordrades till riksantikvarie. Fyra år därefter
afsade han sig emellertid nämnda befattning och
ingick 1679 åter i krigstjänst. Det var först
efter det han andra gången inträdt i militärståndet,
som han lämnade några spår af vetenskaplig
forskning, i det han utgaf <i>Torsten Wikingssons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
