Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyk, Louise - Pålman, Otto Fredrik - 1. Quensel, Konrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
debuterade P. 1874 på K. teatern som Agata i »Friskytten»
och Elvira i »Don Juan». Hon studerade
sedermera i Paris för m:me Viardot,
hvarpå hon erhöll engagement i Stockholm och
utförde Elvira i »Den stumma», Nattens drottning
i »Trollflöjten» och Isabella i »Robert».
Hon kreerade äfven titelrollen i Ölanders »Blenda».
1877 studerade P. för Trivulsi i Milano
och Stockhausen i Frankfurt, konserterade 1878
hemma samt erhöll engagement i Covent Garden
i London. Mellan säsongerna konserterade
hon, mest i oratorier. 1882 uppträdde hon i
Stockholm som Agata, Norma, Aida och Leonora
i »Trubaduren». Hon ingick 1884 äktenskap
i Newyork med en engelsk officer, William
Newson, och var under 6 år bosatt i Amerika
där hon konserterade på flera ställen i Förenta
staterna. Återkom 1890 till Sverige, där hon
sedan fört privatlif. P:s röst var synnerligen
stor och erinrade om fru Michaelis, ehuru den
var sprödare.
Pålman, Otto Fredrik, militär, politiker. Född
d. 24 mars 1785. Föräldrar: kaptenen Johan
Magnus Pålman – af en från Westfalen härstammande,
1650 på svenska riddarhuset introducerad,
adlig ätt – och Margareta Helena Stålhammar.
Kadett vid Karlberg 1798, utnämndes P.
1802 till fänrik vid Lifregementets värfvade infanteribataljon,
där han 1803 befordrades till
löjtnant. 1809 öfverflyttad i samma egenskap till
af Palénska regementet, utnämndes han 1810
till kapten vid andra lifgardet och blef 1812
adjutant hos kronprinsen Carl Johan. P., som
förut bevistat 1808–09 års krig i Finland och
Västerbotten, deltog äfven i 1813–14 års fälttåg
i Tyskland och Norge samt blef 1813 major
och 1817 öfverstelöjtnant i armén. Konstituerad
att som vice landshöfding utreda ett balansmål
i Nyköpings län 1819, blef P. extra ledamot i
krigskollegium 1821 och förordnades till vice
landshöfding i Östergötlands län d. 15 jan.
1822. Sannolikt hade en än mera lysande bana
varit honom förbehållen, om ej döden kommit
emellan redan d. 8 maj 1822 i Linköping.
Utan tvifvel böra dessa snabba framgångar ses
i samband med P:s parlamentariska verksamhet.
Redan vid 1809–10 års riksdag fäste han genom
sin motion om undersökning af de högre
ämbetsmännens förhållande under tiden efter 1800
vid sitt namn en uppmärksamhet, som hans efterföljande
uppträdande var ägnad att ytterligare
skärpa. Högsinnad och varmhjärtad, kastade sig
nämligen P. ofta med ungdomlig hänförelse in i
diskussionen och vann snart erkännande som en
af riddarhusets vältaligaste och kunskapsrikaste
debattörer. Också blef han vid riksdagens slut
vald till statsrevisor och ledamot af riddarhusdirektionen,
där han hade säte till 1814. Vid
urtima riksdagen i Örebro 1810 var han ledamot
af statsutskottet, liksom vid 1815 och 1817–18
års riksdagar. 1815 ånyo vald till statsrevisor,
rönte P. s. å. den för en person af ej
fyllda trettio års ålder ovanliga hedern att insättas
i talmanskonferensen. Vid samma riksdag
knöt han vid sitt namn äran af en, för en man
af hans upplysta tänkesätt naturlig, kraftig opposition
mot från borgarståndet utgångna försök att
förbjuda judarne att inflytta och vistas i riket.
Hans memorial i ämnet på riddarhuset, som
gaf anledning till en långvarig och upphetsad
fejd i tidningar och broschyrer, hade ock åsyftad
verkan. Vid 1817–18 års riksdag, då han ånyo
hade plats i talmanskonferensen, vittnade det
ena förtroendeuppdraget efter det andra om de
stora och välförtjänta sympatier, P. förvärfvat
inom sitt stånd. Han valdes då bl. a. till kommitterad
för tryckfrihetens vård och till fullmäktig
i riksgäldskontoret.
Gift 1821 med
Aurora Eva Sofia Stenhammar, dotter af den
frisinnade riksdagsmannen i prästeståndet, dr
Mattias Stenhammar (se nedan), i hennes första
gifte, efterlämnade P. inga barn.
1. Quensel, Konrad, astronom, universitetslärare.
Född i Stockholm d. 16
april 1676. Föräldrar: assessorn
vid hofrätten i Åbo J. V. Quensel
och Maria Broms.
Q:s akademiska studier begynte i Uppsala
och fullföljdes vid universitetet
i Åbo, där han vid aderton
års ålder erhöll lagerkransen
samt 1695 blef docent. Från denna tid ägnade
han sig förnämligast åt de matematiska vetenskaperna
och utnämndes, efter att ha utgifvit
och försvarat en akademisk afhandling De indifferentissima
ethica, till adjunkt i filosofiska
fakulteten 1702. Tvenne år senare blef han af
akademiska senaten i Pernau föreslagen till
mathes. professor därstädes och utnämndes af
Carl XII till detta ämbete, med hvilket han 1705
fick förena räntmästaretjänsten vid akademien.
Sedan han i sex år med nit och skicklighet
handhaft dessa båda ämbeten, måste han för de
inbrytande ryssarna lämna Livland och öfverresa
till Stockholm, där han möttes af en annan
fiende – pesten. Hans maka Anna Wallvik
och en son föllo offer för farsoten. Nedtyngd af
sorg och förtviflande om sin framtida utkomst,
emottog han i maj 1712 konungens i Bender
daterade fullmakt att vara mathes. professor i
Lund. Det rykte för lärdom och redbarhet, som
föregått honom dit, rättfärdigade han på ett utmärkt
sätt under hela sin läraretid, hvilken först
afbröts af döden d. 13 jan. 1732.
Djupt bevandrad i sitt ämne, förstod han göra sina föreläsningar
icke allenast lättfattliga, utan äfven
intresseväckande för sin åhörarekrets, som i talrikhet
täflade med Ihres, Rydelii och andra berömda
föreläsares. Hans efterlämnade skrifter
röja en man af mångsidig bildning till och med
i ämnen, som för en vetenskapsidkare den tiden
eljest voro främmande, såsom skön konst, konsthistoria
o. d. Med förkärlek ägnade han sig
emellertid åt kalendariografien, hvartill den kalenderreform,
som i början af 1700-talet begynte
ifrågasättas i Sverige gaf honom en yttre anledning.
För att göra allmänheten förtrogen
med betydelsen af denna reform, utgaf han en
lärobok i tidräkningen, benämnd Computus
cyclicus verus. Arbetet, som saknar årtal, anses
dock vara författadt omkring 1730. Nämnda år
finnes i »Acta literaria Sueciæ» III införd en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
