Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Palmstierna, Nils - 2. Palmstierna, Nils Fredrik - 3. Palmstierna, Carl Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framläggande af sina meningar, arbetsam och ihärdig,
när det gällde att vinna ett mål, men skyggade
ej tillbaka för några ytterligheter och ville ej
unna politiska motståndare lagens skydd.» (C. G.
Malmström.) Detta hans skaplynne framträdde
tydligast under riksdagen 1746–47, då P., som
var medlem af sekreta utskottet och under dess
fortgång blef riksråd, under förföljelserna mot
Springer och Sam. Åkerhielm städse yrkade på de
mest hänsynslösa åtgärder. Under det följande
decenniet satte han kanske i högre grad än de
flesta sin prägel å Hattpartiets styrelse och var
en af dem, hvilka mest energiskt 1757 framdrefvo
krigsförklaringen mot Preussen. Då emellertid
angifvelser om upprorstendenser ingått
från Dalarne, tillsattes en extra förräderikommission
under ordförandeskap af P., som på ett för
hans minne mindre hedrande sätt uppmuntrade
hemliga angifvelser, använde tortyr m. m., utan
att något egentligt framkom, som rättfärdigade ett
sådant förfarande. Oviljan såväl häröfver som öfver
det gagnlösa kriget och därmed i släptåg följande
finansiell oreda blef vid den följande riksdagen
1760-62 nog stark, för att Hattarne, i
hopp om att därigenom kunna hålla sig kvar
vid makten, till motståndarne som syndabockar
utlämnade de mest hatade, bl. a. Palmstierna,
hvilken 1761 förklarades som riksråd förverkat
ständernas förtroende. Visserligen togo sakerna
sedermera under riksdagens pröfning en annan
vändning och P. inbjöds återtaga sin plats i rådet,
hvilket dock af honom afböjdes. Samtidigt nedlade
han det kansläriat öfver Lunds akademi, han sedan
1752 med berömmelse utöfvat. P., som 1747
erhållit friherrlig värdighet, afled å Sörby i Norrbyås
socken i Nerike d. 10 febr. 1766.
Gift 1752 med grefvinnan Anna Kristina Lagerberg,
dotter af riksrådet Sven Lagerberg (se II: 3).
2. Palmstierna, Nils Fredrik, diplomat, politiker.
Född d. 1 dec. 1788; den
föregåendes sonson. Föräldrar:
öfversten, frih. Måns Palmstierna
och friherrinnan Beata
von Essen, dotter af frih. F. U.
von Essen (se I: 313).
Återkommen från Tyskland, där han
under enskild lärare besökt universiteten
i Greifswald och Göttingen, inskrefs P.
1805 som student vid Uppsala universitet och aflade
därstädes följande året kansliexamen. Redan
förut, 1804, utnämnd till fänrik vid Bohusläns
regemente, avancerade han inom nämnda kår till
löjtnant 1808 och kapten 1812. Härmed slutade
hans egentliga militära bana, ehuru han fortfarande
kvarstod i armén, där han slutligen 1843
upphann graden af generallöjtnant. Med det
nya statsskicket 1809 hade en ny bana öppnat
sig för P., då han s. å. inträdde såsom andre
sekreterare i konungens kabinett för utrikes brefväxlingen.
Redan året därefter afgick han såsom
legationssekreterare vid svenska beskickningen
till Berlin, hvarifrån han 1816 förflyttades i
samma egenskap till österrikiska kejsarhofvet.
Här förordnades han, såsom det säges på furst
Metternichs särskilda anhållan, till svensk minister
1818 och förestod samma post till 1820,
då han transporterades såsom svenskt sändebud
till hofvet i Petersburg. Hans för Sverige hedrande
och gagnliga verksamhet på denna plats
fortfor ett fjärdedels århundrade, under hvilken
tid han inom hofvet befordrades till öfverstekammarjunkare.
1845 blef han emellertid rappellerad,
hvartill anledningen närmast var att söka
i den ytterligt konservativa riktning, hvari P. uppträdt
under 1844–45 års riksdag och hvilken
vid flere tillfällen stod i bestämd opposition mot
de politiska vindar, som från och med Oscar I:s
regering börjat blåsa å högsta ort. Han afgick
då äfven från sina öfriga befattningar och bosatte
sig i Hamburg, där han afled d. 11 juni 1863.
Gift med Kristina Håkansson.
3. Palmstierna, Carl Otto, militär, politiker.
Född på Årebergs bruk i Västergötland
d. 27 nov. 1790; den
föregåendes broder.
Från barnaåren bestämd för den militära
banan, genomgick P. Karlberg,
utnämndes 1807 till kornett
vid Västgöta dragonregemente;
och bevistade fälttågen i Pommern
s. å. samt 1808-09 vid norska gränsen.
Sistnämnda år befordrad till löjtnant, transporterades
han 1812 till Skånska husarregementet,
utnämndes 1813 till ryttmästare i armén och
blef s. å. kapten vid Värmlands fältjägareregemente.
Han bevistade därefter 1813–14 fälttågen
i Tyskland, Nederländerna och Norge och
tjänstgjorde, efter Norges förening med Sverige,
ett par år såsom adjutant hos riksståthållaren
i Kristiania. Efter att 1816 ha blifvit anställd
vid generalstaben, avancerade han inom densamma
till öfverste 1828 och utnämndes 1835
till öfverste och chef för Västmanlands regemente.
Året därefter erhöll han konungens fullmakt
såsom generaladjutant, sedan han några
dagar förut blifvit utnämnd till landshöfding i
Östergötland.
Allt ifrån riksdagen 1823, då
han gjorde sitt inträde på den parlamentariska
banan, var P. en af riddarhusets stödjepelare i
aristokratisk-konservativ riktning och högt uppburen
af majoriteten inom sitt stånd. Af detsamma
insattes han under följande riksdagen 1828–30
till ledamot af statsutskottet och var vid riksdagen
1834–35 samma utskotts ordförande, hvarjämte
adeln valde honom till ledamot af 1832 och
1837 års statsrevisioner, bägge gångerna som ordförande.
Vid den minnesvärda riksdagen 1840–41
var P. landtmarskalk och kom därvid ofta i häftiga
sammanstötningar med oppositionen, Han
var äfven ifrågasatt att inträda i statsrådet,
hvilket dock strandade på konungens motstånd
mot vissa från P:s sida gjorda förbehåll. Vid
riksdagens slut blef han serafimerriddare. Vid
1844–45 års riksdag blef han åter ordförande i
statsutskottet och fortfor att utöfva ett stort inflytande
inom riddarhusets konservativa fraktion, tills
han 1851 kallades till statsråd och chef för finansdepartementet,
i hvilken egenskap han fungerade
till 1856. P:s statsrådstid utmärktes af bl. a.
införandet af medelporto, elektriska telegrafer
och järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års
brännvinslag och förordning om skatteförenkling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
