Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Oxenstierna, Johan Gabriel - 11. Oxenstierna, Göran Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tal på kronprinsens födelsedag, tryckt i »Vitterhetsnöjen»
III 1772. Genom Gyllenborgs inflytande
erhöll han 1770 anställning som biträdande
kommissionssekreterare i Wien. Fyra år senare,
efter det han 1772 blifvit ordinarie sekreterare,
hemkallades han från sin diplomiska post och
utnämndes till andre sekreterare i Presidentkontoret
samt till kammarherre. Under hans
bortovaro hade i 3:e delen af »Vitterhetsnöjen»
förutom det förenämda talet, intagits andra dikter
af honom såsom Morgonen, Vid Adils död
m. fl., genom hvilka hans skalderykte ytterligare
stadgades. Genom sin ställning som kammarherre
fästes han vid Gustaf III:s hof, där hans
skaldebref, epigram och tillfällighetsvers ej ringa
bidrogo att förhöja de fester, som under de första
åren af Gustaf III:s regering följde hvarandra i
en oafbruten kedja. Att han skulle göra sig
den vittra och för fransk bildningston svärmande
konungen synnerligt bevågen, var så mycket naturligare,
som O. utgjorde ett enstaka och därtill
ganska glänsande exempel på en svensk skald
med förmåga att dikta äfven på franska. Också
erhöll han det ena profvet efter det andra på
konungens välvilja och uppskattning af hans intelligens.
Sålunda sände honom konungen 1778
med hemliga uppdrag för hans räkning till åtskilliga
tyska hof, 1782 blef han en af rikets
herrar, 1783 öfverstekammarherre och 1785 e. o.
ledamot af Kanslikollegium. Under tiden hade
allmänheten haft tillfälle att förnya bekantskapen
med hans skaldeskap genom bl. a. hans Ode
öfver Gustaf Adolfs död 1777 och hans af
Regnér i »Svenska Parnassen» intagna Ode öfver
hoppet, Ode öfver ödet m. fl. När Gustaf 1786
instiftade Svenska akademien, kallade han O.
att intaga ett rum bland de aderton. S. å. utnämndes
han till riksråd och förordnades att
jämte frih. E. De Geer förestå kanslipresidentsämbetet.
Vid rådets upplösning 1789 utnämndes
han till öfverste-marskalk hos drottningen, blef
ledam. af regeringen under konungens frånvaro i
kriget samt 1792 riksmarskalk och ledamot af Allmänna
ärendenas beredning. Efter Gustaf III:s död
kvarstannade han väl vid hofvet men afsade sig
sina öfriga befattningar. I det Äreminne, han
1794 föredrog i Svenska akademien, fick den
hängifne gustavianen gifva högstämda uttryck åt
den djupa sorg och saknad, tjusarkonungens bortgång
väckt i hans bröst. Det var ock med den
pietetsfullaste omsorg, han besörjde utgifvandet
af Gustaf III:s samlade skrifter. O. var sedan
1804 ledamot af Vetenskapsakademien och tillhörde
för öfrigt nästan alla vittra, lärda och
patriotiska samfund i riket.
Död i Stockholm d. 29 juli 1818.
Såsom skald vann O. sin
största berömmelse genom sin, småningom utarbetade
och styckevis meddelade, stora diktcykel
Dagens stunder, på hvilken hela nationens
uppmärksamhet riktades genom Kellgrens lyckönskningssång.
Lika stort anseende skänkte samtiden
hans senare Skördarna, ett didaktiskt beskrifvande
skaldestycke i nio sånger, som egentligen
är en mängd skilda taflor, konstfärdigt
sammanflätade till ett yttre helt. Till de berömdare
af skaldens öfriga stycken höra äfven,
utom de i det föregående nämnda sångerna,
Oskuldens religion, Sagan om Disa samt åtskilliga
hans Skaldebref. O. uppträdde äfven
såsom dramatisk författare, dock blott af tillfällighetsstycken
utan annat anspråk än att räknas
som sällskapsnöjen för några flyktiga stunder.
Ganska lustig är emellertid den mera utarbetade
prologen Poeten i Mariefred 1783.
Äfven såsom minnestalare var O. ganska alsterrik,
ehuru mindre framstående. Sina sista lefnadsår
ägnade han åt öfverflyttandet till vårt
språk af Miltons »Förlorade paradis» och Tassos
»Befriade Jerusalem», hvilket senare arbete dock
blef ofullbordadt. Tegnér, som efterträdde honom
i Svenska akademien, har tecknat hans
skaldegenius sålunda: »O. var född för skaldekonsten.
Lättrörlig i yttersta grad, var hans
känsla tilläfventyrs mera öm än stark, mera vidt
omfattande än djupt inträngande. Hans poesi
var sentimental, men icke i ordets vanfrejdade
bemärkelse.
I allmänhet var hans tanke
mera klar än djup, mindre dristig än fin och
stundom nästan epigrammatiskt tillspetsad. Han
var rikare på bilder än på idéer; han var mera
originell i framställningen än i uppfinningen. I
språket hade han mera ledighet än kraft, mera
rikedom än eftertryck, mera sirlighet än korrektion.
Jämför man honom med hans bägge äldre
vänner, med Creutz och Gyllenborg, så var han
måhända ej så innerlig och så genomglödgad af
poetisk eld som Creutz; han var icke så väldig
och allvarlig som Gyllenborg; men han var mera
lysande än den förra och oändligt rikare och
böjligare än den senare».
O:s samlade arbeten utkommo i 4 delar 1805–15, och hafva
sedan blifvit utgifna i nya upplagor. Stycken
af O:s på franska skrifna dagböcker 1766–68
finnas återgifna i O. Eneroths »Några drag ur
skalden Oxenstiernas ungdomshistoria», införd i
»Litteratur och konst», 2:a saml. 1876. Hans
Dagboksanteckningar åren 1769–71, innehållande
äfven många af O:s tidigaste dikter utgåfvos
1881 af G. Stiernström. En lefnadsteckning
öfver O., författad af C. D. af Wirsén, är
införd i Sv. Akad. Handl. för 1885.
Gift 1791 med Lovisa Kristina Wachschlager.
11. Oxenstierna, Göran Ludvig, militär, vitter.
Född d. 4 juli 1756; den föregåendes broder.
O. hade såsom gosse blifvit upptagen till page i
Lovisa Ulrikas hof, hvarefter han 1774 utnämndes
till fänrik vid lifgardet och 1778 befordrades
till löjtnant. Förflyttad 1782 såsom kapten till
Österbottens regemente, utnämndes han 1785 till
major och deltog på denna grad i 1789 års fälttåg,
hvarunder han blef svårt sårad. 1793 begärde
och erhöll han afsked ur krigstjänsten
och afled i Stockholm d. 1 okt. 1804.
Lifvad af sin brors föredöme, kanske också berörd af
någon fläkt af hans ande, ägnade O. sina lediga
stunder åt vittert författarskap och eröfrade
1790 Svenska akademiens med »stora priset»
jämförliga s. k. Plutarkpris för Lefvernesbeskrifningar
öfver grefve Magnus Stenbock och hertigen
af Villars, hvilken skrift finnes införd i
Sv. akad:s »Handl. ifrån 1786, 3:e del.»
Han har äfven lämnat en lyckad öfversättning af »R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
