Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyberg, Ivar Gustaf Julius - Nyberg, Julia Kristina - Nyblæus - 1. Nyblæus, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1891 blef ledamot af Konstakademien. N., som
från 1882 utställt på »Salonen» i Paris, har utfört
ett ganska stort antal arbeten i olja, akvarell
och pastell. Särskildt har han gjort sig
känd såsom den där anställt och i sina taflor
gifvit vittnesbörd om oaflåtliga iakttagelser öfver
dagsljusets eller eldskenets lek i en interiör. I
Nationalmuseum är han representerad med den
mycket bekanta oljetaflan En tecknare, förskrifvande
sig från 1884 och framställande artisten
V. Andrén vid hans arbetsbord, samt pastellen
En hemlighet, utförd 1890. Pastellmålning
är för öfrigt ett konstnärsområde, där
N. åstadkommit flera gedigna porträtt och genrebilder,
de senare med förkärlek framställda i
eldskensbelysning. I Konstakademien finnes ett
af honom förtjänstfullt utfördt porträtt af professor
J. A. Malmström.
Nyberg, Julia Kristina, skaldinna. Född vid
Skultuna mässingsbruk i Västmanland
d. 18 nov. 1785. Föräldrar:
bruksinspektören Per
Svärdström och Beata Elisabet
Almgren.
Såsom barn var fru N. en förtjust åhörarinna af de
gamla folkvisorna, med hvilkas
melodier modern och husfolket
ofta lifvade sina göromål, och ansåg själf vid
äldre år, att dessa intryck varit af stort inflytande
på hennes slumrande poetiska anlag.
Tretton år gammal, förlorade hon nästan på en
gång båda sina föräldrar och skickades 1800 af sin
förmyndare, bruksägaren C. J. Adlerwald, till
en ansedd pensionsinrättning, som den tiden
hölls i Stockholm af en emigrant, marquis Dariès
och dennes hustru, och i hvilken hon efter
genomgången kurs blef medlärarinna. Redan då
utgjorde läsningen af våra äldre svenska skalder
hennes älsklingsnöje och framkallade från hennes
sida små vitterhetsförsök, med hvilka dock endast
hennes närmaste omgifning fick göra bekantskap.
Det äktenskap, hon 1809 ingick med
handlanden Johan Henrik Asping, blef olyckligt
och upplöstes efter några år. Kort därpå eller
1816 uppträdde hon offentligen under det antagna
namnet Euphrosyne med några stycken i
Atterboms »Poetisk kalender». Det vänliga bifall,
som mötte dessa hennes lyras förstlingar,
och de litterära bekantskaper, de föranledde, bestämde
henne för att fortgå på den beträdda
banan. 1822 utgaf hon en egen samling poem
under titeln Dikter af Euphrosyne och s. å.
ett särskildt dramatiskt poem Vublina. Hon
hade då nyligen blifvit i äktenskap förenad med
bruksinspektören vid Skultuna Vilhelm Nyberg,
en både i lekamligt och intellektuelt hänseende
ovanligt väl utrustad ung man, hvilken genom
det förståndiga sätt, hvarpå han behandlade sin
fantasirika maka, beredde henne en äktenskaplig
lycka, som knappast stördes genom saknaden af
barn. Sex år därefter utkom 2:dra bandet af
hennes lyriska stycken: Nyare Dikter af Euphrosyne
1828. Dessa hennes diktsamlingar omtrycktes
1832 med några uteslutningar och
nya tillägg och utgåfvos under titel Samlade
Dikter af Euphrosyne. 1840 utgaf hon tillsammans
med Dahlgren Sylfiden, poetisk kalender,
som efterföljdes af ett 3:dje band Nya
Dikter af Euphrosyne 1842. Euphrosynes skaldegenius
utmärker sig för en innerlig och varm
känsla och en liflig fantasi, som ofta, med sitt
naturmystiska djupsinne, påminner om Atterbom.
Mindre rik och känslofull än denne, öfverträffar
hon honom likväl i åskådlighet och en frisk
naturlig täckhet. Till hennes yppersta stycken
höra: Jungfrun i det gröna, ett mästerstycke i
poetisk genremålning, Lärkan, Trasten, Mimosan,
Liljan och spindeln, Blomsterglaset, Den
gamla örnen i bur, Julljusen, Farmors porträtt,
Nina, Jag flyr till dig, samt Christophorus,
en förträffligt dramatiserad legend.
Död å Fredriksberg vid Skultuna d. 18 april 1854.
Nyblæus. Äldste kände stamfadern Nils lefde
i slutet af 1500-talet. Efter Nyble by i Sköllersta
socken i Nerike antogs släktnamnet Nyblæus
af först hans sonson Sven, f. 1630 d. 1711 som
komminister i Sköllersta och sedermera dennes
brorson, Olof, f. 1668, d. 1730 som kyrkoherde
i Sköllersta.
1. Nyblæus, Gustaf, militär, gymnast, skriftställare.
Född i Stockholm d.
23 mars 1816. Föräldrar: justitierådet
Gustaf Nyblæus och
Hedvig Gustafva Törneman.
Efter att vid aderton års ålder
i Uppsala ha aflagt studentexamen,
ingick N. såsom underlöjtnant
vid Svea artilleriregemente
1836 och blef två år därefter underlärare
vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm.
Förflyttad som löjtnant till Dalregementet 1841,
förordnades han året därefter till fäktmästare
vid Lunds universitet och var samtidigt gymnastiklärare
vid Lunds katedralskola. Efter att
1855 hafva befordrats till kapten vid Dalregementet,
anställdes han 1862 såsom föreståndare
för Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm,
blef s. å. major i arméen, 1864 öfverstlöjtnant
med afsked ur Dalregementet och öfverste i
arméen 1872. Under åren 1850 och 1852 företog
han resor till flera europeiska länder för
att taga kännedom om den gymnastiska undervisningen
vid arméer och läroverk samt besökte
1869 Schweiz, för att studera därvarande kadettväsende
och skolornas krigsbildning. Ledamot
af kommittén för omarbetande af infanteriets
exercisreglemente samt instruktion för gymnastik
och bajonettfäktning 1869–72. Ledamot af
riksdagens Andra kammare för Stockholms stad
1873–75.
I ungdomen utgaf han tvänne mindre
diktsamlingar: Harposlag 1846 samt Johan
Banér, dikt i fem sånger 1848. Redan 1840
hade han emellertid diktat Dalkarlssången (»Jag
vet ett land»), hvilken buren af O. Lindblads
musik, utgör en våra mest kända och omtyckta
fosterländska sånger. Senare afhandla hans arbeten
uteslutande gymnastiska och militära ämnen;
de viktigaste af dem äro: Om det svenska
infanteriet och vilkoren för dess stridbarhet
1856, Undervisning i Gymnastik efter Ling
1847, Något om gymnastik och vapenöfning,
såsom medel för allmän uppfostran 1863,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
