Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörk, Jakob Henrik - Mörner - 1. Mörner, Otto Helmer von - 2. Mörner, Carl Carlsson - 3. Mörner, Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samtidens ärebetygelser saknade han dock icke. Landets
förnämsta vetenskapliga samfund, Vetenskapsakademien,
kallade honom 1749 till sin ledamot, och
Vitterhetsakademien hedrade honom 1755 med sitt pris
för hans skrift En hjältes beskrifning. Utom de nämnda
finnas af M. följande vittra arbeten: Thecla eller
den bepröfwade Trones dygd 1749–58, Åtskillige
målningar på människliga sinnen 1754, Tankespel
kalladt Eugenia eller den förwillade wälmening 1757,
Svenska enigheten, poem 1747, jämte åtskilliga mindre
tillfällighetsstycken och Åminnelsetal. För vår tids
läsare äro naturligtvis M:s romaner onjutbara genom
deras tröttande, moraliskt undervisande tendens,
svårförstådda antydningar på samtida politiska
förhållanden, brist på karaktärsteckning, löst
ihopkomna plan o. s. v. Hans förtjänst består däri,
att han, isynnerhet genom romanerna Adalrik och
Giöthilda samt Thecla, utbildat svenska prosastilen
till en prakt, som förgäfves sökes hos någon af de
andra författarne på hans tid, liksom det är hans
ära att hafva ledt allmänhetens och författares
uppmärksamhet på det rika utbyte, romanen och därmed
besläktade diktarter äro i stånd att skänka. Han afled
i Bro den 26 juni 1763. Gift 1745 med Katarina Staf.
Mörner, Ätten var tidigt bosatt i Neumark. Till
Sverige inkom ätten 1597 med Stellan Otto von M., som
naturaliserades som svensk adelsman 1627 och dog som
landshöfding 1643. Från dennes yngre son, Aron Gustaf,
härstammar adliga ätten M. En äldre son, landshöfding
Hans Georg, blef 1674 friherre och vardt stamfader för
friherrliga ätten Mörner till Morlanda – se nedan –
och dennes son Carl Gustaf blef stamfader för grefliga
ätten M. till Morlanda. Presidenten Carl Mörner, son
till M. 1, blef 1652 friherre och stamfader för den
utgångna friherrliga ätten M. till Tuna.
Tunagrenen:
1. Mörner, Otto Helmer von, ämbetsman. Född på
Zellin i Mark-Brandenburg d. 8 maj 1569 och son af
brandenburgska rikskammarrådet Ludwig von Mörner och
Katarina von Marwitz.
M. lär i ungdomen gjort
sig känd för ett häftigt och otygladt sinnelag
men förändrade sig med åren samt berömmes sedermera
för sina lyckliga naturgåfvor och hastiga framsteg
i studier. I slutet af kung Johans regering ankom
han såsom sändebud från Brandenburg men hade äfven
till syfte att utkräfva en betydlig summa penningar,
för hvilken fadern gått i borgen för en tysk köpman
Eckhardt och med sina tvenne stamgods nödgats gälda. I
Sverige blef han med välvilja mottagen af hertig Carl,
som gjorde honom till sin hofmarskalk och följeslagare
på flere af sina fälttåg. Af samme regent användes
M. sedermera i flere beskickningar till Danmark och
några tyska hof, samt utnämndes 1606 till landshöfding
och ståthållare i Åbo och 1611 till kammarråd. Död
i Nyköping 1612. Han beskrifves af Johan Skytte i
ett bref till
Elof Terserus såsom en man med mycken lärdom och
lika utmärkt för yttre skönhet som fin belefvenhet.
Gift 1604 med Maria von der Grünau.
2. Mörner, Carl Carlsson, riksståthållare. Född
på Rödjenäs i Jönköpings län d. 1 dec. 1755, den
föregåendes sonsons sonsons son. Föräldrar: hofjägmästaren,
frih. Carl Gustaf Mörner och Margareta
Fredrika Duse.
Efter genomgången kadettkurs vid
artilleriet, utnämndes M. 1772 till
underlöjtnant vid samma vapen, befordrades
1782 till löjtnant, 1787 till artillerikapten
och utnämndes sistnämnde år till kavaljer hos
d. v. kronprinsen. Det inflytande, han ansågs hafva
utöfvat på prinsen gent emot Armfelts politiska spel,
ställde honom högt i hertig Carls och Reuterholms
bevågenhet. Inom ett enda år 1794 befordrades han
efter hvartannat till öfverste och generaladjutant,
till vice guvernör hos konungen och chef för
finska artilleriregementet. Följande året öfvertog
han genom tjänstbyte Kalmar regemente och erhöll
tillika 1798 sekundchefskapet för konungens egen
grenadierbataljon. M. utnämndes 1802 till sekundchef
för Svea lifgarde,
1808 till generalmajor och efter statshvälfningen
1809 till befälhafvare för södra armén i Skåne. Blef
1811 vice guvernör och militärbefälhafvare i
Pommern, 1812 general och serafimerriddare och
utnämndes sistnämnda år till öfverståthållare
i Stockholm. De fyra år, han handhade
denna viktiga befattning, utmärktes af en mängd
gagneliga åtgärder till hufvudstadens bästa och
befästade hans minne som en bland Stockholms stads
utmärktaste styresmän. Under tiden utnämndes han
af konungen till en af rikets herrar 1814, till
landtmarskalk vid riksdagen i Stockholm 1815
och till fältmarskalk 1816. Sistnämnda år
förordnad till riksståthållare i Norge, tillvann
han sig genast norrmännens stora tillgifvenhet,
och då han efter tvenne år 1818 afgick från
denna sin post, var det med «Nationens Agtelse og
Erkjendlighed for den Dygtighed och hæderlige
Nidkjærhed, hvormed han havde bestyret
de ham anbetroede Embeder». Då han afträdde
från riksståthållareskapet, nedlade han äfven
sina öfriga ämbeten och nedsatte sig på ett
landtställe i närheten af hufvudstaden. Han afled
i Stockholm d. 24 juni 1821. M. blef
1800 grefve, men slöt själf sin grefliga ätt,
M. till Tuna.
Gift 1810 med Charlotta Arfvedson.
3. Mörner, Ludvig, biskop. Född på Rödjenäs i Björkö
socken af Växiö stift d. 6 dec. 1764; den föreg.
bror.
»Af börd och yttre omständigheter» valde
M. till en början krigarens yrke och inträdde 1774
som kadett vid artilleriet. Under det han fortgick
till styckjunkare och därefter till
fänrik vid Södermanlands regemente, fortsatte han sina
studier, blef student i Uppsala 1786 och filosofie
magister därstädes 1791. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
