Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindsköld, Erik - Lindstedt, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet hos konung Carl X, som valde
honom till lärare för sin erkända son, den unge
grefve Carlson till Börringe. Med denne fick
han företaga en resa till främmande land och
förvärfvade därunder icke blott ett större mått
af boklig lärdom utan ock en närmare kännedom
om andra stater och deras styresmän. När L.
kom till Paris, mötte honom en fullmakt på en
professur i Lund, hvilken han dock afsade sig,
liksom en annan, som erbjöds honom i Uppsala,
och han ingick i stället i konungens kansli 1668.
Här blef han högt uppburen, icke blott för sin
skicklighet som ämbetsman, utan ock för de
tillställningar och verser, med hvilka han lifvade
hofvets nöjen. 1669 fick han som legationssekreterare
åtfölja grefve Klas Thott på hans
beskickning till Polen och adlades s. å. med
namnet Lindensköld, hvilket namn han efter en
tid utbytte mot Lindsköld.
Redan en af
konungagunstlingarna vid Carl XI:s myndighetsförklaring,
utnämndes L. 1672 till protokollssekreterare
i rådet, blef 1674 hofråd, 1677 kansliråd
och statssekreterare samt en af de mest inflytelserika
männen, när den unge konungen begynte
frigöra sig från det gamla riksrådet och
själf taga tyglarna om händer. För en tid undanträngdes
han i konungens gunst af Johan Gyllenstierna.
Men onåden varade föga mer än ett år
och vid Gyllenstiernas död 1680 blef allt på den
gamla foten. Han kallades 1685 till hofkansler,
förde vid 1686 års riksdag landtmarskalksstafven
och blef president i lagkommissionen. 1687 blef
han på samma dag friherre och grefve samt snart
därefter k. råd och kansler för Lunds universitet.
1688 utnämndes L. till guvernör för kronprinsen,
sedermera konung Carl XII. Död i Stockholm d.
11 juni 1690.
L. var en af de mest framstående
personligheterna under Carl XI:s regering samt
tillika ett högt talande vittne om hvad snille
och kraft mäkta uträtta. Med en förvånande
arbetsförmåga, stor skarpsinnighet, mycken belefvenhet
och lätthet att uttrycka sig förenade
han en starkt framträdande konungskhet. En
man med sådana egenskaper måste för hvilken
som helst vara dyrbar, men för en man som
Carl XI nästan omistlig.
Många och viktiga
voro ock de förtroenden, som af Carl lämnades
i hans händer. Ett bland de viktigaste var att
som ordförande leda den nämnd, som konungen
1686 förordnade till utarbetande af en ny lagbok.
I detta liksom i andra värf var L. en
verklig framtidsman. I strid mot pluralitetens
åsikt sökte han lösgöra landets författning från
en god del af de forna förhållandena, för att
obetingadt kunna åstadkomma, som han sade,
en »riktig och fullkomlig lag», stödd på vetenskapliga
och allmänt gällande rättsbegrepp. Såsom
ingen menniska är fullkomlig, var också L.
icke utan fel. Dessa voro förnämligast egennytta
och fåfänga. I allmänhet taget vore det dock lyckligt,
om alla de framskjutna män Sveriges historia
haft att uppvisa, varit i besittning af samma
förmåga och egenskaper som han.
I vår vitterhets
häfder intager L. äfven ett rum såsom talare
och författare till en mängd tillfällighetsvers
(bl. a. tryckta i Hansellis vitterhetssamling). Af
större betydelse för vår litteratur var han som
beskyddare af andra skalder. Och flera af dem,
såsom Lagerlöf, Bergenhielm och Spegel, stodo
hos honom i förbindelse, icke blott för materielt
understöd, utan äfven för råd och anvisningar
vid sina vittra arbeten.
L. var gift två gånger:
1: 1657 med Greta Jonsdotter och 2: 1669 med
Elisabet Cronström.
När L. blifvit antagen
till guvernör för den unge Gustaf Carlson, fordrade
Carl X, för att lägga band på hans seder,
att han skulle gifta sig. L. ingick då äktenskap
med den nämnda bonddottern, hvilken afled under
hans utrikes resor, efterlämnande en son.
Då L. trädt i sitt andra äktenskap, ville styfmodern
ej veta af något barn af bondeätt. Gossen
kvarstannade därför i moderns stånd och gifte
sig med en bonddotter. Dessa ättlingar lära ännu
lefva i Östergötland, medan den grefliga ätten
redan för länge sedan är utslocknad.
Lindstedt, Anders, astronom, matematiker.
Född i Sundborns socken i Dalarne
d. 27 juni 1854. Föräldrar:
kommissionslandtmätaren
Samuel Lindstedt och Maria
Lovisa Skoglund.
L. blef
student i Lund 1872, var observator
vid Hamburgs observatorium
1874–75, blef fil. d:r, primus
och docent i astronomi vid Lunds universitet
1877, kallades 1879 till observator vid Dorpats
universitet och utnämndes 1883 till professor
i använd matematik därstädes. 1886 kallades
L. till professor i matematik och teor. mekanik
vid Tekniska högskolan i Stockholm, var
höstterminen 1888 och hela året 1889 lärare i
mekanik vid Stockholms högskola och förordnades
1890 till inspektör öfver försäkringsanstalterna
i riket. Han företog s. å. i offentligt uppdrag
en utrikes resa för att studera de högre
tekniska läroanstalterna, 1891–95 en eller två
resor hvarje år för att studera den utländska
arbetareförsäkringslagstiftningen och dess sociala
verkningar samt 1895 för att äfven studera den
utländska lagstiftningen rörande försäkringsbolags
verksamhet. Led. af kommittén för Tekniska
högskolans utvidgning och omorganisation 1890–91,
nya arbetareförsäkringskommittén 1891–93,
kommittén för åstadkommande af en försäkringslagstiftning
1895, kommittén för utredning
af flottans gratialkassas ställning 1897. L. har
som försäkringstekniker verkställt utredningar af
många pensionskassor och uppgjort förslag till
sådana. Han gjorde de beräkningar och utredningar,
hvilka lågo till grund för pensionskommitténs
förslag till ordnande af de civila tjänstemännens
pensionsväsende, äfvensom för nya arbetareförsäkringskommitténs
förslag och k. m:ts
däraf föranledda proposition till 1895 års riksdag
om arbetarepensionering. 1897 förordnades L.
att jämte C. B. Hasselrot utarbeta ett nytt förslag
till en arbetarepensioneringslag, hvilket framlades
för 1898 års riksdag, samt att jämte C. A.
Lindhagen utarbeta förslag till lag rörande arbetsgifvares
ansvarsskyldighet vid olycksfall i arbetet,
hvilket framlades för 1900 och 1901 års riksdagar
och vid den sistnämnda i hufvudsaklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
