Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblom, Jakob Axelsson - Linde, von der - 1. Linde, Erik Larsson von der - 2. Linde, Lorenz von der - Lindeberg, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledamöter och vid kröningen 1818 andlig ledamot
af Serafimerorden, en värdighet, som före honom
ingen i svenska kyrkan innehaft. Död i Uppsala
d. 15 febr. 1819.
Det mest framstående
i L:s offentliga lif var utan tvifvel hans verksamhet
som stiftschef. Nitisk, driftig och ordningsälskande
och egentligen mer skapad att
sätta andras krafter i rörelse än att själf verka,
uppmuntrade han sina ståndsbröder att genom
egna skrifter eller öfversättningar arbeta för
religiös och sedlig bildning. Själf verkade han
visserligen för samma mål, likväl ej genom teologisk
lärdom, som han nästan helt och hållet
saknade, utan medelbart genom sin älskvärda
personlighet, som öfverallt tillvann honom beundran
och vänner. Såsom författare, utgifvare
eller svenska kyrkans och bildningens officielle
målsman har L. fäst sitt namn vid ej så få arbeten,
af hvilka här blott nämnas: Journal för
präster 1797–99; ett latinskt lexikon Lexicon
latino-suecanum, Utarbetadt af Uppsala universitet
1790; Några ord om Lehnbergs predikosätt
(företal framför Lehnbergs predikningar), samt
kyrkohandboken af 1811 och den nya katekesen
af 1810. Ordförande i bibelkommissionen samt i
psalmboks- och evangeliibokskommittéerna, lyckades
L. dock icke bringa dessa arbeten till slut.
Som själfskrifven riksdagsman och ordförande
för prästeståndet underskref L., om ock
efter mycken tvekan, såväl 1789 förenings- och
säkerhetsakten i talmannens tvungna frånvaro,
som regeringsformen 1809 och öfriga därmed
förenade grundlagar. En underdånig tjänare
af makten, satte han sig likväl gärna i
spetsen för de vid 1809 års riksdag fordrade
reformerna inom kyrkan, hvaraf resultaten blefvo
här ofvan nämnda katekes och handbok. Prästeståndets
talman 1809–18, höll L. strängt på
»passande» ordning.
Ledamot af Vet.-societ.
och hedersledamot af Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien.
Gift 1: 1780 med Gunilla
Margareta Frondin och 2: 1784 med Sofia
Ulrika Söderberg.
Hans barn adlades 1812
med namnet Lindersköld.
Linde, von der. Stamfadern till denna ätt,
Lorenz Ericsson, inkom i Carl IX:s tid från
Holland och blef handlande i Stockholm samt
dog därstädes 1611. Ätten utslocknade å svärdssidan
1676.
1. Linde, Erik Larsson, von der, ämbetsman.
Son af förenämnde Lorenz Ericsson och född i
Holland före faderns inflyttning till Sverige.
Efter att i yngre år ha samlat kunskaper och erfarenhet
på vidsträckta resor i de flesta af Europas
länder, nedsatte han sig 1602 som borgare och
köpman i Stockholm, där han genom omtanke och
företagsamhet förvärfvade så stora rikedomar,
att han på sin tid ansågs som den rikaste köpman
i Sverige. Såsom ett slags belöning för de
försträckningar, han tid efter annan gjorde kronan,
förordnades han 1618 till k. kommissarie
och generalfaktor i Holland, 1630 till räntmästare
i k. m:ts krigsstat, hvarjämte han 1631 adlades
med namnet von Lindöö, som ändrades till von
der Linde, och blef till sist kommerseråd. Oberäknadt
flera förläningar, belöpte sig hans kontanta
fordringar vid Gustaf II Adolfs död till
70,000 riksdaler, hvilka likväl aldrig blefvo återbetalda.
Skulden härför sköts på hans måg,
landshöfdingen Tönnes Langman, hvilken låg i
tvist med svärfadern. Möjligen föranleddes likvidationens
innehållande af Gustaf Adolfs missnöje
med L. och det sätt, hvarpå han såsom
agent i Holland skött Sveriges kopparhandel och
de inflytande subsidiemedlen. Död i Stockholm
i jan. 1636.
Gift 1: med Helena Huusman
och 2: 1606 med Vendela Lohrman.
2. Linde, Lorenz von der, riksråd. Född
d. 20 juli 1610; den föregåendes
son.
Tidigt anställd i svenska
hären, deltog L. i tyska kriget
och var vid dess slut generalmajor
och öfverste för ett lybskt
regemente. Utan några egentligen
framstående förtjänster upphöjdes
han, jämte två bröder,
af drottning Kristina 1651 till friherre, med
141 hemman i Medelpad till friherrskap, och
blef s. å. riksråd och krigsråd. Af Carl X, som
under sin ungkarlstid lefde på en mycket förtrolig
fot med L. och vanligen benämnde honom
»Lasse Lind» eller »kära Lasse», sändes han
1654 till Holstein för att bland de gottorpska
prinsessorna utse konungens blifvande gemål. L.
utnämndes till general af infanteriet 1655, till
fältmarskalkslöjtnant 1658 samt 1665 till fältmarskalk.
Sedan Carl Gustaf blifvit förmäld och
själf stadgat sitt lefnadssätt, aftog det förtroliga
förhållandet mellan honom och L. märkbart.
Den senare var nämligen en munter och lefnadslustig
herre, om hvilken fadern brukade säga,
»att han aldrig ville tänka på huru mycket penningar
Lorenz förstört». Men han var tillika
uppriktig, oegennyttig och välmenande och därför
»omtyckt af både höga och låga». Död d.
25 juni 1670.
Ogift.
Lindeberg, Anders, publicist, dramatisk
författare. Född i Stockholm d.
8 nov. 1789. Föräldrar:
bokhållaren i järnvågen Anders
Crispin Lindeberg och
Margareta Kristina Rebrén. –
Student i Uppsala 1806, ingick han
under 1808 års krig såsom fänrik
vid Västmanlands landtvärn, med
hvilket han deltog i årets fälttåg på skärgårdsflottan
och i de flesta därunder förefallande
sjöträffningar. Tre år senare förflyttad till Gotlands
nationalbeväring, bevistade han kriget i Tyskland
1813, först vid pommerska landtvärnet och
sedermera vid Skaraborgs regemente, befordrades
till löjtnant 1818 och tog afsked ur krigstjänsten
1821 med kaptens titel. – Efter konventionen i
Moss 1814 hemsändes L. som »öfvertalig officer»
och började söka sin utkomst med pennan. Ett
af honom 1808 till Svenska akademien insändt
poem hade nämnts med erkännande och likaledes
en akt af en tragedi. 1815 framträdde han
såsom författare med en flygskrift, föranledd af
Napoleons landstigning på franska kusten och
kallad: Äro de nya händelserna i Frankrike
till Europas lycka eller olycka? Politisk gissning,
samt därpå med en annan: Hvad politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
