Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Lilliehorn, Per - 2. Lilliehorn, Carl Pontus - Lilliehöök - 1. Lilliehöök, Måns Bryntesson - 2. Lilliehöök, Johan Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot fienden utan befallde till och med fyra af
sina skepp, som voro på väg till hertigens afdelning,
att vända och intaga sin plats i linjen.
Han ställdes härför inför krigsrätt och dömdes
att arkebuseras men fick domen mildrad till
landsflykt. Efter några månaders vistelse utomlands
fick han tillåtelse att åter inkomma i riket
»i anseende till de trogna tjänster, han gjort k.
maj:t och landet under riksdagen 1789». Han
erhöll dock afsked från sina befattningar 1790,
och det ålades honom att i tre år vistas utomlands.
Genom k. nåd fick han återvända hösten
1793, men med uttrycklig befallning att icke
lämna sin landtegendom. Död på sin egendom
Kråkerum i Kalmar län d. 25 aug. 1798.
Gift 1760 med friherrinnan Margareta Kristina
von Danckwardt.
2. Lilliehorn, Carl Pontus, militär, konspiratör.
Född d, 16 mars 1758;
den föreg. halfbrors son. Föräldrar:
kaptenen Samuel Carl
Lilliehorn och Clara Aurora
Lothigius.
På den militära
banan, där han 1776 avancerat
till löjtnant vid Lifgardet, hade
han hunnit till öfverstelöjtnant
vid samma regemente, då han genom sin delaktighet
i sammansvärjningen mot Gustaf III:s
lif för alltid omintetgjorde sin karriär. Efter hvad
vid ransakningen uppdagades, hade L. varit
bland sammansvärjningens hufvudmän. Han tycktes
dock, när stunden för dådets verkställande närmade
sig, ha vacklat i sitt uppsåt. Samma afton,
konungen sköts, skref han nämligen till denne en
anonym biljett på franska, i hvilken han varnade
honom för att bevista den tillämnade maskeraden,
tilläggande, att brefvet vore från en person, som
hvarken gillade konungens politik eller moral,
men som afskydde ett lönmord. Hans delaktighet
i komplotten röjdes dagen efter af en dräng, till
hvilken han lämnat brefvet för att framskaffas
till konungens kammartjänare Remy. Häktad
erkände han, efter mycket omsvep, sin brottslighet
och förklarade, att han blifvit inledd i
konspirationen af Ribbing och Pechlin, hvilka
genom honom ville försäkra sig om gardet. Hans
bekännelse gjorde ett så mycket sorgligare intryck,
som han varit ansedd för ett mönster af
ung militär, både på karaktärens och kunskapernas
vägnar. Under rättegången visade han
mycken blödighet och dömdes till döden men
fick liksom medbrottslingarna Ribbing och Horn
straffet förmildradt till ständig landsflykt. Han
fördes, så snart hertigens dom fallit, öfver gränsen
och lefde 1810 i Neu-Wied vid Rhein, under
det antagna namnet Bergheim.
Lilliehöök. Släkten leder sina anor från en
Magnus Pedersson, som lefde vid medlet af
fjortonde århundradet. Genom hans afkomlingar
delade sig släkten i ett par hufvudgrenar, Lilliehöök
till Gälared och Kolbäck samt Lilliehöök
till Fårdala, hvilka 1625 introducerades å riddarhuset.
1. Lilliehöök, Måns Bryntesson, riksråd, upprorsstiftare.
Måns Bryntesson, en yngre son till
häradshöfdingen i Kållands härad i Västergötland,
Brynte Bertilsson och Edla Nilsdotter till Gåsevad,
hade tidigt förvärfvat sig Gustaf I:s förtroende
och förordnades af honom tid efter annan till höfvitsman
på Älfsborg samt utnämndes vid konungens
kröning 1528 till riddare och riksråd. Icke
desto mindre deltog han i det uppror, som följande
året anstiftades i Västergötland af hofmästaren
Ture Jönsson, biskop Måns Haraldsson och några
andra missnöjda, i ändamål att störta Gustaf från
tronen, återinföra katolska läran och själfva tillrycka
sig makten. Västgötaallmogen sammankallades
till ett möte på Larfs hed, där Ture
Jönsson höll tal till bönderna, uppmanande dem
att uppsäga Gustaf tro och lydnad och välja en
annan konung. Men dessa förblefvo stilla och
förklarade, »att kung Gustaf dem intet oskäl
gjort utan tvärtom mycket godt, och om tron
kunde de, fattiga bönder, icke döma, men ville
blifva vid den trohet, de svurit konungen.» De
upproriska läto ingenting märka och upplöste
församlingen. Men Ture Jönsson och Måns
Haraldsson begåfvo sig hals öfver hufvud ur
riket, under det Måns Bryntesson och ett par
andra stannade kvar, förlitande sig på, att deras
bref voro uppbrända och föröfrigt beslutna att
skjuta skulden på de afvikna kamraterna. De
till och med infunno sig i Strängnäs att inför
konungen och ständerna lägga sin oskuld i dagen,
då deras bref framtogos såsom omotsägliga bevis
på deras brottslighet och de dömdes förlustiga
lif och gods. L., som blifvit insatt på ett rum
ofvanpå skolstugan, gjorde ett djärft försök att
fly och kastade sig genom fönstret till ett utanför
stående päronträd, men föll till marken och
afbröt ena benet. För att rädda lifvet kröp han
ur staden och gömde sig i en rågåker, men blef
följande dagen upptäckt och ånyo insatt i fängelse.
Han fördes sedermera till Stockholm, där han
och Nils Olsson Winge några veckor därefter
afrättades d. 7 sept. 1529.
Gift 1528 med
Brita Jönsdotter Roos.
2. Lilliehöök, Johan Nilsson, krigare. Född
1598; brorsons sonson till L. 1.
Föräldrar: riksrådet Nils Andersson
Lilliehöök och Brita
Hand.
Sedan L. i Uppsala
slutat sina studier, följde
han Gustaf II Adolf till Polen
och hade genom mod och duglighet
uppstigit till öfverstlöjtnant,
när han, och med honom Fårdalagrenen
af ätten Lilliehöök, introducerades på
riddarhuset 1625. Han blef sedermera öfverste
1630, generalmajor 1635, häradshöfding öfver
Sundals härad på Dal 1637 och följande året
guvernör öfver Hinterpommern och kommendant
i Stettin. På denna förtroendeplats utvecklade
han de egenskaper, som i en hast gjorde honom
bemärkt både såsom statsman och krigare. Under
Banérs sjukdom hade rådet beslutit, att L.
skulle näst efter honom hafva öfverbefälet. Men
innan detta beslut kom till verkställighet, anlände
underrättelsen om Banérs död. Så snart
Torstenson blifvit utsedd till hans efterträdare,
utnämndes L. 1642 till riksfälttygmästare, fältmarskalkens
närmaste vid befälet öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
