Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Lewenhaupt, Charles Emil - 5. Lewenhaupt, Charles Emil - 6. Lewenhaupt, Claes Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han 1709 blef kapten och öfveradjutant hos
general Sparre, som kommenderade de allierades
vänstra flygel i slaget vid Malplaquet. 1710
lämnade han Hollands härar för att ingå i svenska
armén. Här utnämndes han s. å. till öfverstelöjtnant
och begaf sig i spetsen för Verdiska
dragonerna till Stenbocks här, med hvilken han
1712 deltog i slaget vid Gadebusch. Han åtföljde
sedermera den hemkomne Carl XII, så
länge denne lefde, och utmärkte sig hela tiden
för mod och skicklighet, hvarför han 1722 befordrades
till generalmajor af kavalleriet och 1729
till öfverste för Södra skånska kavalleriregementet.
En varm vän af det fria statsskick, som infördes
efter Carl XII:s död, deltog han flitigt i
riksdagsgöromålen och valdes vid 1734 års riksdag
till landtmarskalk. Härunder lockades han
af dem, som ville begagna hans inflytande, att
skilja sig från Horn och öfvergå till Gyllenborgska
partiet. Såsom en mycket betydande
man i det nya lägret bidrog han vid 1741 års
riksdag, då han åter var landtmarskalk, till framkallande
af ryska kriget. Följderna af detta
olyckliga fälttåg för både Sverige och L. personligen
äro allmänt bekanta af historien. Den 20
juni 1743 afkunnade ständernas kommission sitt
utslag, hvarigenom L. och Buddenbrock dömdes
från lif, ära och gods och till nedgräfning på
afrättsplatsen; L. särskildt för det »han fastän
utrustad med så ansenlig och duglig krigsstyrka,
likväl icke gjort fienden allvarligt motstånd, utan,
helt och hållet otvungen och mot ed och plikt
och på det oerhördaste sätt, öfvergifvit fästningar,
pass och städer och öfverlämnat hela Finland i
fiendernas händer, hvarigenom hans fädernesland
blifvit störtadt i vanheder och olycka samt många
tusen af dess söner gagnlöst uppoffrade». Afrättningen
var först bestämd till d. 20 juli, men
uppsköts på någras förböner till d. 30 i samma
månad. Under tiden hade hans son och vänner
lyckats bereda fångens flykt. Men planen röjdes
och den olycklige blef gripen på en skuta utanför
Höggarn i stockholmsskären, just som han
var på väg att undkomma till Danzig. Han
återfördes till Stockholm och halshöggs på sandåsen
vid Norrtull i Stockholm d. 4 aug. 1743.
Under en senare tid har väl L:s personliga
ära erhållit någon upprättelse både i allmänna
tänkesättet och historien, en upprättelse, som i
harmen öfver den grymma och blodiga bestraffningen
någon gång visat benägenhet att glömma
det klandervärda sätt, hvarpå han först framtvang
det ryska kriget och sedermera under dess förlopp
föranledde den ömkliga utgången. Hans
lik fördes af hans anhöriga till Skåne och begrofs
i Öfveds kyrka.
Gift 1720 med grefvinnan
Beata Cronhielm, dotter af riksrådet Salomon
Cronhielm (se I: 198).
5. Lewenhaupt, Charles Emil, krigare. Född
på Vinäs i Småland d. 28 april
1721; den föreg. son.
L. anställdes
tidigt som kornett vid
skånska kavalleriregementet och
tjänstgjorde såsom faderns öfveradjutant
under finska fälttåget
1741–42. Då fadern blifvit
häktad och dömd till döden,
sökte sonen, med lika mycket mod som uppoffrande
sonlig kärlek, rädda hans lif genom att
förhjälpa honom på flykten. Ehuru han redan
1770 tagit afsked ur krigstjänsten, utnämndes
han af Gustaf III 1773 till kaptenlöjtnant vid
lifdrabantkåren och generalmajor i kavalleriet,
blef 1778 en af rikets herrar och 1786 serafimerriddare.
Han bevistade flitigt riksdagarna under
frihetstiden, anslutande sig till Hattarne, och förde
1789 landtmarskalksklubban, då han framstod
som Gustaf III:s osjälfständiga verktyg och
blef offentligt skymfad af den adliga oppositionen.
Då konungen fordrade, att adeln skulle ge sin
ordförande upprättelse, möttes uppmaningen af
sorl och buller, hvarvid Axel von Fersen och
Carl de Geer invände, att ingen förolämpning
blifvit landtmarskalken tillfogad, då någonting
därom ej fanns intaget i adelns protokoller. För
att undanrödja vidare misshälligheter, »blef L.
på nådig befallning sjuk», och öfverste Per
Lilljehorn (se nedan) förordnades att vara vice
landtmarskalk i hans ställe. Sedan konungen
tilltvungit sig ett slags bifall till förenings- och
säkerhetsakten, undertecknade L. densamma vid
riksdagens slut, hvilket så förtörnade hans ståndsbröder,
att de beslöto att icke uppsätta hans bild
bland de öfriga landtmarskalkarna på riddarhuset.
Död på Vinäs d. 29 mars 1796.
Gift 1749 med
grefvinnan Ulrika Kristina Bonde.
6. Lewenhaupt, Claes Axel, politiker. Född
d. 1 dec. 1757; brorsons son till
L. 2 och 3. Föräldrar: generallöjtnanten,
grefve Mauritz Kasimir
Lewenhaupt och grefvinnan
Ulrika Charlotta Lewenhaupt,
dotter af L. 4.
L., hvilken å den
militära banan avancerat till kapten
vid Lätta lifdragonerna, gjorde
sig mera allmänt känd genom sitt uppträdande vid
1789 års riksdag. Efter Fersens, de Geers m. fl.
häktning framträdde han i oppositionens främsta
led och var särskildt outtröttlig att påyrka åtgärder
för lösgifvandet af »våra fängslade medbröder»,
bland hvilka befann sig hans svåger
M. F. Brahe. L., som blef invald i bankutskottet,
gjorde vid debatterna om förenings- och säkerhetsakten
och om bevillningens antagande beaktansvärda
inlägg, yrkande att den senare ej skulle beviljas
till nästa riksdag utan å endast tre år. Vid
en ny debatt i samma ämne blef han ock invecklad
i en häftig tvist med vice landtmarskalken Lilljehorn.
Äfven vid det upprörda uppträde å riddarhuset,
då Gustaf III personligen infann sig därstädes
och med lock och pock tvang adeln att i
fråga om bevillningen gå hans önskningar till
mötes, var L. en af dem, hvilka öppet och frimodigt
gåfvo skäl för sin öfvertygelse och tillika lade
konungen på hjärtat de fängslades frigifvande.
Han ådrog sig härigenom i hög grad konungens
förtrytelse och lämnade 1790 krigstjänsten för att
ägna sig af det fideikommiss Claestorp i Södermanland,
åt hvilket han genom arf kommit i besittning,
men bevistade riksdagen i Gäfle 1792
och tillhörde det då tillsatta hemliga utskottet.
När han härnäst framträdde för offentligheten
vid riksdagen i Norrköping 1800, då han hade
plats i bevillningsutskottet, var hans politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
