Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Lagerheim, Nils Gustaf - Lagerhjelm, Per - Lagerlöf - 1. Lagerlöf, Petrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. Lagerheim, Nils Gustaf, botaniker. Född
i Stockholm d. 18 okt. 1860;
den föreg, sysslings son. Föräldrar:
departementschefen Nils
Olof Lagerheim och Emma Gustafva
Landergren.
Student i Uppsala 1880, ägnade han sig
där åt botaniska studier till 1886,
då han begaf sig till Berlin för
studier i bakteriologi under R. Kochs ledning
och studerade 1887–89 andra delar af botaniken
vid Freiburgs universitet. 1889 kallad
till konservator vid naturhistoriska museum i
Lissabon, hade han knappt tillträdt denna post,
då han utnämndes till professor i kryptogami
och examinator i allmän botanik vid universitetet
i Quito i Ecuador samt direktör vid därvarande
botaniska trädgård. Hälsoskäl drefvo honom snart
att söka hän till ett nordligare klimat, och blef
han 1892 anställd som konservator vid museum
i Tromsö, hvarifrån han 1895 förflyttades till
Stockholms högskola som professor i botanik.
1893 blef han fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet.
L. har utvecklat en ovanligt rik botanisk
författarverksamhet, särskildt å algologiens
och mykologiens område, och åtnjuter anseende
som en särdeles skarpsinnig observatör. I en
mängd tidskrifter i olika länder har han publicerat
ett hundratal afhandlingar i den botaniska
vetenskapens olika grenar.
Gift 1890 med
Cécile-Julie-Berthe Devéria.
Lagerhjelm, Per, fysiker, mineralog, politiker.
Född d. 13 febr. 1787 å Falkenå
i Örebro län. Föräldrar: majoren
Gustaf Lagerhjelm och Ulrika
Charlotta Lagerhjelm.
Vid nio års ålder blef L. kornett
vid lifregementets husarer men
lämnade den militära banan, så
fort han hunnit den ålder, att
han själf kunde pröfva sin kallelse. Denna dref
honom nämligen till vetenskapliga studier och
sedan han 1804–07 i Uppsala undergått hofrätts- och
bergsexamen, upptogs han 1808 till
masmästareelev på järnkontorets stat. Här ägnade
han sig med den framgång åt det vetenskapliga
af bergsmansyrket, att han redan 1817
utnämndes till assessor i bergskollegium. Detta
ämbete innehade han i fjorton år. Men sedan
flera förslag, hvilka han enligt uppdrag
utarbetat till bergshandteringens fromma, lämnades
utan annat afseende, än att de offentliggjordes
genom trycket, begärde han sitt afsked
och gick ur tjänst 1831.
Därmed upphörde
likväl hvarken hans vetenskapliga eller offentliga
verksamhet. Som vetenskapsidkare har L.
verkställt en mängd fysikaliska och metallurgiska
rön, utarbetat förslag till grunder för större
frihet i stångjärnssmidets utöfning och i tackjärnshandeln
– till en ny grufstadga – till förändrad
organisation af bergsstyrelsen och utgifvit
flera vetenskapliga arbeten och skrifter, såsom:
Calkul öfver qvantiteten af syre och kol,
som i masugnen förstöra hvarandra såsom,
villkor för tackjärnets bildning 1811; Försök
rörande de bestämda förhållanden, uti hvilka
vismuthmetallen ingår föreningar med svafvel
och syre 1813; Hydrauliska försök anställda
vid Fahlu grufva åren 1811–15, 1818–22, hvari,
utom L., J. H. af Forselles och G. S. Kallstenius
deltagit; Om svensk och engelsk järnberedning
1826; Försök att bestämma spänstighetsmåttet
hos åtskilliga ämnen 1827; Tal om Hydraulikens
närvarande tillstånd, vid præsidii nedläggande
i Vet.-akad. 1834, o. s. v.
L. började 1812
sin parlamentariska bana som en af de få, hvilka
med kraft bekämpade den föreslagna indragningsmakten.
Hans politiska uppfattning blef
med åren allt mera konservativ, men präglades
städse af en karaktärens själfständighet, som beredde
honom äfven motståndarnes odelade aktning.
Han rönte ock gång på gång uttryck af
sitt stånds förtroende, var 1818, 23, 28 och 50
medlem af statsutskottet, 1834 och 44 af konstitutionsutskottet,
1840 af talmanskonferensen samt
1820 och 32 statsrevisor.
Vet.-akad., Krigsvet.-akad.,
Vet.-societ. i Uppsala och flera andra
lärda samfund kallade honom till medlem, och
järnkontoret tilldelade honom två gånger samt
Vet.-akad. en gång sina stora belöningsmedaljer
i guld.
Död på Bofors i Värmland d. 18
juli 1856.
Gift 1: 1817 med Ulrika Charlotta
Geijer och 2: 1823 med Johanna Elisabet
Lagerlöf.
Svenska brukssocieteten lät
1856 och Vet.-akademien 1865 slå minnespenning
öfver honom.
Lagerlöf. Värmländsk släkt, hvars äldste kände
stamfader Peter omkr. 1600 var boende i
Skifved i Grafva socken i Värmland. Hans son,
kapellanen i Sunne, Magnus Petri Schivedius’
barn antogo namnet Lagerlöf (se nedan).
1. Lagerlöf, Petrus, vetenskapsman, skald.
Född i Östanås i Sunne socken i Värmland d.
4 nov. 1648. Föräldrar: komministern Magnus
P. Schivedius och Katarina Brunius.
Redan som tjuguårig student i Uppsala utmärkte sig L.
som vältalare och skald. Efter aflagd kand.-ex. 1675
erhöll han anställning som privatlärare för riksrådet
Klas Flemings son och företog med sin elev
en resa till Tyskland, England och Frankrike. När
han återkommit till Sverige, antogs han till bibliotekarie
och sekreterare hos rikskanslären M. G.
De la Gardie, hvilken satte högt värde på hans
snille och personlighet och genom sitt förord
förskaffade honom logic. professuren i Uppsala
1682. Tvenne år senare fick L. genom bedrifvande
af d. v. statssekreteraren, sedermera grefve
Er. Lindsköld, till hvilken han stod i ett nära
och vänskapligt förhållande, utbyta nämnda lärostol
mot poës. professuren. Utnämndes efter
ytterligare trenne år, 1687, till eloqu. professor
och kallades 1695 till Stockholm såsom rikshistoriograf.
Död därstädes d. 7 jan. 1699.
Af sin samtid var L. högt uppburen såsom
vetenskapsman, kritiker och skald. Såsom latinsk
vältalare har han bland alla dem, hvilka i
detta hänseende framstått vid Uppsala lärosäte,
blifvit räknad någon gång såsom den förste, vanligtvis
såsom den andre i ordningen. Ännu
större var hans anseende som diktare på modersmålet.
Hans sång Elisandra mottogs och lästes
med förtjusning.
Äfven för sin omsorg om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
