universitetslärare, språkforskare. Född i Stockholm d. 28 april 1839. Föräldrar: stadskassören Pehr Johan Almqvist och Fredrika Vilhelmina Holmström. 1856 student i Uppsala, 1864 fil. kand., 1866 fil. d:r. Kallades samma år till docent i arabiska. Studerade sedermera österländska språk i Paris och Leipzig. A. vistades 1876--78 i Syrien och Egypten samt studerade modern arabiska och bischari- och nubaspråken. 1880 blef han e. o. prof. i jämförande språkforskning vid Uppsala universitet och 1892 prof. i semitiska språk. Bland Almkvists många arbeten märkes Die Bischârisprache. A. har varit verksam äfven på andra språkområden än det österländska. Anhängare af den fonetiska principen yrkade han redan 1870 i uppsatsen Svenskt språk och rättstafning, att man skulle »lägga ljudenheten såsom grund för rättstafningen och småningom och med varsam hand införa de förändringar, som däraf äro en följd». A. har på svenska på ett förträffligt sätt tolkat Turgenjevs arbeten.
Sina ovanligt mångsidiga allmänna intressen har A. bl. a. ådagalagt genom lifligt deltagande i 1880- och 90-talens offentliga diskussioner i Uppsala, då han uppträdt som en särdeles talangfull och medryckande kämpe för en frisinnad åskådning.
Gift 1881 med Emilie Sophia Axelson.
Almkvist, Herman Napoleon, afled kort efter sitt
afskedstagande från professuren i Uppsala d. 30 sept. 1904.
