Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Kurck, Arvid Fredrik - 1. Kursell, Klas - 2. Kursel, Jost - Kuylenstierna, Alexis Edvard Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrar» och 1797 greflig värdighet, för hvilken
han dock icke tog introduktion å riddarhuset.
1801 tog han afsked ur statens tjänst och bosatte
sig å sin gård Jordberga i Skåne, där han
afled d. 6 juni 1810.
Äfven under det gustavianska
tidehvarfvet var K. en genom kunskaper,
själfständighet och medborgerligt sinne högt aktad
deltagare i riksdagslifvet och berömmes
bl. a. af Adlerbeth såsom den där i 1789 års
riksdags bankoutskott väsentligt bidrog till att
ena de söndrade sinnena om redligt arbete för
fosterlandets väl.
Gift 1766 med friherrinnan
Hedvig Ulrika von Nolcken, från hvilken han
blef skild, slöt K. själf sin grefliga ätt
1. Kursell, Klas, krigare, son till ståthållaren
öfver stiftet Dorpt Georg Kursell till Sommerpahl
och Elisabeth Yxkull af Felix. Födelseåret
okändt.
Han trädde, samtidigt med det Sverige
gjorde sina första eröfringar söder om finska viken,
i svensk tjänst och vann snart sin nya öfverhets
förtroende. Såsom ryttmästare vid den svenska
styrkan i Livland öfverrumplade han 1567 med
en ströfkår en polsk styrka och slog den, men
led kort därefter tillsammans med öfverbefälhafvaren
Henrik Klasson Horn ett kännbart nederlag
af polackerna, som för att hämnas inträngt
på svenskt område. När Henrik Klasson icke
långt därefter aflägsnades från öfverbefälet i
Östersjöprovinserna, blef K. utnämnd till fältöfverste
därstädes. Det var 1568, då ännu det
nordiska sjuårskriget fortgick och sträckte sina
verkningar ända till dessa aflägsna bygder. Här
hade danskarna genom köp förvärfvat stiften
Kurland och Ösel, och konung Fredrik II hade
1560 förlänat dem jämte titeln biskop åt sin
yngre broder, prins Magnus, »konungen af Livland».
I juli 1568 – i samma vefva alltså som
Erik XIV störtades från tronen, och med Johan
III:s tillträde till regeringen kriget med Polen
upphörde af sig själft – bemäktigade sig K. större
delen af ön Ösel, men afslöt snart stillestånd
med fienden. Lika färdig var han att ingå stillestånd
med de fiender, som från söder, från Livland,
ansatte den svenska hären. I jan. 1570
begaf han sig med ett antal af sina tyska officerare
till Reval, där Johan insatt Gabriel Oxenstierna
till ståthållare. Här satte han sig i besittning
af slottet såsom pant för uteblifven sold.
När han kort därefter inledde underhandlingar
med den danska prinsen och sökte förmå landet
att hylla »konungen af Livland», gjordes ett
hastigt slut på hans förrädiska stämplingar, i
det genom en ny öfverrumpling slottet åter rycktes
ur hans händer, och han med hela sitt anhang
tillfångatogs. Nu dömdes han till döden
och afrättades d. 3 juni 1570.
2. Kursel, Jost, ämbetsman; den föreg. bror.
Jost K. var en af hertig Carls pålitligaste och trognaste
tjänare och insattes af honom redan 1574 till
ståthållare öfver Örebro och Närke. Efter konung
Johans död erhöll K. hertigens befallning att angripa
Axel Leijonhufvud, som uppviglat västgötaallmogen
till förmån för Sigismund och sökte
bemäktiga sig Elfsborg och Gullberg. Genast
vid K:s ankomst flydde Leijonhufvud öfver gränsen
och begaf sig till Polen, hvarefter den förre
stämde västgötaallmogen tillsammans och tog af
den löfte om hörsamhet mot hertig Karl. De
missledda bönderna voro till den grad förbittrade
på sin förledare Leijonhufvud, att det var med
stor möda K. kunde hindra dem ifrån att
angripa och förstöra hans slott Gräfsnäs.
I Närke har K. efterlämnat många minnen af sin
trettioåriga ämbetsförvaltning; i synnerhet fick
Örebro kyrka mottaga många bevis af hans frikostighet
och välvilja. Död d. 23 april 1606.
Gift 1597 med Elsa Lilliehöök.
Kuylenstierna, Alexis Edvard Ulrik, militär,
resande. Född d. 10 april 1862
i Råby församling af Södermanlands
län. Föräldrar: öfversten
och chefen för Södermanlands
regemente Otto Adolf
Edvard Kuylenstierna o. Ebba
Augusta Hermanda Sparre
af Rossvik.
K., som ägnade
sig åt den militära banan, blef 1882 underlöjtnant
vid Södermanlands regemente och 1888
löjtnant. 1900 blef han kapten och öfverflyttades
till reserven 1902. Hvad som gjort K:s namn
bekant i vidsträckta kretsar, är de många, delvis
högst äfventyrliga färder, han företagit
till aflägsna trakter, såväl i vår världsdel som
i Afrika och Asien. Dessa resor, hvilka han
skildrat, dels i tidningspressen, dels i särskildt
utgifna skrifter, togo sin början hösten
1894, då han öfver Italien styrde färden till
Afrika för att öfver Tunis, Tripolis och Ägypten
besöka Palestina och därifrån öfver Konstantinopel
företaga återfärden till fosterlandet, dit
han anlände i maj 1895. Redan hösten s. å.
anträddes en ny resa. Därunder gjorde han
från Haleb äfventyrliga försök att komma fram
till Bagdad och blef på den färden ögonvittne
till de ohyggliga massakerna på armenierna i
Marasch och stadens brand. Slutet på hans försök
att fullfölja sin resplan blef, att han vardt
arresterad och utvisad från Syrien, hvartill kom,
att han af en röfvare fick en kula i vänstra
armen. Efter att ha genomrest Grekland och
en del af Mindre Asien, kom han åter hem i
juni 1896. Den tredje resan upptog tiden från
sept. 1896 till aug. 1897. Öfver Kreta kom
han vid jultiden till Suez. Med araben Ali,
som enligt aftal skulle betjäna honom såsom
vägvisare, färdades han förklädd till turkisk
kvinna till Kairo, där han under namn af Fatma
Banuur med iakttagande af alla lagliga former
gifte sig med honom. På detta sätt blef det
honom möjligt att besöka det heliga Mecka.
Sin kvinnoskepnad aflade han, genast efter återkomsten
till Kairo. Sedan han därefter besökt
Jerusalem, kom han till Hauran, där han i Es
Luveda häktades, misstänkt för att vara spion.
Frigifven drabbades han af tyfoidfeber, kom i
eländigt tillstånd fram till Beirut, hvarifrån han
först efter tre månaders vistelse på sjukhus
kunde anträda hemfärden. Under den följande
resan, sept. 1897-juli 1898, söker i Kualat Akabab
vid Röda hafvet den turkiska guvernören
och beduinscheiken kvarhålla honom för att afpressa
honom lösen, men lyckades K. rymma och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
