Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kewenter, Mattias - 2. Kewenter, Hans Kristoffer - Kexél, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i borgareståndet väckt motion hade K. påyrkat
tryckfrihetsförordningens återställande i enlighet
med 1774 års lagstiftning, hvilken motion vann
samtliga ståndens bifall och hade till följd en
petition i ämnet till konungen, som dock afslog
densamma. K. lät då trycka ett nytt memorial
i samma fråga, med upplysning att talmannen
vägrat låta det åtfölja handlingarna. Innehållet
i denna skrift ansågs äfven så förgripligt, att K:s
egna ståndsbröder förmåddes att hos K. m:t tillkännagifva
sitt ogillande däraf. Följden blef,
att K. efter riksdagens slut åtalades inför Svea
hofrätt och dömdes till fjorton dagars vatten
och bröd samt förlust för alltid af rättigheten
»att såsom fullmäktig menigheters allmänna värf
och ärenden utföra». Den första delen af sitt straff
undergick K. i Uppsala, den senare efterskänktes
honom 1792 af förmyndarestyrelsen. Att K:s
anseende icke väsentligt lidit af denna affär,
framgår däraf, att han följande år (1793) valdes
till rådman i Uppsala. Han afled i nämnda stad
d. 28 maj 1805.
Gift 1: 1765 med Anna
Kristina Kyronius och 2: 1774 med Maria
Helena Edling.
2. Kewenter, Hans Kristoffer, läkare. Född
i Uppsala d. 28 sept. 1775; den föregåendes son.
De medicinska studier, hvilka K. sedan 1793
idkat vid universitetet i sin födelsestad, fortsatte
han i Lund, hvarest han 1800 blef medicine doktor.
Sex år därefter följde han såsom regementsläkare
lifgrenadiererna till Pommern, förestod sjukhuset
för arméen i Mecklenburg och Lauenburg
och blef vid Lybecks eröfring af fransmännen
tillfångatagen. Efter sin frigifning i början af
1807 begaf han sig till Frankrike, på hvars
öfverfyllda lasarett och hospital han hade ett
gynnande tillfälle att rikta sin både teoretiska
och praktiska erfarenhet. Då kriget med Ryssland
1808 utbrutit, återvände K. till Sverige och
anställdes då som läkare för en kår rekryter,
som skulle afgå till Finland. På öfverfarten
förliste fartyget utanför Gäfle, och K:s förnämsta
omsorg blef att på ett i Gäfle improviseradt
sjukhus vårda de undan skeppsbrottet räddade
af besättningen. Under sin tjänstgöring vid
svenska armékåren vid och inom norska gränsen,
utnämndes han 1813 till öfverfältläkare och undfick
året därefter fullmakt såsom regementsläkare
vid första lifgrenadier regementet. Vid
svenska arméens nyindelning 1816 blef K. brigadläkare
och tjänstgjorde som öfverfältläkare
under storlägren 1819 och 1821. Transporterad
sistnämnda år till regementsläkare vid andra lifgrenadierregementet,
utnämndes han 1822 till
brunnsintendent vid Medevi och dog i Göteborg
d. 16 okt. 1839. K. ansågs som synnerligen
framstående inom sitt fack.
Gift 1811 med
Fredrika Lovisa Löfman.
Kexél, Olof, skald. Född i Kalmar d. 28
nov. 1748. Föräldrar: d. v.
adjunkten vid domkyrkan därstädes,
sedermera kyrkoherden i
Norra Möckleby på Öland, Per
Kexhelius och Sara Svebilius.
Efter att ha genomgått Kalmar
skola blef K. student i Uppsala
1761 samt disputerade 1765 pro
exercitio, då han på disputationen kallade sig
Kexhelius. Tre år senare inskrefs han såsom
auskultant i kommerskollegium, då han benämnes
Kexelius, men ändrade namnet samma
år till Kexél. K., som redan i Uppsala deltagit
i stiftandet af det vittra samfundet »Apollini
sacra,» framträdde äfven snart i hufvudstaden
på den litterära banan. Vid slutet af år 1768
började han utgifva en veckoskrift, Hatten, af
hvilken dock endast fem nummer utkommo (1768–69).
En flygskrift, Prästmannaöde i Sverige
1768, för hvilken han stod som ansvarig utgifvare,
men hvars verkliga författare skall ha
varit den bekante häfdatecknaren Anders Botin,
ådrog honom en tryckfrihetsprocess, hvarvid han
dömdes till böter af 300 daler silfvermynt. Kort
därefter råkade han ut för ett nytt åtal med anledning
af en skrift, Bref om Mössornas ursprung
och uppförande 1769, med enahanda
utgång som det förra. Då därtill hans affärer
blifvit alldeles förstörda genom borgensförbindelser,
som han ingått för en vän, boktryckaren
Momma d. y., lämnade han mot slutet af 1770
eller början af 1771 riket, samt återkom ej till
Sverige förrän 1773. Vid sin hemkomst anställdes
han som »ordonateur» vid k. teatern,
befordrades därefter till sekreterare vid direktionen
för k. maj:ts spektakler och erhöll efter
Bellmans död dennes plats såsom sekreterare vid
k. nummerlotteriet 1795.
Död i Stockholm
d. 5 mars 1796.
De skulder, han ådragit sig
i ungdomen, hade bragt hans affärer i sådan
oordning, att de aldrig kunde återställas. Att
spara, att neka sig några njutningar var ej heller
i hans smak. Han älskade prydlighet i klädsel
och var alltid i det yttre sådan, att han kunde
visa sig i de bästa sällskap. Fattigdomen blef
därför hans följeslagare genom lifvet och dref
honom alltjämt ut på litterära ströftåg. Bysatt
för skuld, utgaf han Mina tidsfördrif på gällstufvan
(1776–77, ny uppl. 1798), innehållande
små berättelser, anekdoter o. d. Denna samling
ansågs vara af ett sådant för religion och sedlighet
menligt innehåll, att den åtalades inför
Öfre borgrätten och ådrog författaren dryga
böter, nämligen 300 dlr smt för själfva skriften
och 20 dlr för hans under försvaret afgifna spetsiga
förklaringar, hvarjämte hela samlingen skulle
indragas och alldeles förbjudas. Andra samlingar
i samma anda äro: Mina tidsfördrif på
högvakten, 1780, och Bacchi handbibliotheque
eller nya tidsfördrif på gällstufvan, 4 del.
1784–86, ny uppl. 1793–98. Tillika utgaf han
K. svenska teaterns almanach för alla år från
1779 till 1789. Hans större arbeten och som
berättiga honom till varaktigare minne i vår litteratur,
äro: Zamaleski; historisk berättelse
1781, hvilken han själf kallar »en öfversättning
från flera språk», samt hans komedier och vådeviller:
Sterbhus-kammereraren Mulpus eller
Caffehuset i Stora kyrkobrinken 1776; Michel
Wingler eller bättre vara brödlös än rådlös
1788; Kapitain Puff eller Storprataren 1789;
Bergslagsfröken eller rivalerna s. å.; Välgörandet
på prof 1790; Folke Birgersson till Ringstad
1793; Namnsdagen 1795. De flesta äro
dock i mer eller mindre grad imitationer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
