Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörberg, Per - Hörlin, Anton Hugo - Hörling, Johan Fredrik - Hörnfeldt, Per Olof - Ichsell, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men till anlaget och till böjelsen var han helt
och hållit inne på konstens område. Han var
född konstnär – skada blott att hans utbildning
blef så otillräcklig!
Det centrala hos H. var
och förblef dock det religiösa måleriet. I en
rad af storartade kompositioner har han nedlagt
sin enkla, skriftenliga uppfattning af Jesu lefnad
här på jorden.» Hans porträtt, historiska eller
genretaflor, äro betydligt underlägsna de religiösa
målningarne. H. åstadkom för öfrigt äfven
raderingar och träsnitt, tusentals handteckningar,
statyer i trä och lera samt sysslade dessutom
med mekanik, astronomi m. m. H. var en
sällsynt verksam och begåfvad person. Död d.
24 jan 1816.
Hörlin, Anton Hugo, arkitekt, befrämjare
af svensk konstindustri. Född
i Marstrand d. 30 juli 1851.
Föräldrar: stadsläkaren Anton
Julius Hörlin och Anna Sofia
Charlotta Strandman.
H. studerade vid Chalmersska institutet
i Göteborg och konstakademien
i Stockholm, 1873–78, under
hvilken tid han 1877 stiftade akademistklubben,
samt företog utländska studieresor. 1879 blef
han öfverlärare i konstindustriel fackteckning
vid Tekniska skolan i Stockholm. Den artistiske
och målmedvetne mannen var en af dem, som
först bidrogo till den moderna renässansen inom
den svenska konstslöjden, och härför verkade
H. så väl i sin egenskap af lärare och mönsterritare
som genom tidningsartiklar och föredrag.
Under sina sista lefnadsår var han äfven konstnärlig
rådgifvare vid Rörstrands porslinsfabrik,
hvarjämte han biträdde vid förarbeten för utställningarne
i Köpenhamn 1888, Chicago 1893
m. m. Död genom drunkning i Södertörns skärgård
d. 12 juli 1894. H. var utgifvare af Svensk
konstslöjd 1888–89, 91 samt publicerade en del
mindre dikter, uppsatsen Om brister i våra
bildande konstnärers konstnärsbildning, Nord.
tidskrift 1888, Sagor (utgifna efter hans död)
m. m.
Gift med Agnes Nilsson Dag.
Hörling, Johan Fredrik, målare. Född 1718;
styfson till kyrkoherden Johan Gustaf Hallman
i Stockholm.
H. ägnade sig tidigt
åt målarekonsten. Sommaren 1740 begaf han
sig till Frankrike, hvilken resa lärer utsträckts
ända till Rom, där han, enligt sin egen
uppgift, »lärde sin konst af dess största virtuos.»
Måhända var det under denna vistelse
i Italien, som han blef ledamot af målareakademien
i Florens, en utmärkelse, hvilken, så
vidt kändt är, endast tillfallit tre svenska män:
Ehrenstrahl, Roslin och Hörling. 1747 besökte
han för andra gången utlandet, men återvände
redan året därpå till Sverige. Ett och annat
porträtt af hans hand från denna tid vittnar om
hans stora begåfning. Olyckligtvis lär han snart
fallit offer för en sinnessjukdom, som det säges
till följd af en olycklig kärlek. Slö och förvirrad,
irrade han i många år omkring på Stockholms
gator, ett mål för hopens hån, tills döden
ändtligen befriade honom från hans lidanden
d. 12 nov. 1786.
Hans arbeten, till hvilka
några handteckningar också kunna räknas, äro i
Sverige ytterst sällsynta.
Hörnfeldt, Per Olof, riksdagsman. Född d. 4
febr. 1830 i Hörnäs i Själevads
socken i Ångermanland.
Föräldrar: riksdagsmannen i
bondeståndet Johan Hörnfeldt
och Brita Olofsdotter.
Föräldrarne, som önskade, att deras
ende son skulle ägna sig åt jordbruk,
ansågo inga andra bokliga
kunskaper därför nödiga, än de själfva kunde
bibringa, och den vetgirige H. var hänvisad till
att genom själfstudium fylla bristen och använde
sina lediga stunder i sådant syfte. Redan vid
unga år utsågs han till ledamot af Själevads
häradsrätt, hvarpå snart följde det ena medborgerliga
uppdraget efter det andra, tills han 1862
valdes till ledamot af bondeståndet för Norra
Ångermanlands domsaga, hvilket uppdrag förnyades
för den följande ståndsriksdagen.
Efter representationsförsändringen företrädde han samma
valkrets i andra kammaren 1867–79, där han
äfven hade plats 1882–84 samt från och med majriksdagen
1887 till 1890 som ombud för Själevads
och Arnäs tingslag. Ett manligt och frimodigt uppträdande,
paradt med en betydande slagfärdighet
i debatten, gjorde H. snart bemärkt i riksdagen
och redan 1867 invaldes han i statsutskottet,
där han ock hade plats under alla följande af
honom bevistade riksdagar till 1888, då det protektionistiska
nya landtmannapartiet, som i honom
såg en af sina besvärligaste motståndare, straffade
honom genom öfverflyttning till bankoutskottet,
hvars vice ordförande han var 1888–90.
Under en följd af år tillhörande först landtmannapartiets
och senare »gamla landtmannapartiets»
förtroenderåd, hedrades han 1880–81
af andra kammaren med uppdrag som statsrevisor.
I hemorten var han ständig ledamot af
landstinget. Han togs äfven af regeringen i anspråk
för åtskilliga kommittéer, bl. a. landtförsvarskommittén
1880–82 och bankkommittén 1889–90.
Död i Hörnäs d. 14 dec. 1890.
Gift med sin
kusin Maria Hörnfeldt.
Ichsell, Jakob, politisk agent. Född 1722.
Såsom hofmästare för de k. pagerna tillhörde I.
på sätt och vis hofvet och synes själf ha betraktat
sig såsom länk af hofpartiet i Adolf Fredriks
tid. Med anledning af drottningens födelsedag
höll han i juli 1755 på riddarhussalen ett tal, i
hvilket han skarpt yttrade sitt ogillande af några
forna tiders statsskick och framställde dem såsom
skadliga mångvälden, på ett sätt, som ansågs
innebära ett öppet klander af den då varande
statsförfattningen och en uppmaning till dess
ombildning. Talet väckte ett bullersamt uppseende
och den djärfve oratorn ställdes inför
ständernas kommission, som i juni 1756 dömde
honom till ständig landsflykt, hvilken dom af
ständerna själfva mildrades till fyra års landsförvisning.
Han begaf sig då till Hamburg,
där han till en början lefde utan tjänst, men
sedermera – efter den amnesti, som 1765 förkunnades
deltagarna i 1756 års upprorsförsök –
förordnades till svensk agent och sålunda erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
