Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Gyllenstierna, Johan Göransson - 6. Gyllenstierna, Nils Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5. Gyllenstierna, Johan Göransson, riksråd.
Carl XI:s gunstling. Född på
Elfsjö i Brännkyrka socken invid
Stockholm d. 18 febr. 1635;
den föreg. broder. På hemvägen
efter en efter afslutade studier i
Uppsala anträdd utländsk resa
sammanträffade han med Carl X
Gustaf å de danska öarna 1658 och
rönte af denne gunsten att jämte en kammarherretitel
få öfvervara förhandlingarna i rådet.
1660 blef han kansliråd. Vid 1664 års riksdag
framträdde han som hufvudman för den yngre
adeln i dess strid mot de grefliga och friherrliga
ätterna, häfdande den nyadlade förtjänstens rätt
gent emot blotta börden. För att oskadliggöra
honom utnämnde man honom 1666 till hofkansler
och lade vid 1668 års riksdag landtmarskalksstafven
i hans hand. Vid riksdagens slut inkallades
han af förmyndareregeringen i rådet,
där han snart framträdde som den mest deciderade
motståndare till det parti, hvars främste
märkesman var rikskansleren M. G. de la Gardie.
Gentemot dennes lättsinniga utrikespolitik och
slösaktiga inrikespolitik yrkade G., att Sverige
väl utåt skulle häfda sitt anseende men icke
onödigtvis kasta sig in i äfventyrligheter, och
att man skulle göra sig beredd att möta eventuella
yttre faror genom ordning och sparsamhet
i statsförvaltningen. Alla hans varningar till
trots, kom dock 1672 det franska förbundet till
stånd, och Sverige var därmed snart inkastadt i
ett krig, som till det yttersta skulle pröfva dess
krafter. G. var dock en af dem, som i dessa
kritiska tider skulle i främsta ledet visa prof på
sinnesnärvaro, rådighet och uthållighet. Under
det skånska fälttåget ställd vid Carl XI:s sida,
lyckades G. till den grad vinna konungens öra,
att han slutligen blef den ende och allsmäktige
ledaren af hans vilja. Också hade han under
samma krig gjort landet och konungen ovärderliga
tjänster. Det var han, som jämte Ascheberg
tillstyrkte och påskyndade tåget inåt Halland,
som kröntes med segern vid Halmstad. Vidare
var det han, som jämte Dahlberg med beundransvärd
skyndsamhet samlade och ordnade den här,
hvarmed konungen vann den afgörande segern
vid Lund och återtog Skåne. Och slutligen var
det G., som i spetsen för en hop smålandsbönder
återtog Bleking och ryckte det halfbrända
Karlshamn ur danskarnas händer.
Utom detta,
som alltid skulle i hög grad tillvinna honom
Carls bevågenhet, fanns det någonting i G:s personlighet,
som mäktigt tilltalade konungen. Hans
kraftfulla beslutsamhet, fria umgängessätt och
flärdfria uppträdande – i allt detta rådde en
stor öfverensstämmelse mellan honom och Carl,
som bidrog i väsentlig grad att förvärfva honom
den senares välvilja. – I samma mån G. kände
sig fast i konungens förtroende, ju tydligare
framställde han för denne sina planer. Dessa
gingo ut på, att för Sverige skapa en själfständig
politisk ställning, göra det oberoende af främmande
makter och betrygga dess framtid
– genom ett nära förbund med Danmark och genom
en stark krigsmakt, som hufvudsakligen
borde bestå i ett väl ordnadt sjöförsvar. Men
för att detta skulle låta sig göra, var det nödvändigt
att underkasta rådet en undersökning
för dess förmyndareförvaltning, att företaga en
reduktion af de bortskänkta kronogodsen och
öfverlämna hela makten i konungens hand. G.
hade en ovanlig förmåga att härska, men kanske
en ännu häftigare åtrå att vara ensam om härskaremakten.
För detta ändamål aflägsnade han
ur konungens omgifning hvar och en, som kunde
blifva vådlig för hans eget inflytande, och för
samma ändamål vände han sig ömsom till konungaväldet
och ömsom till folkväldet, för att
på ena eller andra vägen uppnå och bibehålla
sitt eget härskarevälde. Af dessa skäl måste
han ovillkorligt förvärfva lika många fiender som
vänner, och få människor torde också blifvit så
olika bedömda som denna konungagunstling. I
allmänhet ansågs han vara i hög grad falsk och
opålitlig.
Det öppenhjärtiga eller rättare
framfusiga sätt han af naturen hade och kanske
med flit bibehöll troddes af många vara antaget
endast för skens skull och för att så mycket
lättare narra de godtrogna. Olyckligtvis för G:s
minne finner man samtidens beskyllningar icke
så sällan bestyrkta af hans egna handlingar. Och
tvifvelsutan komma härsklystnad och ränker att
förblifva stående skuggor på hans, i andra hänseenden
så klart lysande, bild. G., hvilken 1674
förlänades greflig värdighet, var 1679 Sveriges
befullmäktigade ombud vid fredskongressen i
Lund, där han äfven lyckades åstadkomma en
öfverenskommelse om gemensam utrikespolitik
mellan de nordiska rikena. Han lyckades äfven
få till stånd en myntkonvention, som röjde en
för tidens förhållanden framsynt blick. 1679
utnämnd till generalguvernör öfver de forna danska
provinserna, fick G. ej upplefva verkställigheten
af sina omfattande planer. Nyss före midsommar
1680 angreps han af en häftig sjukdom,
som lät ana hans nära förestående död. Själf
hoppades han i det längsta på sin förbättring.
Men allt tätare slöto sig dödens skuggor omkring
hans läger, och den äfven i lekamligt hänseende
så kraftfulle mannen måste nedstiga i
grafven vid fyrtiofem års ålder i Landskrona d.
10 juni 1680.
Ogift.
6. Gyllenstierna, Nils Göransson, krigare.
Född i Stockholm d. 23 okt.
1670; den föreg. brorson och son
till G. 4.
När krigslågan år
1700 tändes öfver Norden, var
G. major vid öfverste Krassows
dragoner och intog som sådan
en plats i kung Carls härar. År
1701 utnämndes han till öfverstlöjtnant
vid nämnda regemente, intog 1703 det
väl befästade slottet Sokal och vann där ett rikt
krigsbyte samt befordrades till öfverste för ett
nytt dragonregemente 1707.
Fången af ryssarna
vid Pultava, återkom han till Sverige 1720.
Samma år befordrad till generalmajor af kavalleriet,
utnämndes han året därefter till öfverste
för lifdragonerna, blef 1722 generallöjtnant, 1723
landshöfding i Södermanland och slutligen 1727
riksråd.
Död i Stockholm d. 22 febr. 1731.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
