Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf I - Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklighet, bryta herrarnas makt och äfven kyrkans
samt befria sig från hansestädernas tryckande
herravälde, men uppkallade under bemödandet
härvid mot sig allas intressen och beredde
sitt eget fall. »Med Gud och Sveriges
allmoge» bröt Gustaf Vasa för alltid föreningen
med Danmark och gjorde Sverige till ett själfständigt
land.
Gustafs andra storverk var att
medels den från Tyskland utgångna, i Sverige
hufvudsakligen af svenskar utbredda, reformationen
bryta kyrkans politiska makt, dess förbindelse
med påfven, dess särskilda domsrätt, dess ekonomiska
själfständighet samt klosterväsendet. Med
bytet af kyrkans öfverflödiga egendom upprättade
han åter statens utsinade hjälpkällor och därmed
äfven konungamakten.
Arfföreningen var hans
sista stora verk och satte i egentlig mening
kronan på de öfriga. I samråd med rikets adel
och biskopar (i Örebro 1540) och sedan med
rikets samlade ständer (i Vesterås 1544) gjorde
Gustaf konungadömet ärftligt inom sin släkt på
manliga linjen, ehuru han sedermera genom sitt
testamente höll på att bereda sitt eget verks
undergång, då han liksom Birger Jarl ville skifta
väldet mellan sina söner.
Ehuru väl Gustafs planer mestadels fullmogna
utgingo ifrån hans eget hufvud, rådfrågade han sig
gärna med andra, med herrar och allmoge, på
möten med prästers och borgares ombud och
emellanåt med alla slags ständer under olika
former. En tid var han till och med ej fri från
utländskt inflytande och på väg att i både kyrkligt
och världsligt hänseende låta främmande begrepp
få insteg; men han återvände snart till
sitt ursprungliga verk att på nationell grund ordna
sitt rike. Detta rike, som han räddat från andlig
och världslig träldom, betraktade han gärna som
sin tillhörighet och utsträckte i många fall både
sin och kronans rätt utöfver lagliga förhållanden.
Med åren ökade sig hans begär efter ägodelar
och urartade ej sällan till en småaktig snikenhet.
Men folket öfversåg härmed för hans många förtjänsters
skull och visste att de penningar, konungen
samlade, icke onyttigt bortslösades.
Till sin yttre människa skildras Gustaf af en
samtida sålunda: Han var en välskapad och
ansenlig herre, något öfver tre alnar lång. Han
hade ljusgult hår, vackert, långt skägg, skarpa
ögon, liten rak näsa, välskapad mun, röda läppar,
blommor på kinderna, ännu in i ålderdomen.
Han ägde en fast och fyllig kropp, utan fläck
eller fel, starka armar, smala ben, små vackra
händer och fötter. Såsom hans kropp var välbildad
i allo, så var ock själen utrustad med de
yppersta gåfvor. Hans minne var utomordentligt;
så snart han sett en person, det måtte vara
hur länge sen som helst, igenkände han honom
genast. Hvarest han en gång färdats fram, där
villades honom aldrig vägen, och han mindes till
och med namnet på byarna och på de bönder,
som bodde där, under hans ungdomsfärder.
Lika säkert som hans minne, lika skarpt var
hans förstånd. Såg han en målning, byggnad
eller ett bildhuggarearbete, kunde han strax döma
om dess fel och förtjänster, ehuru däruti själf
utan all undervisning. Då mycket folk var på
slottet, talade han med hvar och en och förstod
att väl säga sådana ting, som den tilltalade bäst
kände. En ren och oskrymtad gudsfruktan bodde
i konungens hjärta och visade sig i hela hans
vandel. I hans rum gjordes bön morgon och
afton, och aldrig försummade han, så vida omständigheterna
icke tvungo honom därtill, den
allmänna gudstjänsten.
Musik var hans själs
vederkvickelse. Han förfärdigade själf och spelade
flera instrument, dock helst luta. Ingen
afton, då han var ensam, gick förbi, utan att
han därmed en stund sysselsatte sig.
Konungens
sista år fördystrades af sorger och bekymmer,
icke för sitt folk, utan för den ofrid, som rådde
inom hans eget hus. Han var »vid sin lefnads
slut icke blott exemplet af segraren i lifvets
strid, men också ett exempel på huru det är
sorg och smärta med allt lif.»
Hans eget,
gagneligt och lysande, kraftfullt och verksamt,
pröfvadt och segerrikt, utslocknade i Stockholm
d. 29 sept. 1560. Gift 1: 1531 med prinsessan
Katarina af Sachsen-Lauenburg, moder till Erik
XIV, död 1535. 2: 1536 med Margareta Eriksdotter
Leijonhufvud, död 1551, dotter af vid Stockholms
blodbad afrättade riksrådet Erik Abrahamson Leijonhufvud.
I detta äktenskap föddes Johan
III och Carl IX, hertig Magnus och fem till mogen
ålder komna döttrar. Två barn dogo späda. 3:
1552 med sin föregående makas systerdotter, Katarina
Stenbock (se nedan), dotter af riksrådet
Gustaf Olofsson Stenbock. Detta gifte var barnlöst.
Gustafs staty restes å Riddarhustorget i
Stockholm 1773 (modellerad af l’Archevesque).
Gustaf II Adolf, konung. Född å Stockholms
slott d. 9 dec. 1594. Föräldrar:
dåvarande hertig Carl af Södermanland,
sedermera konung Carl
IX och hans andra gemål Kristina
af Holstein.
Vare sig
man ser förhållandena från de
krigiska eröfringarnas eller den
fredliga utvecklingens synpunkt,
bildar Gustaf Adolfs tjuguåriga regering ett af de
vackraste bladen i svenska folkets historia.
Det krig med Ryssland, som slöt genom freden i Stolbova,
förskaffade Sverige åter Ingermanland och
Keksholms län; från Polen togs nästan hela
Livland och flera städer i Preussen. Sålunda
grundades den makt, med hvilken Sverige deltog
i Tysklands angelägenheter och som efter Gustaf
Adolfs död med sådan framgång och klokhet handhades
af hans vän och rådgifvare Oxenstierna,
att Sverige var på väg att göra Östersjön till
en svensk insjö.
En ovanlig i alla riktningar
rastlös verksamhet röjde sig midt under kriget
äfven i den inre förvaltningen. Jämte de egentligen
statsrättsliga förhållandena utbildades de
rent administrativa och ekonomiska. Handel,
bergsbruk, industri, undervisningsverk, allt togs
af den store konungen om händer, visserligen
mången gång på ett sätt, som hämmade den enskilda
omtanken. Men det var så tidens sed.
Den allmänna stadslagen utgafs, en ny rättegångsordning
utfärdades och i sammanhang härmed
inrättades rikets första hofrätter i Stockholm och
Åbo. En ny riksdagsordning skänkte svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
