Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Gumælius, Gustaf Wilhelm - 2. Gumælius, Otto Joel - 3. Gumælius, Karl Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
m. m.
Sedan G., hvilken i sin ungdom tillhört
»Götiska förbundet», äfven uppträdt som
skald i Poetisk Kalender och gjort sig känd
som författare i Sv. Litt.-Tidn., Iduna, Svea,
m. fl. tidskrifter, framstod han 1828 med Sveriges
första verkligt historiska roman Thord Bonde.
Tyvärr blef detta arbete, som ingaf hvarje vän af
svensk litteratur så stora förhoppningar, ofullbordadt.
Det nya verksamhetsfält, som vid samma
tid öppnade sig för författaren: hans anställning i
kyrkans tjänst och den mängd praktiska bestyr,
som den tiden ännu mera än nu togo själasörjarens
tid och krafter i anspråk, voro väl de
hufvudsakligen verkande orsakerna härtill. I
stället såg man då och då ett arbete af Gumælii
hand, ägnadt åt den praktiska nyttan, såsom:
en »Svensk öfversättning af Passows Grekiska
Lexikon» 2 del. 1841; Tidskrift för Blomsterodling
och Trädgårdsskötsel 1841–42; Berättelse
om landthushållningens närvarande
tillstånd i Örebro län 1846; åtskilliga artiklar
i vetenskapliga tidskrifter, o. s. v. Litteraturen
hade på många år ej hört af honom, då han
vid nära sjuttio års ålder 1858, åter gjorde sig
påmind som skald med Engelbrekt, en diktcykel
i nio sånger. Det stora fosterländska ämnet,
af författaren behandladt med ädel inspiration
och stor stilistisk förmåga, väckte svenska folket
till känsla af den stora skuld, i hvilken fäderneslandet
stod till den store fosterlandsbefriaren.
Svenska Akad. tilldelade förf. Carl Johans-priset,
och sju år senare höll Engelbrekts sångare i
Örebro ett tankerikt och glänsande tal vid foten
af den minnesstod, hans vackra sånger frammanat.
Död i Örebro d. 22 nov. 1877.
Gift 1842 med Carolina Gustafva Geijer.
2. Gumælius, Otto Joel, pedagog. Född i
Lids socken i Södermanland d.
16 okt. 1791, den föregåendes
bror.
G. inskrefs som student
i Uppsala 1812 och vann den
akademiska lagern 1821.
Redan året förut befullmäktigad
kollega i Strengnäs, befordrades
han 1824 till vice konrektor,
följande året till vice rektor och undfick 1828
fullmakt som konrektor vid samma läroverk.
År 1829 erhöll han transport som rektor till
Örebro skola, hvilken befattning han utan afbrott
innehade till 1862, då han erhöll afsked
med pension. G. var den förste rektor vid våra
lärdoms- och apologistskolor, som, med förbigående
af de gamla gymnasierna, beredde skolans
alumner för direkt inträde vid universitetet och
således, genom att ge ett praktiskt svar på det
ofta återkommande spörsmålet om lämpligheten
att förena de högre och lägre elementarläroverken
till ett enda, föranledde dessas sammangjutning,
och i och med detsamma den omskapning
af våra undervisningsverk, som ägde rum
1849. Nitisk kommunalman och som sådan
öfvertygad om den offentliga diskussionens
gagnelighet för samhällslifvets utveckling, var
han 1843 den ena af stiftarna af tidningen
Nerikes Allehanda och förestod den under flera
år som hufvudredaktör.
Såsom pedagogisk
författare har G. af trycket utgifvit: Hebreisk
Lärobok för begynnare 1822; Kort chronologisk
framställning af Sveriges historia. Kort
framställning af Sveriges statskunskap 1825–26,
2:a uppl. med titel Lärobok uti Sveriges
historia och statskunskap 1828.
Död i Örebro d. 27 okt. 1876.
Gift 1833 med Eva Kristina Wester.
3. Gumælius, Karl Arvid, publicist, riksdagsman.
Född i Örebro d. 25 nov.
1833; den föreg. son.
Student i Uppsala 1852 vistades G. där
några terminer både före och
efter sitt inträde i telegrafverket
1854. Två år efteråt blef han
telegrafkommissarie i Örebro,
hvilken post han beklädde till
1887.
Med lifligt intresse för allmänna
och kommunala angelägenheter framträdde
G. i offentligheten först 1855 och blef 1857 redaktör
för Nerikes Allehanda, hvilket under hans ledning,
tack vare sitt vakna intresse och sin rikhaltiga
notisafdelning tillkämpade sig en vidsträckt
spridning. Än längre trängde dess ord, sedan med
densamma förbundits en prisbillig veckotidning,
Allehanda för Folket, som utkom 1873–89.
Båda intogo en framskjuten plats i den svenska
vänsterpressen och kunna rent af anses bildat
skola inom densamma, sedan det alltmer blef
vanligt, att unga män, hvilka ämnade ägna sig
åt publicistisk verksamhet, sökte träna sig för
densamma genom en lärotid vid Nerikes Allehandas
officin. Äfven vid offentliga möten och
sammankomster kämpade den oförfärade och
slagfärdige G. en energisk och ofta segerrik
kamp för sina åsikter och kan utan skryt tillägna
sig äran att ha fört mången sak fram, som
en gång synts hopplös. Det var därför ej annat
än naturligt, att han ådrog sig medborgarnas
blickar, och 1869 kallades han att intaga den
efter farbrodern lediga platsen att representera
Örebro i Andra kammaren, ett uppdrag, som
han innehade till och med 1890, med undantag
af riksdagarna 1877–81, då han på grund
af sjuklighet dragit sig tillbaka. Sedan han
1887 flyttat till hufvudstaden som direktör för
Allmänna Lifförsäkringsbolaget, representerade
han 1891–93 Stockholms andra valkrets i samma
kammare. Som riksdagsman blef han sina frisinnade
åsikter trogen, men tack vare sin förståelse
af det gamla landtmannapartiets sträfvanden,
sådana de tedde sig i dess glansdagar,
kom han på vänlig fot med detsamma, som 1871,
1872, 1884–86 gjorde honom till statsrevisor samt
1873–76 och 1882–87 insatte honom i bankoutskottet
(redan första året som vice ordf.). I
främsta ledet framstod han i diskussionen om bank- och
penningfrågor, å hvilka områden han hade
tillfälle att tillgodogöra sin rika praktiska erfarenhet
å detta område, såsom bl. a. den, hvilken
efter att i Tyskland ha inhämtat kännedom om
Schulze-Delitzsch’s s. k. folkbanker, omplanterat
dessa i svensk jordmån genom grundande af den
första svenska folkbanken i Örebro 1867, hvars
förman G. var under de tretton första åren. Det
var ock han, som i riksdagen tog initiativ till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
