Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grothusen, Kristian Albrekt - Grotius, Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nederlaget vid Pultava följde han Carl XII till
Turkiet, utnämndes af konungen till öfverste och
löjtnant vid drabanterna och blef snart en af hans
inflytelserikaste gunstlingar. Orsakerna härtill voro
flera, såsom ett inställsamt väsen, stor förmåga
att genom kvickheter och skämt lätta de för
konungen motbjudande göromålen, en viss öfverensstämmelse
med den senare i benägenhet för
ridderliga äfventyr och ej minst en verklig och
varm tillgifvenhet för Carls person. Genom sin
kännedom af turkiska språket blef han för
konungen icke blott nyttig, utan nästan oumbärlig,
och utnämndes, då han stod på höjden
af kunglig ynnest, till konungens skattmästare.
Huru G. för öfrigt skötte denna befattning, bedömes
bäst af följande tilldragelse. En dag
skulle han redovisa 60,000 riksdaler för konungen.
G:s räkning lydde sålunda: »10,000 riksdaler
utbetalda till svenskar och janitscharer på
hans maj:ts nådiga befallning; det öfriga af
mig förtärdt». Carl skall då ha anmärkt: »Så
tycker jag om, att mina vänner göra sina räkningar;
men om Müllern skall redovisa blott
några tusen riksdaler, så låter han mig läsa
igenom flera ark. Då tycker jag mera om Grothusens
lakoniska räknesätt.»
Kunde G. förstöra
penningar, hade han äfven förmåga att anskaffa
dem och öfvertala folk till det ena lånet
efter det andra. Han användes därför af Carl
till ständiga negociationer vid ottomanska hofvet,
och såsom bevis på den gunst, han här lyckats
tillvinna sig, berättas, att han med sin svit en
gång fick bese Sofia-moskén, ett ynnestprof,
som förut aldrig vederfarits någon kristen. Då
turkarna, uppledsna på Carls långvariga vistelse
i Bender, beslutit att med våld utdrifva sin gäst,
och den osmanska hären redan uppställt sig
kring konungens bostad, gick G. helt ensam
och obeväpnad ned till janitscharerna och vann
dem till den grad genom sitt tal, att de hotade
sina egna chefer med uppror, ifall de tänkte
anfalla det svenska lejonet. Anfallet uppsköts
också på några dagar. Men då konungen envist
vägrade att lämna sin tillflyktsort, inträffade
kalabaliken d. 1 febr. 1713. G. anlände i slutet
af 1714 till Stralsund och blef följande år kommendant
på Usedom, generalmajor och chef för
Bohusläns dragoner. Men hans bana slöts kort
därpå af en kula i drabbningen vid Stressow på
Rügen d. 4 nov. 1715.
Ogift.
Grotius, Hugo (egentligen Huig de Groot),
rättslärd, diplomat. Född d. 10
april 1583 i Delft i Holland, där
fadern, Johan de Grooth, var
borgmästare.
Hugo Grotius,
ett af de mest lysande namnen
på sin tid, tillhör så till vida
Sverige, som han i dess tjänst
tillbragte den längsta och viktigaste
delen af sin lefnad, och detta land bättre
än både hans fädernesland och Frankrike, där
han under någon tid sökte en fristad, förstod att
uppskatta hans egenskaper. Redan som barn
väckte G. allmän uppmärksamhet för sina ovanliga
snillegåfvor. Det berättas, att han blott nio
år gammal skref förträfflig latinsk vers, och vid
elfva års ålder blef han student i Leyden.
Femton år gammal, åtföljde han en ambassad
från Holland till Paris, där konung Henrik IV
fäste sin uppmärksamhet vid honom såsom ett
lärdomsunder för sin ålder.
1599, således
endast sexton år, förklarades han för juris doktor
i Orléans och uppträdde som advokat vid holländska
domstolar samt utnämndes 1603 till republikens
historiograf. År 1613 som rådspensionär
förordnad till syndikus i Rotterdam, invecklades
han i de där pågående politiska och religiösa
stridigheterna, med den påföljd att han
blef häktad, anklagad och dömd till lifstids fängelse.
Detta var likväl icke strängare, än att
han fick sysselsätta sig med vetenskapliga arbeten,
emottaga besök af sin hustru, o. s. v., hvilken
frihet den senare begagnade till hans räddning.
En dag lät hon uppbära till fångrummet en
kista, fylld med böcker, under föregifvande att
utbyta den mot andra, som fången begagnat.
När böckerna blifvit uttagna, förmådde hon mannen
att gömma sig i kistan, som återbars till
makarnas hem, under det hon själf kvarstannade
i fängelset, låtsande sig vara sysselsatt att vårda
G. under ett honom påkommet illamående. När
hon trodde honom i säkerhet, yppade hon förhållandet
och visade för väktarna det tomma
fängelserummet. Hon begaf sig därefter till sin
man i Belgien, hvarifrån båda flyttade till Paris.
Här blef G. väl mottagen af Richelieu, erhöll
genom honom ett årsunderhåll, som likväl snart
indrogs, och kvarstannade i flera år. Under
denna tid började G. genom skrifter intaga ett
af de förnämsta rummen bland Europas lärde.
Som teolog och språkforskare öfverträffade han
de flesta, som rättslärd ådagalade han en klarhet
och grundlighet, vida höjd öfver den tid, i hvilken
han lefde, och var som latinsk skald en
bland de utmärktaste, som på senare tider funnits.
Hans odödliga arbete De jure belli et
pacis, som utkom 1613, väckte ett oerhördt uppseende
och blef grunden för hela den nyare
rättsfilosofien.
Konung Gustaf II Adolf, som
alltid hade denna bok i sitt tält och i sitt förhållande
såsom krigare sökte följa de ädla grundsatser,
som i densamma framställas, hyste alltid
en önskan att få använda den snillrike författaren
i svenska rikets tjänst. Detta förslag gick
likväl ej i verkställighet, förrän efter konungens
död, 1634, då Axel Oxenstierna utnämnde G.
till svensk minister i Paris. Här bevakade den
senare Sveriges intressen under en tid af elfva
år och uträttade ganska mycket till landets gagn
och bästa, ehuru alltid ett föremål för Richelieus
afund och intriger. Omsider trött vid statsmannalifvets
besvärligheter, begärde och erhöll han
1645 sitt afsked och kom för en kort tid öfver
till Sverige.
Enligt hvad allmänt uppgifves,
skall drottning Kristina icke ha visat honom den
vänlighet och det aktningsfulla bemötande, han
ansåg sig ha förtjänt, hvarför han, under förebärande
af ålder och sjuklighet, begärde sitt
entledigande och rättighet att återvända till Holland.
Vid afskedet erhöll han icke blott sina
innestående fordringar, utan som gåfva fyra tusen
riksd., ett smycke och en guldkedja samt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
