Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fahlbeck, Pontus Erland - Fahlberg, Samuel - Fahlcrantz - 1. Fahlcrantz, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fahlbeck</i> och Hanna Charlotta Carlsson.
Student i Lund 1870, aflade
F. därstädes 1875 fil. kandidatexamen,
blef 1879 fil. licentiat
och utnämndes 1880 efter vunnen
doktorsgrad till docent i allmän
historia vid Lunds universitet.
Hans håg drogs snart åt
nationalekonomiska studier, och 1887 väckte han
allmän uppmärksamhet genom sin midt under
den hetaste tullstriden utgifna, i protektionistisk
anda affattade broschyr: Den ekonomiska vetenskapen
och näringsskyddet. Under de följande
åren har F. tagit en liflig del i den offentliga
diskussionen om politiska, statistiska, sociala och
nationalekonomiska spörsmål, i hufvudsak intagande
en konservativ ståndpunkt, men med
starkt individuell syn på tingen och själfständig
uppfattning. Förutom en mängd uppsatser i in- och
utländska tidskrifter har F. utgifvit åtskilliga
arbeten i bokform, bland hvilka må nämnas:
Betänkande rörande grunderna för den ekonomiska
mellanrikslagstiftningen emellan Sverige
och Norge 1888, Sveriges nationalförmögenhet,
dess storlek och tillväxt 1890, Stånd och klasser,
en socialpolitisk öfverblick, 1892, Sveriges
adel, statistisk undersökning öfver de å riddarhuset
introducerade ätterna I 1898, m. fl. F.
utgifver från 1897 Statsvetenskaplig tidskrift,
i början tillsammans med andra vetenskapsmän,
men från 1899 ensam.
1889 utnämndes F.
till e. o. professor i historia och statskunskap
vid Lunds universitet, var sekreterare i 1888 års
tullkommitté och kallades 1894 af Köpenhamns
universitet till juris hedersdoktor.
Gift 1890 med friherrinnan Anna Alice von Willebrand
(från Finland).
Fahlberg, Samuel, läkare, statsbrottsling. Född
1758 i Helsingland.
Såsom ett fader- och moderlöst
barn upptagen af badaremästaren Jakob Tjäder
i Stockholm, inöfvades F. af honom i de
kirurgiska handgreppen och fick såsom skeppskirurg
åtfölja ett handelsfartyg till norra Amerika
1783. Följande året förordnad till läkare på ön
S:t Barthélemy, uppgjorde han planen till staden
Gustavias anläggning och sysselsatte sig för öfrigt
med insamlande af naturalier för Vetenskapsakademiens
räkning på västindiska öarna.
Utnämnd 1786 till guvernementsläkare, kallades
han 1791 af Vetenskapsakademien till hennes
ledamot och förklarades fem år därefter af medicinska
fakulteten i Uppsala för medicine doktor.
1799 förordnades han till ingenjör på Barthélemy,
med titel af landtmäteridirektör, och bestridde
tillika guvernementssekreterare- och guvernementsläkarebefattningarna.
Vid de oroligheter,
som 1810 utbröto på ön, befanns vid undersökning
F. invecklad i de upproriska rörelserna
hvarför han 1813 dömdes från lif, ära och
gods. Men han hade förut undkommit till ön
S:t Eustache, där han afled d. 28 nov. 1834,
utan att veta om, att han stod upptagen på amnestiplakatet
af den 21 okt. s. å.
Gift med Elisabet Everij.
Fahlcrantz. Denna släkt, som genom flera
sina medlemmar gjort en betydande insats å olika
områden af svensk odling, härstammar från Västmanland,
där äldste kände stamfadern Daniel
Andersson var klockare i Munktorp.
1. Fahlcrantz, Carl Johan, landskapsmålare.
Född i Stora Tuna socken i Dalarna
d. 29 november 1774. Föräldrar:
v. pastorn, sedermera
kyrkoherden i Kungsåra i Västmanland,
Johan Fahlcrantz och
Gustafva De Brenner.
Fadern önskade uppfostra sin förstfödde
till präst, men en inre drift förde
den unge gossen med oemotståndlig makt in på
konstnärsbanan. Redan som barn aftecknade han
på egen hand de kopparstick han kunde öfverkomma,
och färglade sina efterbildningar med
safter som han prässade ur blommor. Vid
sexton års ålder ankom F. till Stockholm, där
han efter någon tid blef lärjunge hos Limnell
och började han samtidigt besöka konstakademien.
Några stycken af Claude Lorrain, som
han ett par år därefter fick se, gjorde hans
kallelse för honom klar. Under näringsbekymmer,
ritlektioner och målande af taflor, dem han för
sitt uppehälle måste afyttra till underpris, förflöto
de första åren af hans konstnärslif. Lyckligtvis
fick Sergel se en af hans taflor och från
den stunden blef inom konstnärsvärlden hans
talang uppskattad till dess fulla värde. F. utställde
för första gången i akademien 1799 och
började med allvar med oljefärgen först 1800.
Redan följande år blef han akademiens agré
och 1803 dess ledamot. 1806 företog F. en
resa till Italien, men insjuknade på vägen, och
då han tillfrisknat, tvang honom det utbrutna
kriget att återvända till Sverige. Han kom sedan
aldrig utom den skandinaviska halföns gränser,
hvilket af mången blifvit framhållet som en brist
i hans konstnärsutveckling, ehuru det å andra
sidan ovedersägligen bidrog att förläna hans
konstnärskap dess nationellt nordiska skaplynne.
I detta hänseende intager F. ett af de främsta
rummen bland svenska konstnärer. F:s taflor
äro spridda kring hela världen - den nya såväl
som den gamla. Konungarna af Sverige Carl
Johan och Oscar I, Ludvig I af Bayern och
Fredrik VI i Danmark förvärfvade ett stort
antal verk af hans fruktsamma pensel. En utvald
samling gick olyckligtvis förlorad vid den
eldsvåda, som lade i aska den första kungliga
villa Carl Johan låtit uppföra vid Rosendal på
Djurgården.
En sparad ungdom, ett gladt
och jämnt lynne förlänade F. lifs- och arbetskraft
långt utöfver den tid, då dessa under vanliga
förhållanden upphöra. Vid sjuttiofem års
ålder trädde han i äktenskap med Anna Sofia
Hagström, och fem år senare var han ännu
sysselsatt med tvenne stora taflor åt konung
Oscar, framställande Gripsholm och Rosersberg.
Vid sin död, som inträffade den 9 januari 1861,
var F. professor vid Fria konsternas akademi
och akademiens vice preses; hedersledamot af
konstakademierna i Philadelphia och Newyork
o. s. v.
»F:s konst gifver ett typiskt uttryck
för hans samtids natursvärmeri och naturpoetiserande.
F. var skald. Ett motiv var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
