Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ewerlöf, Frans Anton - Fabritius, Ludvig - Fagerlin, Ferdinand Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Irland och befordrades efter sin hemkomst
1831 till förste expeditionssekreterare i k. kansliet.
Hösten 1833 utnämndes han till svensk-norsk
generalkonsul i Köpenhamn. Genast han
intog denna plats, ägnade han en oaflåtlig uppmärksamhet
åt Öresundska tullväsendet, och lyckades
genom de historiska upplysningar, han
härom kunde meddela sin regering, få Öresundstariffen
i väsentliga delar modifierad. När fråga
sedan förekom om tullens fullständiga aflösning,
kämpade E. både med ordet och pennan för reformen,
och äger förtjänsten att kanske mer än
någon annan svensk ha medverkat till dess
genomförande. Under den långa tid han var
bosatt i Köpenhamn arbetade han för öfrigt i
sina både offentliga och enskilda förhållanden
nitiskt på att befrämja och befästa det goda förstånd,
som under de senaste årtiondena varit rådande
mellan Sverige och Danmark. E. blef 1851
generalkonsul i Helsingör och 1857 åter i Köpenhamn,
från hvilken post han 1881 tog afsked.
Död i Köpenhamn d. 4 juli 1883.
Sina lediga stunder har han användt till studier och författareverksamhet
samt bland annat utgifvit: En ångbåtsresa
på Göta kanal etc. 1838, En blick på
handels- och penningställningen i Sverige 1844,
Betraktelser öfver svenska ständerna och deras
ombildande 1848, Om landtmanna-förhållandena
i konungariket Danmark 1854, La Myriade
(en fransk bearbetning af generalkonsul Brandels
kronologiska system), 1853 m. m.
Gift 1839 med Nelly Hemberg.
Fabritius, Ludvig, krigare, legat. Född d. 14
sept. 1648 på brasilianska fästningen
Oranien, där fadern Johan
Gregorius Fabritius var läkare;
modern Elisabet Funck.
F. tillhör så till vida svenska historien,
som han under senare delen
af sin lefnad var i svensk tjänst
och i Sverige slutade sina dagar.
Hans lif var en nästan oafbruten kedja af
vidunderliga äfventyr och erbjuder det allra
yppersta stoff till en sensationsroman. Efter
faderns död gifte modern sig med en major
Beem, som 1660 gick i rysk tjänst, då F. åtföljde
sin styffader och blef hans adjutant. I en träffning
mot den upproriske kosackhetmanen Stenko
Raczin blefvo ryssarnas officerare försåtligt utlämnade
till fienden och nedgjorda med undantag
af F., som undkom som genom ett underverk.
Under det massakern pågick rusade hans ordonnans
emot honom under eder och förbannelser
ur de lifdömdas krets och släpade honom ned
till stranden af den närliggande Wolgafloden.
Kosackerna, som trodde att ryssen ville kasta
sitt offer i strömmen, lät dem fritt passera till
floden, där den trogne ordonnansen gömde sin
förman i kölrummet på ett fartyg. Enligt en
mera nykter historia skall F. helt enkelt ha frigifvits
ur den fångenskap, hvari han råkat, på
bemedling af en polsk adelsman i hetmanens
tjänst. I det af kosackerna intagna Astrakan
kom F. i ny lifsfara, men lyckades undkomma
genom den ena kommendantens försumlighet.
Under flykten därifrån blef han tillfångatagen
och såld i Daghestan till slaf för tvåhundra rubel.
Friköpt af en af sina bekanta 1669 kom han,
ehuru alldeles utblottad, öfver gränsen in i Persien,
där han utgaf sig för en kristen läkare och
lifnärde sig med kvacksalfveri och försäljning af
medikamenter. Vid underrättelsen om att ryssarna
återtagit Astrakan, återvände han dit och
ingick på nytt i rysk tjänst samt erhöll full aflöning
för den förflutna tiden. Skickad af ståthållaren
i Astrakan med ett uppdrag till tsaren
i Moskva, utnämndes han 1671 till kapten och
1673 till major vid Hamiltons tyska regemente
samt befordrades 1675 till öfverstlöjtnant. Trött
vid det ryska fältlifvet, sökte och erhöll han genom
holländska residentens bemedling afsked ur krigstjänsten,
hvarefter han i engelska ministern
Hebdons svit afreste till Riga och därifrån 1677
till Stockholm, för att erbjuda Carl XI sin tjänst.
När Carl hörde omtalas hans skiftande öden och
att han varit i Persien och kände Österlandets
seder och bruk, gaf han honom i uppdrag att afgå
som sändebud till Persien, för att med detta land
knyta en handelsförbindelse, hvars ändamål var
att draga den persiska silkeshandeln öfver Ryssland
till Narva. Då statsmedel saknades för ambassadens
verkställighet, erbjöd sig F., som kort
förut från Holland fått ett arf på 180,000 gulden,
att gå i förskott för resekostnaderna, och afreste
1679 till Persien med ett följe af tjugu personer.
Underhandlingarna lyckades och F. återkom till
Sverige 1682. Men då perserna, oaktadt traktaten,
fortfarande sålde sina sidenvaror till Ryssland,
måste F. för andra gången afgå till persiska
hofvet. Under denna resa uppehöll han
sig i Ispahan i nära tre år och medtog vid sin
hemresa flera persiska köpmän och deras varor
till Stockholm, hvaröfver Carl blef särdeles glad
och lät på allt sätt väl behandla främlingarna.
Efter konungens död skickades F. 1697 för tredje
gången till Ryssland och Persien, för att tillkännagifva
Carl XI:s frånfälle och skänka tsaren
trehundra kanoner, som denne beställt i Sverige.
Först i november följande året framkom F. till
Ispahan, då shahen beslöt att, till bevarande af
de svenska beskickningarna, afsända till Sverige
en ambassadör, som också afreste, men blef tillfångatagen
i Moskva, hvarefter någon direkt handelsförbindelse
mellan Sverige och Persien icke
kom i fråga. F. som för de tjänster han gjort
Sverige 1687 blifvit upphöjd i adligt stånd, tillbragte
sina sista lefnadsår dels på sin gård Läckstaholm,
dels i Örebro och Stockholm, hvarest
han dog d. 6 okt. 1729.
Gift 1: 1689 med Anna Christiana von Schönfeldt och 2: 1711 med
Margareta Barckhusen.
Fagerlin, Ferdinand Julius, genremålare. Född
i Stockholm d. 5 februari 1825.
Föräldrar: sidenfabrikören Carl
Wilhelm Fagerlin och Maria
Margareta Gnosspelius.
F:s omisskänneliga anlag för målarkonsten
utvecklades under flere
års undervisning vid konstakademien,
men själf oviss om sin kallelse,
ingick han efter aflagd student- och officersexamen
i militärståndet och utnämndes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
