Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenbusch, Joakim (Buschovius) - Ehrengranat, Klas Adam - Ehrenheim, von - 1. Ehrenheim, Fredrik Vilhelm von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skytts och Vemmenhögs härad. Han adlades
1681, då han antog namnet Ehrenbusch, och afled
på sin egendom Rydsgård, nära Trelleborg
d. 1 maj 1699.
Han skall ha varit gift med
en dotter till häradshöfding Johan Ancker, adlad
Anckarstråle, och dennes första hustru Gertrud
von der Öhe.
Ehrengranat, Klas Adam, hofstallmästare,
grundläggare af den nyare ridkonsten
i Sverige. Född i Stockholm
d. 5 nov. 1781.
Föräldrar: öfversten Carl Adam
Ehrengranat och Maria Aurora
Uggla.
Vid tolf års ålder lämnade E. fädernehemmet för
att idka studier i Uppsala, och
ingick samtidigt som beridareelev vid akademiens
ridskola, där han erhöll de första
grunderna i ridkonsten af dåvarande akademistallmästaren
Eklund. Ett par år därefter och
sedan han genomgått en fullständig ridkurs
på Strömsholm, antogs han till ridpage hos
Gustaf IV Adolf och utnämndes 1800 till
kornett vid Södra skånska kavalleriregementet.
Under sin vistelse i Skåne begagnade han i Lund
prof. Flormans undervisning i anatomi och veterinärvetenskap
och fullkomnade sig i den högre
ridkonsten genom täta besök vid Köpenhamns
ridskolor.
Befordrad till understallmästare hos
konungen, befann sig E. i Stockholm vid det
bekanta pöbelupploppet därstädes d. 20 juni 1810.
När han såg den fara, som hotade grefve Fersen
och huru folkmassan från hotelser började öfvergå
till handgripligheter, störtade E. sig in i den
rasande folkhopen, tog Fersen på sina skuldror
och bar honom in bland leden af Svea garde.
I nästa ögonblick hade pöbeln ryckt tillbaka sitt
offer, och E., som fann sig öfvermannad och
lämnad utan understöd af ordningens vidmakthållare,
måste, slagen och blödande, lämna sin
chef i sticket.
1814 utnämnd till stallmästare
has Carl XIII och direktör för Flyinge stuteriinrättning
i Skåne, befordrades E. 1829 till hofstallmästare.
Hans utgifna arbeten: Hasledens
byggnad, fel och fullkomligheter 1809,
Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten
1818 och Ridskolan eller ridläran 1836
äro ypperliga i sitt slag. Icke mindre beundransvärd
var hans förmåga som praktisk lärare i ridkonsten.
»Man måste hafva sett E. tjänstgöra i
ridhuset,» säger en af hans lärjungar, »för att
kunna bilda sig en någorlunda föreställning om
hans imponerande makt. Till häst liknade han
en centaur: ryttare och häst voro liksom fastväxta;
och då han gick till ridhuset för att gifva
lektioner, lämnade han sitt hjärta utanför. Annars
munter och frispråkig, blef han nu helt tvärt
mörk som ett åskmoln, känslolös och frånstötande.
Den klangfulla stämman, alltid inverkande som
ett kommando, blef nu sträf och fick understundom
ett kungslejons rytande. Han hade med
ens glömt hvem det var, som han instruerade;
personen gällde nu för honom intet. I samma
mån som han såg att det var något att göra af
eleven, ökade sig hans pockande fordringar, någon
gång åtföljda af tillrättavisningar med ridpiskan,
hvilka naturligtvis efteråt förklarades som tillkomna
utan uppsåt. Så berättas, att då, efter
en dylik afstraffning, den förfördelade, för att
blifva all vidare aga kvitt, för E. tillstod, att
han mindre tog lektioner i akt och mening att
bli en skicklig ryttare, än att stärka sin kropp,
läraren från det ögonblicket aldrig till honom
uttalade en anmärkning.»
År 1837 upplöstes,
efter hvad man påstått i följd af en intrig, stuteriinrättningen
vid Flyinge och anstalten förvandlades
till en hingst-depôt. E. afskedades från
sin chefsbefattning och flyttade till Stockholm, där
han dog, ogift, d. 21 febr. 1842.
Ehrenheim, von. Ättens stamfader är generalkrigskommissarien
Peter Paliche, f. 1659 i Stettin,
där fadern var borgmästare. Farfadern skall ha
varit »medicus» hos Gustaf II Adolf och sedan
slagit sig ned i Stettin. Paliche adlades 1705
med namnet von Ehrenheim. En nu utdöd gren
af ätten introducerades 1807 som friherrlig.
1. Ehrenheim, Fredrik Vilhelm von, ämbetsman,
vetenskapsidkare. Född på
Broby i Södermanland d. 29
juni 1753. Föräldrar: assessorn
Johan Ludvig von Ehrenheim
o. Brita Eleonora Montgomery.
På ämbetsmannabanan, hvilken
E. 1775 beträddesom e. o.
kanslist i riksarkivet, gick hans
befordran så hastigt, att han, efter att 1782–85
ha tjänstgjort som andre sekreterare i den s. k.
presidentsexpeditionen (kabinettet för utrikes
brefväxlingen), sistnämnda år utnämndes till kommissionssekreterare
vid sachsiska hofvet och 1787
till chargé d’affaires. Tre år därefter förflyttades
han till samma plats i Köpenhamn, där han 1794
blef minister. Hos grefve Bernstorff, som vid
den tiden hade ledningen af Danmarks öden,
gjorde sig E. snart värderad för sina kunskaper
och redbara väsende och lyckades härigenom
bibehålla och stärka den diplomatiska förbindelsen
mellan detta land och Sverige.
1797 hemkallades
han för att tills vidare förvalta hofkanslersämbetet
och, under rikskansleren grefve
Sparres tjänstledighet, förestå portföljen för utrikesärendena.
Följande året insattes han till ledamot
i rikets allmänna ärendens beredning, i statsberedningen
och i beredningen af de pommerska
och wismarska ärendena och blef 1801 kanslipresident,
en under dessa olyckliga tider ingalunda
afundsvärd plats. Det klander och missnöje,
som med rätt och orätt träffade regeringen,
återföll i rikligt mått på E. såsom konungens
rådgifvare. Vid det nya statsskickets införande
erbjöds E. att fortfara med sin ämbetsutöfning,
men nedlade den, så fort efterträdarna, L. von
Engeström som utrikesminister och af Wetterstedt
som hofkansler, blifvit funna och utnämnda
1809. Han nedsatte sig därefter på sin egendom
Skareda i Småland, där han, hugnad med en
liten pension, uteslutande sysselsatte sig med sin
landthushållning och vetenskapliga forskningar.
I den mån sinnena hunno lugnas, lade sig den
mot honom afvoga sinnesstämningen, och snart
ihågkom man i E:s person blott den utmärkte
ämbetsmannen och redbare, välvillige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
