Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Carlén, Emilie - 3. Carlén, Richard Theodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera blef ett lika tacksamt som med mästerskap
behandladt stoff i flera af hennes romaner.
Vid tjugu års ålder gifte hon sig med provinsialläkaren
doktor Axel Flygare och bosatte sig
med honom i Kronobergs län. Änka 1833, återflyttade
hon till sin födelseort och bodde där till
1839, då hon, på uppmaning af sin förläggare,
boktryckaren Thomson, bosatte sig i Stockholm,
där hon 1841 ingick ett nytt äktenskap med v.
häradshöfdingen, litteratören Johan Gabriel Carlén.
Hon hade dessförinnan i aug. 1834 trolofvat
sig med en ung jurist, J. R. Dalin, hvilken
dog af en hetsig feber i nov. 1835. År 1838 utkom
under signaturen »Fru F.» hennes första roman
Valdemar Klein, som i alla hänseenden
röjde en skriftställareförmåga af öfverlägsen art
och emottogs af allmänheten med stort bifall. Tätt
efter hvarandra följde nu en hel serie af romaner,
hvilka dels, såsom Rosen på Tistelön, Pål Värning,
Enslingen på Johannisskäret, Jungfrutornet,
Ett köpmanshus i skärgården, mästerligt
skildra lifvet i skärgården och på hafvet,
dels såsom Fosterbröderna, Fideikommisset, Ett
år, En nyckfull kvinna, m. fl., teckna lifvet i
salongerna eller såsom Kamrer Lassman, Vindskuporna,
o. a., måla det borgerliga lifvet och
dess egen gemytliga flärdlöshet.
Oaktadt sin ofantliga produktivitet har Emilie C. bättre än
någon annan svensk romanförfattare lyckats bibehålla
och öka ett stort rykte. Detta har ock
trängt vidt utom Sveriges gränser. Hennes verk
äro nämligen utkomna i danska, norska, tyska,
ryska, franska, engelska, italienska, holländska,
ungerska och böhmiska upplagor.
Själf har fru C. yttrat om sitt författareskap: »Få författare,
om någon, har varit gynnad af en sådan medgångsvind.
Den började vid själfva början, eller med
utgifvandet af Valdemar Klein, och höll på att
kasta öfver bord hela min tillkommande bana. Ty
i strid med de hårda vindar, som drifvit min enskilda
farkost omkring bland klippor och bränningar,
smekte mig medgångsvinden och som tron
på egen kraft låg på grunden i min ännu omognade
själ, växte modet i högan sky. Jag var trettio
år, då jag inträdde på denna bana, och likväl
fängslades jag så i den smekta egenkärlekens
snara, att jag fullkomligt föll i den. En författares
andra arbete är otvifvelaktigt det svåraste.
Man vill med detsamma upp på parnassen.
Jag skref Representanten, ett arbete som
bort med stränghet bedömas af den dåvarande
kritiken, men det passerade tullfritt och jag ansåg
min förläggare visa stor brist på urskillning,
då han dristade sig fram med den anmärkningen,
att det var »något uttänjdt». Sedan, långt efteråt,
fann jag att detta var det klokaste omdöme jag
hört. Men jag fann det icke förr, än jag började
upphämta själfkritikens frukter.
Under årens och tankens framskridande, har jag sökt
det enkla; och där jag tecknat de stora tragiska
elementerna i lifvet har jag tecknat efter sanningen
och icke ensamt med fantasien. Diktens
lif har ingenting att erbjuda, som ej verkligheten
kan framvisa mera bittert och mera stort.
Vid mitt författarskap har jag särdeles
varit underhjälpt af en rik och vidtomfattande
erfarenhet, jämte den omständigheten att mina
lefnadsförhållanden bringat mig i beröring med
många olika klasser af människor».
Såsom ett erkännande af hennes stora förtjänster om
vår litteratur öfverlämnade Svenska akademien
till fru C. sin stora guldmedalj 1862.
Fru C:s sista berättelser utgåfvos 1887–88 under titeln
Efterskörd från en 80-årings författarebana.
Hennes romaner utkommo i ny svensk
upplaga 1892–95.
Död i Stockholm d. 5 febr. 1892.
Fru C. var mycket välgörande.
Hon stiftade bland annat till minne af sin son
i första giftet, som afled 1852, vid Uppsala universitet
en fond af 10,000 kr., hvaraf räntan tilldelas
obemedlade studerande från norra Bohus
län. Fru Carléns litteraturhistoriska betydelse
må sökas – säger prof. Warburg – i hennes
fantasirikedom, uppfinningsförmåga och kompositionstalang
och i ett visst realistiskt drag, en
förmåga att i lefvande, åskådliga gestalter skildra
folktyper från ett område, som är hennes mera
än någon annans: lifvet i västkustens skärgård.
3. Carlén, Richard Theodor, jurist, riksdagsman.
Född på Hasslekärr i Hångsdala
socken d. 17 maj 1821;
broder till C. 1.
C. blef student i Uppsala 1838, hvarest han
1841 aflade hofrättsexamen. Han
tjänstgjorde sedermera en tid som
biträde hos J. G. Richert. 1844–46
redigerade han i liberal
anda »Värmlands tidning». Efter att därefter
passerat den vanliga juridiska tjänstgöringen
utnämndes han 1857 till häradshöfding i Lifgedingets
domsaga med bostad i Strängnäs.
Lifligt intresserad för politik, utsågs han till representant
i borgarståndet för Kristinehamn–Strängnäs
och Södertälge vid 1862–63 års riksdag.
Han anslöt sig till den liberala majoriteten,
som insatto honom i konstitutionsutskottet,
hvarest han försvarade det då framlagda representationsförslaget.
Dessutom deltog han med
stort intresse i debatterna om den nya strafflagen.
Vid 1865–66 års riksdag, då han bibehöll sin
plats i konstitutionsutskottet, representerade han
Kristinehamn–Köping–Strängnäs.
Efter representationsförändringen
tillhörde C. ej riksdagen
under den första valperioden, men sedan han 1867
utbytt Lifgedingets domsaga mot Södra Roslags
och bosatt sig i Stockholm, valdes han å sin
nya ort 1870 först till stadsfullmäktig och därefter
till ledamot af andra kammaren, hvilket uppdrag
han beklädde till sin död, vid samtliga riksdagar
ledamot af lagutskottet. Här liksom i
kammaren uppträdde han som en kämpe for tolerans
och humanitet, och tack vare hans initiativ
mildrades 1872 strafflagens alltför stränga straffbestämmelser
för upprepade tjufnadsbrott. Det
var ock en af honom väckt motion, som 1873
föranledde riksdagens skrifvelse, dels om unga
förbrytares insättande i särskilda förbättringsanstalter
i stället för de vanliga straffanstalterna, dels
om tillämpning af det s. k. progressiva fängelsesystemet.
C. deltog 1873 i stiftandet af den
s. k. »centern» i andra kammaren men intog dock
på samma gång en försonlig hållning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
