Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIII - Carl XIV Johan - Carl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som tilldrogo sig under hans styrelse. Carl hade
ett klart förstånd, personligt mod och en vänlig
godhjärtenhet, som likväl ej fick ställas på för
hårda prof. Härmed förenade han den älskvärdhet
i sitt umgänge och det sinne för det sköna,
som var alla Lovisa Ulrikas barn medfödt. Däremot
var han svag och böjlig till karaktären, bekväm
och sorglös, lät sakerna ha sin gång, rörde
sig i småaktigheter och sysselsatte sig med mystiska
gycklerier och frimuraregriller, under det han
öfverlämnade det stora åt andra. Död d. 5 febr.
1818, sedan han i nio år suttit på Sveriges tron
och något mer än tre regerat som unionskonung
öfver de bägge rikena.
Förmäld 1774 med
sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta af Oldenburg-Delmenhorst.
Enda barnet, Carl Adolf,
hertig af Värmland, f. d. 3 juli 1798, afled sju
dagar gammal.
Carl XIV Johan, konung. Född i staden
Pau i södra Frankrike d. 26 jan.
1763; i dopet kallad Jean Baptiste
Jules.
Fadern, advokaten Bernadotte, hade bestämt
sin son för samma bana. Men
denne, hvars unga sinne lockades
af krigaryrkets skenbara företräden,
ingick, föräldrarna ovetande,
1780 som soldat vid regementet Royale-la-marine
och var ännu underofficer när franska revolutionen
utbröt. I revolutionskriget befordrades han inom
kort, 1793, till öfverste. Ådagaläggande ett sällsynt
mod, stora fältherreegenskaper och en ovanlig förmåga
att lifva och behärska soldaten, tjänstgjorde
han än vid den ena, än vid den andra af republikens
arméer och deltog i deras strider. I midten
af jan. 1798 utnämnd till fransk minister i Wien,
kallades han vid de motgångar, som följande
året träffade republikens vapen, till krigsminister,
återställde ordningen inom arméerna och
förde dem in på nya segerbanor. Bernadotte
tog emellertid afstånd från Napoleons äregiriga
planer. Napoleon tillryckte sig dock regeringsmakten,
och Bernadotte erhöll befälet öfver västra
armén, som skulle kväfva Vendéeupproret. Efter
Napoleons upphöjelse till kejsare, fick han befälet
öfver de franska trupperna i Hannover och
utnämndes till generalguvernör i detta land.
Kallad till kejsarens bistånd mot Rysslands och
Österrikes förenade härar, tillintetgjorde han i
slaget vid Austerlitz de allierades planer och
upphöjdes af Napoleon till furste af Ponte-Corvo
1806. I de därpå följande krigen mot Preussen
och Ryssland vann han nya lagrar vid Saalfeld,
Jena, Halle, Mohrungen m. m. och utnämndes
efter freden i Tilsit 1807 till guvernör öfver
Hansestäderna och öfverbefälhafvare för den armé,
som skulle operera mot Sverige. När med anledning
af slaget vid Wagram en misshällighet
uppstått mellan kejsaren och Bernadotte, lämnade
han hären och begaf sig till Paris, hvarifrån
han dock strax därpå, i spetsen för en
fransk armé, fördref engelsmännen, som försökte
en landstigning i Holland. Hans lysande egenskaper
som fältherre och statsman, hans själfständiga
väsen samt hans mänsklighet och mildhet
som krigare, hvilket allt var svenskarna bekant
sedan kriget i Pommern, bestämde deras
val när en tronföljare efter Carl Augusts tidiga
bortgång skulle utses, och Bernadotte utkorades
härtill d. 21 aug. 1810.
Konungen och de
flesta statsråden hade på Adlersparres förslag
fäst sina blickar på Carl Augusts broder, Fredrik
Kristian, och för att underrätta Napoleon
härom sändes löjtnanten, baron Otto Mörner till
Paris. Men denne liksom många andra svenskar
önskade helst till tronföljare en fransk general,
och hans blickar hade närmast riktats på marskalk
Bernadotte. Mörner fann denne benägen,
hvarpå den djärfve löjtnanten återvände till
Sverige, där hans plan, som sagdt, gick i uppfyllelse.
Den 20 okt. 1810 beträdde Bernadotte
för första gången Sveriges jord, d. 2 nov. höll
han sitt intåg i Stockholm och den 5 i samma
månad mottog han ständernas hyllning, sedan
han aflagt trohetsed till konungen och af honom
adopterats under namnet Carl Johan.
Svenskarnas förhoppningar att genom valet vinna Napoleons
ynnest visade sig likväl bedrägliga. Kejsarens
fordran, att Sverige skulle afbryta sina
handelsförbindelser med England, hvartill kronprinsen
Carl Johan icke ville låta sig bekväma,
framkallade nya fientligheter. Pommern besattes
af franska trupper och Carl Johans länge
närda beslut att bryta med Napoleon och göra
ett omslag i hela Sveriges politik mognade till
handling. Han afslöt 1812 ett fördrag med kejsar
Alexander i Åbo och närmade sig England
och Preussen; ett fördrag som bidrog till Napoleons
undergång, befästade kronan åt Bernadottska
ätten och förenade Norge med Sverige.
Sedan han bestigit tronen, åtnjöt landet under hans
tjugosexåriga regering ett oafbrutet fredslugn,
hvarunder en mängd nyttiga förbättringar vidtogos
i alla riktningar af den inre hushållningen
och förvaltningen. Tyvärr hade dock ungdomsminnena
från franska revolutionens skräcktider
hos Carl Johan framfödt en i många fall löjeväckande
skuggrädsla för äfven sunda frihetsrörelser,
och icke utan svårighet efterlefde han de
konstitutionella grundsatser, 1809 års män velat
ingjuta i vårt statslif. Följden häraf blef den
att medan under hans kronprinstid och förra hälften
af hans regering belåtenheten inom nationen
var allmän, man åter under dess senare skede
kan konstatera en intensiv och i många fall personligt
bitter opposition, hvilken tydligast gaf
sig tillkänna vid 1840–41 års märkliga riksdag.
Carl Johan bibehöll ovanligt länge sina
själs- och kroppskrafter oförminskade och var
icke blott till åren den äldste regenten bland
sina samtida, utan den, som uppnått högsta lefnadsåldern
bland alla, hvilka innehaft Sveriges
tron, alltsedan sagans tider. Den 8 mars 1844
slutades hans minnesrika lefnad.
Förmäld 1798 med Eugenia Bernhardina Desideria,
dotter af bankiren Clary i
Marseille, med hvilken han hade
sonen Oscar.
Carl XV (Carl Ludvig Eugène),
konung. Född i Stockholm d. 3
maj 1826; den föreg. sonson och
äldste son till då varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
