Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Boström, Erik Gustaf Bernhard - 3. Boström, Filip August - Bothniensis, Nicolaus Olai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslut mot konungens veto fått till stånd en
sådan ändring i norska handelsflaggan, att de
svenska färgerna därifrån utplånades. Från yttersta
högern ville man nu göra gällande, att svenska
regeringen skulle lägga hinder i vägen för
konsulerna att gifva främmande makter notifikation
af beslutet. Ett sådant förmenades nämligen
ej komma till stånd utan Sveriges samtycke. I
akt och mening att imponera på B., förändrade
Första kammaren 1899 på ett demonstrativt sätt
sammansättningen af sitt konstitutionsutskott, men
alla försök att få Andra kammaren med på denna
politik voro fruktlösa. På sommaren s. å. sökte
man ock få till stånd folkmötesresolutioner i
samma riktning. Dessa möttes dock af dylika i
motsatt anda, och vid de allmänna valen till
Andra kammaren 1899 led Första kammarens
unionspolitik ett bestämdt nederlag. På hösten
s. å. beslöts ock sådan notifikation i svenskt-norskt
statsråd, med tillstyrkan af alla svenska
statsråd, med undantag af utrikesministern,
grefve Douglas, hvilken afgick från sin post och
ersattes med envoyén Lagerheim i Berlin.
Misstämningen inom Första kammaren mot B:s
politik gaf sig luft i konstitutionsutskottets
déchargebetänkande 1900, där
Första-kammarkontingenten (understödd af tre medlemmar från
Andra kammaren) framställde anmärkning mot
norrmannen van Dittens utnämning till
kabinettssekreterare. Då Andra kammaren med ogillande
lade betänkandet till handlingarna, vanns intet
annat härmed än beklagande uttalanden öfver
B:s unionella politik från en del af hans vedersakare.
Samma riksdag genomdrefs efter lifliga
strider, delvis af konstitutionell art, beviljandet
af grundplåten till en fästning i Boden. Öfver
hufvud gick B:s regering till väga med en viss
försiktighet i fråga om militära anslag, hvilket ofta
föranledde de mera prononcerade försvarsifrarna
att vid sidan af regeringen föreslå än högre
anslag. Att regeringen helt lugnt utan motstånd
lät detta ske, har på sina håll ansetts undergräfva
dess vägledande auktoritet.
D. 12 sept. 1900 afgick B. från statsministerstaburetten,
som det uppgafs, för att i det enskilda lifvets lugn,
å sitt Östanå, bereda sig en välbehöflig hvila.
Huruvida, som det säges, meningen är, att han,
när tid kommer, skall återtaga statsrodret, må
väl anses ovisst. Hans kraftiga uppträdande i
Första kammaren vid 1901 års riksdag visar
åtminstone, att han fortfarande med vaken blick
följer allmänna angelägenheter.
Hans därvid en gång fällda uttalande om sitt »förakt för
auktoriteter» utmärker ock hela hans
statsministerskap, hvarunder han städse ådagalade
öppen praktisk blick jämte förmåga att bedöma
människor och situationer, men knappast något
högre mått af politiska vyer eller framsynthet.
B., som efter urtima riksdagen 1892 hedrades
med serafimerbandet, har rönt en mängd yttre
utmärkelser, bl. a. genom att 1898 kallas till
kanslär för universiteten, hvilket uppdrag han
dock afböjde.
Gift 1871 med Maria Augusta
Carolina (Lina) Almqvist, dotter till statsrådet
L. T. Almqvist (se sid. 24).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
